Kommer man inte på något nytt kan man alltid blicka bakåt...

...så här kommer en årskrönika till. Närmast lånad från Emelie.



Vad gjorde du 2010 som du aldrig gjort förut?
Somnade med kläderna på tvärsöver en smal stenhård säng på ett klosterhotell i Rom medan någon sjöng Sarah Brightman-coverspå italienska strax utanför.

Håller du dina nyårslöften och ska du ge ett för 2011?
Nej och nej.

Fick någon i din närhet barn?
Ja. Fast inte så många.

Dog någon i din närhet?
Farmor Berit.

Vilka länder besökte du?
Italien och Estland

Vad skulle du vilja ha 2011 som du saknade 2010?
Mera tid med min man, mina föräldrar, min bror och min bästis.

Vilket datum kommer du att minnas från 2010?
6 oktober, då jag begravde min farmor.

Vad var det största du åstadkom?
Det är så svårt att mäta. Men i våras hade jag faktiskt på sätt och vis två jobb på en gång och det känns i efterhand lite lätt imponerande.

Vad var ditt största misslyckande?
En felbokad transferbuss i Italien kunde krånglat till saker och ting rejält. Men den Helige Ande, I på Klosterresor och snällkollegan M hjälpte till och allt gick bra

Vems beteende förtjänade att firas?
Min makes, han är bäst alla kategorier. Och mina kollegor kyrkvaktmästarna i S:ta Ragnhild, de är verkligen enastående.

Vems beteende gjorde dig ledsen eller arg?
Jag tycker inte bloggen är rätt plats för att outa specifika personer...men jag har läst många berättelser på Prata om det som fått mig att bli både arg och ledsen. Till exempel. Världen är fallen, liksom.

Var tog det mesta av dina pengar vägen?
CSN, Statoil och ICA Maxi. Typ.

Vad gjorde dig jätte-, jätte-, jätteexalterad?
Det nya fina legot i barnhörnan i S:ta Ragnhild är det enda jag kommer på. Har nog inte varit så exalterad i år.

Vilken låt kommer alltid att påminna dig om 2010?
Pack up med Eliza Doolittle och Den jag kunde va med Mikael Wiehe (tack, E!)

Bästa filmer 2010?
Harry Potter och dödsrelikerna var den enda jag såg på bio, och den var bra.

Vad önskar du att du hade gjort mer av?
Skratt, sömn och träning.

Vad önskar du att du hade gjort mindre av?
Stress, oro och skitsnack.

Favorit-TV-program?
Grey's Anatomy, Veckans Brott, Lewis.

Vilken var den bästa boken du läste?
To Kill a Mockingbird

Vad gjorde du på din födelsedag?
Oj. Minns inte riktigt. Jo, förresten, jag tror jag åt lunch med Y. Och så fick jag muminmuggar.

Hur skulle du beskriva din stil 2010?
Svarta stretchjeans+tunika+Duckfeet-skor.

Hur höll du dig ifrån att bli galen?
Det är jag inte så alldeles säker på att jag gjorde...men det gör inget.

Vem saknar du?
Bästa vännerna och gudbarnet på Vikbolandet, kollegan P som flyttade även jobbet till Stockholm, och alla andra vänner jag träffar alldeles för sällan.

Vem var den bästa nya personen du träffade?
Oj. Det är många, men ska jag välja ut en så blir det S, som är vår nya kanslist på jobbet.

Lärde du dig något nytt under 2010?
Jadå. Inget livsavgörande kanske, men numera kan jag en massa saker om glasmontrar, larm och arbetstidslagstiftning som jag inte kunde för ett år sedan.

Vad vill du lära dig under 2011?
Det jag behöver. Man vet sällan vad det är förrän efteråt.

Årskrönika 2010

I januari var det snö och kallt. Bloggen behandlade t.ex. dopteologi och -liturgi, då särskilt befrielsebönen. Och så avslöjade jag slutet på The Reader.

Februari var minst lika kall och ännu snöigare. Jag bloggade om ämbetssynsrelaterade kränkningar och om boktipsen på Svenska Kyrkans hemsida.

