Jag borde ha ett vettigt fritidsintresse, har jag kommit på. Något rejält. En sport. Ett projekt. Något helylligt, eller i alla fall hälsosamt. Men det vill sig inte riktigt.
Jag har fritidsintressen. Men de känns banala och liksom...lata. Här är listan:
Läsa (romaner och deckare mest)
Sjunga (inte ens i kör för det går inte att matcha med jobbet),
Se på TV (inte ens kvalitetsfilm utan helst HBO- och BBC-serier),
Kläder (inte design, utan vanliga vardagsgrejor typ H&M och Esprit),
Korsord (i Amelia...)
Katter (att klappa och krama, inte avla, träna eller ställa ut)
Blogga (mestadels om I-landsproblem som detta).
Hur spännande och utvecklande är det här på en skala?
Fast det kanske å andra sidan har en bra förklaring - nämligen den att jag älskar mitt arbete. Där, i kyrkans liv och tjänst, finns förutom min Herre och Frälsare (som väl kan räknas som ett intresse trots att det låter rätt vanvördigt) också allt jag tycker mest om av det världsliga - människor, teologi, historia, vackra saker, litteratur och musik.
Så kanske att jag ska släppa komplexen över min ytliga fritid och påminna mig om nåden att ha så stor glädje av mina dagliga uppgifter att jag är fullkomligt nöjd med ett Amelia-korsord och en kopp te när kvällen eller lördagen kommer. Jag tror jag gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar