Om avsked och tårar

Idag har vi avtackat adjunkt Å igen, denna gång i högmässans och församlingens famn. Det var fint, hon predikade bra och många var där för att säga adjö och önska henne lycka till. Och jag blev tårögd som alltid. Inte så det syntes, som på personalens avtackning, men lagom för att få svälja och svälja igen innan jag kunde säga min del av tacktalet.

Avsked är helt enkelt inte min grej. Har aldrig varit det, inte i någon form. Tycker inte om att vinka av vid tåg, tycker inte när människor flyttar, tycker inte om terminsavslutningar. Jag tycker till och med att himmelsfärdsberättelsen i Bibeln är lite sorglig, fastän Jesus säger både att han ska komma tillbaka OCH att han är med oss alla dagar. Jag hade säkert tjutit som Lille Skutt om jag varit där. Och jag undrar hur lärjungarna kände sig just då, efter den sista turbulenta tiden - först dör han, så är han tillbaka, och sedan försvinner han igen. Tala om känslokaos!

Jag tror inte jag är ensam om att inte gilla avsked. Kanske är det ett litet vardagstecken på att man som människa är medveten om jordelivets skörhet. De små avskeden påminner oss om att det kommer att komma avsked som är för hela detta livet. Men vår motvilja mot små och stora avsked är också ett tecken på att vi är skapade till liv och gemenskap, tecken på att vi vet, någonstans, att döden inte är meningen, att vi är skapade för att livet ska segra också i oss.