Mars innebar lite mer snö, lite mer Gardelliana och så en hel del om Bjästa.

April innebar vårväder och hörselgångsinflammation. Jag bloggade även om pappor och prinsessor och så förstås om lite ämbetssyn.

I maj gick jag i tonår över Kristina från Duvemåla. Jag debatterade syndabekännelsen i KT och så var jag allergisk.

Juni innebar semester. Då kan man motionera sina käpphästar och utlysa omröstningar om frierier.

Juli månad var varm. Det bodde en ond mås på jobbet, det låg en död fisk på min grusgång och jag predikade på Förklaringsdagen.

Augusti innebar konfirmadresa till Rom, introspektiva pendeltågsresor och Myntrik-minnen.

I september handlade det en hel del om ämbetsfrågan och så lite om Satan och om änglar. Dock inte samtidigt.

I oktober skrev jag om makt och motkulturer, det snöade igen och så gjorde vi pumpalyktor.

Så blev det november vilket visade sig bli den mest produktiva bloggmånaden. Ämnen som avhandlades var till exempel självhjälps-nyckelringar, inredningsperspektiv på gudaföderskan och platsreservationer i helvetet.

December präglades en hel del av #prataomdet men också av jul- och luciarelaterade aggressioner, eller kanske snarare avsaknaden därav. Dessutom blev det en hel del bildbloggat - både adventsmys och julpynt.


Stort tack till alla er som läser och särskilt till er som kommenterar och kommer med inspiration, uppmuntran och utmaningar!

Den bästa bok jag läst...

Vi pratade böcker vid frukostbordet i morse, svärmor och jag. Det är ett av våra många gemensamma intressen. Inger undrade vilken som är den bästa bok jag läst, över huvud taget så att säga, och jag tänkte och tänkte men kom inte på någon så där på rak arm. Nu har jag haft hela dagen och en lång biltur på mig att fundera, så här kommer en lista över böcker som jag haft stor glädje av, och som jag i de flesta fall läst flera gånger:

1. Bytt som Bytt, sa Polly (Russell och Lilian Hoban)
2. Lilla Huset på prärien-serien (Laura Ingalls Wilder)
3. Madicken (Astrid Lindgren)
4. Kulla-Gulla vinner en seger ( Martha Sandwall-Bergström)
5. Emily-serien (L.M Montgomery)
6. HMS Ulysses (Alistair McLean)
7. Molnfri Bombnatt (Vibeke Olsson)
8. Echoes (Maeve Binchy)
9. Flambards (K.M Peyton)
10. The choir (Joanna Trollope)
11. Pied Piper (Nevil Shute)
12. Kapten Corellis Mandolin (Louis De Bernieres)
13. Yttersta domen (PD James)
14. To kill a mockingbird (Harper Lee)
15. Gilead (Marilynn Robinson)
16. Del av möblemanget (Mary Wesley)
17. Kamratfesten (Dorothy Sayers)
18. American wife (Curtis Sittenfield)
19. Special Topics in Calamity Physics (Marisha Pessl)
20. Den hemliga historien (Donna Tartt)
21. Jane Eyre (Charlotte Brontë)
22. Stengrunden (Bo Giertz)


Vilka är era favoriter?

God fortsättning!

Julkatten snarkar

Finaste julgästen

Tomtearmén håller sig i köket.

God Jul igen

Granen dominerar hela vardagsrummet

God Jul!

Och det hände sig vid...

...halvfemtiden igår, att jag skulle hämta min make från jobbet för gemensam julhandling. Han skulle medföra diverse saker från församlingshemmet - en pläd, en hög papper, en portfölj, ett ängel och ett Jesusbarn. När jag kom var han inbegripen i en konversation, så för att effektivisera saker och ting, började jag lasta in alla hans saker i bilen. Ängeln och Jesusbarnet stoppade jag försiktigt ned i en påse med julklappar, så att de inte skulle komma bort.

Trodde jag, ja. När vi kom hem några timmar senare, och skulle börja packa upp det vi hade handlat, stod det snart skrämmande klart att Jesusbarnet var försvunnet. Han fanns inte i en enda påse, inte i snön utanför bilen, inte i baksätet, inte i bakluckan. Det var lite som att leta efter honom i trädgården på påskdagens morgon, faktiskt.

Maken bet i det sura (eller snarare kalla, för det var -17 eller så) äpplet och satte sig i bilen för att åka tillbaka till Järna. Där genomsökte han hela parkeringen, och, antar jag, även stora delar av entrén till församlingshemmet. Inget Jesusbarn. Inte ens en linda.

En nedslagen präst, stående inför utsikten att krubban som byggts upp stegvis i Postillans fönster under de senaste dagarna, skulle stå Jesusbarnslös på själva juldagen, anlände hem. Stampade av sig snön. Suckade. Och stack som genom en ingivelse handen i sin hustrus jackficka.

Där låg Jesusbarnet. Mjukt vilande på en bädd av vantar, nyckelband, smältande snö och ett och annat kvitto. Och där hade han legat hela tiden, tyst och stilla, sedan han hade rutschat från pappershögen över jackan och mjukt landat i fickan.

Glädjen blev stor, förstås, och Jesusbarnet inväntar nu sin födelse på vår hallbyrå. Vi vågar knappt röra honom.

In the spirit of the season...

...så tänker jag passa på att vara ogenerat sentimental en lite stund, och härmed tillägna nedanstående sång Södertälje församling - min arbetsplats, min gudstjänstgemenskap, mina vänner, mina systrar och bröder. Ni är (nästan...) allt jag vill ha i julklapp!

Var hälsad, Herrens Moder - jag tror du hade stenkoll!

Bilden är lånad hos Z.

Det finns två diken när det gäller Maria. Det ena är att romantisera hennes lydnad och ringhet, att sätta henne på en piedestal av ljuvhet och underdånighet, som en förebild i underkastelse, med den bonusen att kvinnor som har henne som förebild blir ytterst lätthanterliga. Det andra är att svepa in henne i en blöt offerkofta, som utsatt för ett kosmiskt övergrepp och sedan ett liv i oupphörlig förnedring från den patriarkalaste av alla religioner. Typ. Jag generaliserar lite här. Eller ganska mycket faktiskt.

Men jag undrar ändå, varför det verkar vara så otänkbart med en stark och självklar Maria med trygghet och insikt? Som visste precis vad hon gjorde, som sa ja från hjärtat utan att för den skull vara vare sig förd bakom ljuset eller underdånigt lydig. En tonåring med hjärna, hjärta och självförtroende, med en trygg och ömsesidig relation till den Gud som utvalt henne. Som förvisso fick en massa skit från sin omvärld, våldsam och patriarkal som den var, men som ändå gjorde sin grej och vågade vara den hon var - kanske just därför att valet att bli Jesu mor var det enda fria val hon någonsin fick göra, den enda gång hennes åsikt faktiskt inväntades innan omvärlden skred till handling med henne? Dels för att Gud gav henne styrka när hon behövde det, men också för att hon var en stark person i sig själv, med integritet, trosvisshet och helt enkelt lite tonårigt odödlighetskomplex?

För det finns ju alternativa upplägg som faktiskt inte är så långsökta - inte när man ser till tiden och hur det inte sällan går till i Bibeln. Gud hade kunnat sköta all kommunikation via Josef, eller Marias pappa. Han hade kunnat ställa Maria inför fullbordat faktum, eller inte sagt något alls om vem hennes son var, förrän Jesus var på väg till Golgata, i princip. Men så var det inte. Maria är med från början, hon är välinformerad och hennes synpunkter, hur kända de än är av den allvetande, får blir utsagda - för hennes skull, och för vår skull inte minst. Maria är en fullvärdig, myndig människa, som av egen fri vilja står i tjänst för Gud. Sådana är vi alla är tänkta att vara.

Jag har #pratat om det...

...och jag skulle på ett sätt vilja prata ännu lite mer. Jag skulle nämligen önska att vi tordes prata om de här sakerna också i kyrkans värld. För det händer även hos oss. Det händer på läger, det händer i församlingshem, det händer mellan människor som morgonen därpå sitter på sin vanliga plats i kyrkan.

Att tro på Jesus betyder inte att man automatiskt får en okomplicerat, glasklart förhållande till sex. Att man menar att något är värt att vänta på, betyder inte att man alltid är överens om hur vägen dit ska se ut, och bara att man ser sex som en gåva från Gud, betyder inte alltid att man kan hantera gåvan ifråga. Det betyder heller inte att man kan hantera vare sig alkohol, hormoner eller förvirring och det betyder sannerligen inte att man alltid behandlar sin nästa som sig själv.

Men det kan dessvärre betyda att vi pratar om det ännu mindre än i samhället i stort. Vi som är kristna är lysande på att så att säga fördöma varandras fördömanden i alla möjliga riktningar och ännu bättre på att använda samtalsämnet sex för att positionera oss själva i en önskvärd åsiktsfålla. Sånt kan vi. När vi hamnar i skarpt läge, är det svårare - hur många av oss vet hur just vår församling skulle rett ut en sådan situation som uppstod i Bjästa? Hur många av oss som är ansvariga för kyrkligt ungdomsarbete skulle klara av att lyfta sådana frågeställningar som finns på #prata om det på en ungdomskväll? Hur skulle vi hantera en sådan berättelse, om huvudpersonerna, unga eller äldre, fanns i vår församling, mitt ibland oss, och ville prata om det? Jag är inte så säker på att jag skulle göra någon lysande insats. Inte för att jag inte vill - utan för att jag är så ovan, så full av mer eller mindre medvetna fördomar, rädslor och konventioner.

I bebådelseberättelsen som är temat för morgondagen, finns en kort mening, som landat i min hjärna flera gånger när jag följt #prata om det. Det är Marias svar till ängeln Gabriel - "...må det ske med mig som du har sagt". Inte förrän hon fått svar på sina frågor, och inte förrän hon själv bekräftat sitt samtycke, lämnar ängeln henne och inkarnationen tar sin början. Bebådelsen handlar förvisso inte om sex, men den handlar faktiskt om en kropp som ställs till någon annans förfogande. Och här har vi ett gudomligt prejudikat - inte ens Gud själv, allsmäktig och allt, rör vid en människas kropp utan en ömsesidig överenskommelse. Vill vi vara Hans barn, så är det vår plikt och skyldighet att göra likadant.

Prata om det!

Det började på Twitter, och nu syns det i alla former av media - viljan att prata om sex som blivit fel. När ömsesidighet, respekt och ansvar brustit och sex blivit något helt annat än det är tänkt att vara - händelser som utspelar sig i gråzonen mellan schysst sex och övergrepp. Initiativtagaren Johanna Koljonens egen berättelse och kloka reflektioner kring detta fenomen som är avsevärt vanligare än de flesta av oss ens vill tänka på, går att läsa i DN. Många, många fler vittnesbörd, reflektioner och åsikter finns på domänen Prata om det. Det är en smärtsam, men också mycket viktig läsning.

Jag skrev på temat för länge sedan, under rubriken Kroppsintegritet (igen). Småsaker, kan tyckas, särskilt jämfört med många av vittnesbörden på Prata om det, men precis som jag skrev då, så tror jag det hänger ihop. Lär man sig redan i mellanstadiet att tjejers vilja är underordnad min egen drift, vilja och nöje, så är steget inte så långt till värre grejer tio år senare. Särskilt inte om man dessutom för in alkohol i ekvationen.

För det tror jag man måste göra. Många av övergreppen och de obehagliga händelserna i gråzonerna - inte alla, men många av de grövsta - begås av en berusad gärningsman som utnyttjar en likaledes berusad, eller sovande kvinna. Det betyder inte att det är en förmildrande omständighet för gärningsmannen, och det betyder sannerligen inte att det är kvinnans eget fel när hennes gränser överträds. Men det betyder att vi måste börja prata om alkohol också, om vad den gör med vårt omdöme, vår sexualitet och inte minst med vår impulskontroll.

