2008 års upplaga av aKFs kyrkodagar är över, åtminstone för min del (de avslutas ungefär nu i Uppsala tror jag). Det är alltid svårt att redogöra för föreläsningar, predikningar och inte minst gudstjänster, men jag ska dela med mig av några pregnanta formuleringar.
Den första kommer från Anders Sjöbergs underbara föredrag om Nya Testamentet och Kyrkans mission. I inledningen nämnde han, egentligen lite i förbifarten, paulusorden om att kvinnan ska täcka sitt huvud när hon ber och profeterar (1 Kor 11 tror jag). Och apropå det, och på västlaestadianismen, sa han: Längtan efter att leva i enlighet med Guds uppenbarelse ska alltid ha respekt!
Jag tycker det är klockrent. Det som görs av längtan och uppriktig vilja att göra det Gud vill, det måste respekteras. I alla fall om man själv vill ha respekt tillbaka för sin egen längtan och vilja.
Från Anna Ehde Malmbergs föredrag igår, om Lekmän - missionärer på riktigt fastnade uttrycken Medmänsklighetens mission och Vänskapens sakrament. Två sätt att uttrycka det viktiga faktum att när en människa möter Jesus, sker det nästan alltid genom en annan människa och verkligen inte alltid genom en präst- eller diakonvigd person.
Gudstjänsterna var som alltid underbara. Rik, tydlig liturgi med många medverkande. Rejäl, uppbyggelig förkunnelse. Vacker musik - och alla får sjunga allting! Kören sjunger inte något helt ensam, utan församlingen är alltid med åtminstone på omkvädet. Föredömligt. Och Fader Vår är sjungen, det är så vansinnigt vackert. Precis som den gladaste Helig jag vet - jag minns till min skam inte vem som skrivit den, men den heter Sanctus 4 i notboken i alla fall - som vi sjöng imorse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar