Om Gud vill och jag får leva, ska jag om två veckor bevista arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses årliga Kyrkodagar i Uppsala. Det är något jag alltid brukar se fram emot, men i år är min längtan större än vanligt. Jag vet inte riktigt varför, men jag tänker på det varje dag. Jag är så ivrig att få lyssna till intressanta föredrag, träffa nya och gamla vänner, botanisera bland bokborden, äta frukost på Uroxen (om jag hinner...) och så förstås fira gudstjänst. Riktigt maxade gudstjänster. Med rökelse, standar och sjungna psaltarpsalmer. Med rejäla, uppbyggeliga predikningar.
Och så längtar jag efter att få sjunga. Alla sånger som man nästan bara sjunger på Kyrkodagarna: Herre jag är inte värdig, strax före nattvarden, med alla de fina verserna. O helga sakrament, under kommunionen. Med Gud och hans vänskap, ute på Domkyrkoplan. Salig du och högt benådad, på morgonmässan på lördagen. Och så förstås Mariaantifonen. Varje dag.
1 kommentar:
Åh, vad avundsjuk jag blir, skulle också vilja åka på kyrkodagarna. Tyvärr får jag snällt sitta och skriva en tenta då... Inte alls lika trevligt.
Får försöka ta mig till Uppsala nästa år.
Skicka en kommentar