Sentimental högtidstillbedjan...

...är en god sammanfattning av Jul, jul, strålande jul. Tycker jag fortfarande. Men, som jag skrev igår, har jag börjat se den med blidare ögon, som ett uttryck för omedveten längtan efter fridsfursten. Mer om det imorgon, om jag lyckas kopiera över kvällens konsertandakt till bloggen.

I år är jag snäll

Jag brukar visst vara lite småarg så här års. Mitt bloggarkiv vittnar om inte annat om detta. Är jag inte arg och hatisk mot glitter, så är jag bitter över att det enbart serverades risgrynsgröt till lunch på luciadagen när jag gick i skolan, och är det inte DET, ja då är jag sur på att Lucia blivit en skönhetstävling för förskolebarn, eller varför inte på texten till Jul, jul, strålande jul.

Men i år har något hänt. Jag har blivit snäll - eller i alla fall oberörd. Jag slipper ju äta gröt, jag kan inte hindra förskoleklasser från att ha luciaval, glitter går att dammsuga upp och även om jag fortfarande tycker präktigt illa om högtidstillbedjan och dess signaturmelodi Jul, jul, så tänker jag inte ta någon strid. Tvärtom. Jag ska prata försonande om den på julkonserten imorgon till och med.

Jag kanske har blivit vuxen, klok och snäll. Eller så har det att göra med att jag bara sov fyra timmar i natt (kaffe på kvällen är gott men dumt när man ska stiga upp vid klockan sex...) och behövt mina krafter till att hålla mig vaken. Sak samma. Luciatåget i Sankta Ragnhild var väldigt, väldigt fint i alla fall. Jag vet, för jag har sett det tre gånger.

Rökiga doftminnen

Det ryker in i vår köksspis ibland. Till exempel idag. Det är inte särskilt roligt, men jag försöker trösta mig med att det luktar likadant som man luktade i håret när man varit på läger i sin ungdom. Det luktade ju faktiskt lite mysigt.

Om julfröjd och julfrosseri...

...skriver min gode far i Hemmets Vän.

Advent i Kårarp

Domherrar, pepparkaksbak, snöfall, adventskonsert, kattunge och lapphund. Precis lika idylliskt som det låter och ser ut...

By the way...

...så skulle kan kunna borra minst 43 brunnar i Liberia (enligt Svenska Kyrkans Webshop) för samma summa som de utköpta cheferna på Kyrkans Hus fått i avgångsvederlag. Eller, för den delen 1373 solpaneler i Indien.

Krubban är tom och min julpyntsneuros...

...finns numera inte bara omvittnad här, utan även i Kyrkans Tidning. Det är roligt att kunna sprida sin rigida julpraxis till omvärlden!

Det är mycket jul just nu, så här drygt tre veckor innan det verkligen är dags. Man kan sura och gnälla på det, eller så kan man gilla läget. Jag pendlar lite hit och dit, men börjar mer och mer luta åt det senare. Mycket av förskottsjulandet är ju trots allt vackert, bra och riktigt. Igår till exempel, fick jag höra en fantastisk text, som jag inte minns vad den hette och inte riktigt vad den handlade om, men som innehöll strofen "krubban är tom".

Krubban är tom. Jag tror det ska bli min slogan den här advents- och jultiden. Krubban är tom. Precis som korset är tomt och graven är tom. Herdarna fick änglabud för att fatta vad det hela handlade om. Vi får kanske inga himmelska körer - men vi har tillgång till hela storyn. Vi vet hur det går sedan. Vi vet att Jesusbarnet är uppståndet, mitt ibland oss såväl som igenkommande till att döma levande och döda. Att fira jul handlar inte om att parkera sig i halmen och gosa bebis och snutta stämning, utan om att Ordet blev och blir kött på riktigt.

Jag måste fila på det, förstås, men jag tror det kommer bli bättre ju mer jag tänker på det. Kan vi inte hjälpas åt? Vad tänker ni, när jag säger att krubban är tom?