Jag tycker inte att det är kul att städa. Inte alls. Jag tycker faktiskt rätt illa om det. Alla stadier av städning är otrevliga. Först så går man runt och skjuter på det för att man inte vill/orkar/hinner. Sedan får man lite ångest för att ens hem är så grisigt, och undviker att befatta sig med grisigheten. Och så till sist, som idag, gör man slag i saken, gnor omkring med trasor och svampar och medel, blir svettig och får ont i rygen och får lite ångest för att det i själva verket var ännu grisigare än man trodde. Och sedan, när man tror att man är klar, så hittar man lik förbenat något äckligt fingeravtryck på en skåplucka, en dammkrokodil i ett hörn eller en kletig fläck framför spisen.
Vad jag gjort denna förmiddag? Gissa tre gånger. Men nu är jag snart klar. Faktiskt.
2 kommentarer:
Ja, kära svägerska. Nog är det märkligt - den här (nedärvda hävdar jag), kombinationen mellan dammsugning och vrede/ångest/svett.
När jag tar tag i "snabeldraken" (tackar min mor för uttrycket) så känner jag irritationen komma krypande med en gång. F-nskapet vägrar att att samarbeta och väljer provocerande nog alltid att rulla åt fel håll. Prylar välter, fel saker blir uppsugna och katten är livrädd. Min kära fästmö brukar undvika att vara hemma när jag går å sta och ska dammsuga. Jag tenderar att bli aggressivt högljudd och fysiskt utagerande. Själv kan jag inte begripa vad det är som gör att dammsugaren höjer folks puls med en sådan framgång.
Min teori om att dammsugarirritation är ett i människosläktet nedärvt gissel, grundar jag på en relativt ny erfarehet.
Den unga flickan (5 år) skulle tillsammans med undertecknad få premiärköra familjens dammsugare. Själv höll jag en låg profil, detta för att i möjligaste mån inte traumatisera flickan med dammsugaren.
Off she went med det vinsnde vidundret. Tre meter längre bort rundar hon hörnet in i vardagsrummet... Två sekunder senare hör jag ett irriterat muttrande... Fem sekunder senare har morrandet och muttrandet övergått i rena svordomar... Tio sekunder senare ville hon sluta att dammsuga - for the rest of her life.
Ett ARV som borgar för en skitig MILJÖ - och ack så mänskligt.
/Svåger Peder
Min svärmor städar aldrig!! Och har aldrig gjort det under de 25 år jag känt henne. I sväföräldrarnas hem är det inte rent och snyggt. De där städmadamerna på TV, som jag hört talas om, skulle förfasa sig. Men det är trevligt hos mina svärföräldrar. Jag får alltid god mat där och blir väl omhändertagen. Och jag har liksom lärt mig att det inte är städningen som är det viktiga i ett hem.
Skicka en kommentar