Värd att ta på allvar även denna gång

...är Ann Heberlein, som idag är krönikör i Expressen på temat Göra slut med Svenska Kyrkan. Typ.

Jag misstänker att jag befinner mig i gränslandet mellan vad Herbelein kallar för missnöjda konservativa bokstavstrogna krafter och vad hon kallar för fromma main-streamkristna, och känner väldigt många andra, företrädesvis lekmän, som befinner sig just där, med en liten dragning åt det ena eller andra hållet. Nåja, oavsett ståndpunkt i moral-, sexual- eller ämbetsteologiska frågor, så tror jag att många människor i Svenska Kyrkan idag delar en ganska basal längtan. En längtan efter att få prata om de samtidigt enkla och livsviktiga sakerna i det kristna livet. Prata om nåden, bönen och försoningens inverkan just i mitt liv. Dela tankar om att hitta sin plats och sin uppgift i Guds rike. Brottas tillsammans med bibelorden - dem man älskar, dem man inte fattar, dem man har svårt för. Det finns en längtan efter påfyllning, efter kärleksfull provokation, efter något att ta spjärn emot. Efter att bli tagen på allvar som troende, bedjande och tänkande människa. Längtan efter att få bidra, längtan efter att få ge respons.

Och det vore ju pinsamt om vi som är satta att på ett eller annat sätt vara församlingarnas tjänare, inte kunde åtminstone försöka lite mer för att möta denna längtan. För den är ju också vår, och den har varit alla kristnas sedan urminnes tider. Självklart har kyrkan ett ansvar för att nå ut med evangelium till dem som sällan besöker en gudstjänst, som inte definierar sig som kristna och som inte ber. Men för att kunna det, behöver vi rusta varandra till att vara medmänskliga missionärer i vänskapens sakrament, som Anna Ehde Malmberg sa igår. Och det tror jag att vi bäst gör genom att vända åter till Kristus, om och om och om igen och sedan stå för att det är vad som bär oss genom livet.