Jag förstår Ann Heberlein. Så innerligt väl. Läs hennes krönika om ni inte redan gjort det. Det är klart att hon generaliserar och förmodligen befinner sig något i affekt, men jag tycker ändå att dessa två citat är verkligen klockrena:
"Jag är fruktansvärt besviken på bristen på teologisk bildning och teologiskt djup i gudstjänsterna. Till kyrkan kommer jag med min sorg och längtan, och glädje, för att få höra Guds ord. Men det jag får är plattityder om livspussel och miljö, och uppmaningar om att kramas lite. Det där dravlet finns redan i P1 och P3, på kultursidor och i morgonsoffor, jag behöver inte det i kyrkan också. Där vill jag få Guds ord."
(ur intervjun på Kyrkans Tidnings hemsida)
"Jag är utled på att lyssna på präster som utgår ifrån att församlingen är antingen imbecill eller ett gäng ateister. När jag kommer till kyrkan vill jag höra Guds ord. Jag vill be. Jag vill bekänna mina synder"
(ur krönikan i Kyrkans Tidning nr 33)
Men ändå önskar jag att hon stannade kvar och fortsatte göra sin röst hörd. För det hon säger, både i intervjun och i sin krönika i dagens KT, är saker som måste sägas högt, ofta och av rätt personer. Heberlein, en duktig och lättillgänglig teolog, utan bindningar till "misstänkta" fromhetstraditioner, är precis en sådan som jag tror att många inom det kyrkliga etablissemanget lyssnar på. Dessutom är hon direkt och saklig - man förstår precis vad det är hon menar, vilken jargong och vilken inställning som åsyftas. Och den är vanlig, den inställningen. Jag faller själv inte sällan in i den, om inte annat så känns det som den ständigt flåsar mig i nacken och påpekar hur elitistisk och ofolklig jag är.
Inte för att hennes kritik förlorar sitt värde för att Heberlein själv går ur. Men det hon säger, och det som jag tror många med henne upplever, det måste få komma fram. Så Svenska Kyrkan utmanas inifrån till fokusering, ryggrad och klarhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar