Jag gillar arvssynden. Inte i sig och inte effekterna, givetvis, men hela tanken på ett systemfel i skapelsen förklarar, förenar och (faktiskt) inspirerar på ett sätt jag gillar skarpt.
För det första förklarar arvsyndstanken varför varje gör saker som gör skada, varför vi inte helt enkelt inte kan låta bli det destruktiva - det är för att vi är födda sådana. Vi kan inte göra något åt detta faktum - MEN vi kan välja olika sätt att ta ansvar för och förhålla oss till det och vi kan låta kunskapen om det onda i oss hjälpa oss till större ödmjukhet inför oss själva.
För det andra är arvsynden konsekvent och demokratisk. Alla har den i sig, alla drabbas av den och allas liv är påverkade av den. Att se att inte bara vår goda vilja och vår förmåga att göra rätt förenar oss, utan också vår benägenhet att göra fel, kan ge en fördjupad samhörighet, förståelse och respekt för varandra och för hela världen.
Och för det tredje är insikten om att vi alla bär på samma systemfel något som kan inspirera dels till handling - om så många kan göra så mycket dumt, är det viktigt att lika många tar vara på sin förmåga att göra gott. Och, viktigast av allt, insikten om att detta är något som ligger i oss och som vi själva inte kan göra oss av med, kan inspirera till att söka sig närmare den som kan hjälpa oss, den som tagit på sig alla konsekvenser och allt ansvar för det vi gjort, gör och ska göra, nämligen Jesus. Och hos honom finns i sin tur inspirationen som ligger i förlåtelsen och upprättelsen, att låta den evighetsverklighet som han låter bryta in i våra liv här och nu, bli synlig också för andra.
8 kommentarer:
Tack Stora Syster i Vassen för klara och kloka ord om arvssynden. Det är ju oerhört uppbyggligt och inspirerande att få sig till livs grundläggande och god teologi som denna.
Erik: Tack för det! Jag är verkligen ett fan av arvsyndsläran :-)
Jag har funderat ganska mycket över detta med arvsynden. Jag tilltalas också mycket av arvsyndsläran. Som du skriver, den gör det mänskliga tillståndet begripligt.
Men det är många som blir upprörda över arvsyndsläran. Jag vet inte riktigt varför? Kan det ha att göra med att arvsynden missförstås som att vi skulle vara onda eller dåliga människor. Tänker snarare att det är som Paulus skriver, att det är som en sjukdom vi inte kan bota själva. Jesus säger väl något i stil med "Jag har inte kommit för att bota friska, utan sjuka".
För mig så påverkar inte arvsynden det faktum att vi föds med ett totalt värde. För det är väl ingen som påstår att en sjuk människa skulle vara mindre värd än en frisk person??? Och som käre Luter säger: Vi är alla rättfärdiggjorda syndare . Vilket, precis som du skriver miriam, är en fråga om en jämlik människosyn. Vi är alla värdefulla, vi är alla syndare. Jesu famn är öppen för oss alla.
Ha d fint
Spännande! Skriver(och funderar således) mycket om och på arvsynden på en annan sida. Är nog också ett fan av det.
Att tala om arvsynden som ett systemfel är ett ganska vettigt sätt att förhålla sig till arvsyndsläran, tycker jag. För visst finns det systemfel.
Men det är problematiskt det här med att vi enligt arvsyndsläran föds med skuld som behöver förlåtas. Det är svårt att riktigt bena ut vad som då menas med skuld och förlåtelse.
Jag tycker det är synd (sic!) att vår kyrkotradition så ensidigt följer Augustinus och förkastar Pelagius. För båda hade viktiga perspektiv som skulle kunna balansera varandra. Augustinus är som Freud, som betonar de dunkla krafterna som styr oss och som vi inte riktigt kan påverka. Medan Pelagius mer är som Sartre, som hävdar människans totala valfrihet och därmed hennes totala ansvar. Vem av dem har rätt? Var och en på sitt sätt, skulle jag säga.
Jag kanske missuppfattar något, för det här är rätt abstrakta saker, men jag ser inget konstigt i att vi föds med synd som behöver förlåtas, eftersom hela världen är fallen i synd. Hönan och ägget, ägget och hönan, liksom.
Och kombinationen av att samtidigt ha totalt ansvar för sitt eget liv (även om vi får lämna över våra tillkortakommanden till Jesus så är de ju våra att lämna över, s.a.s) och vara slav under synden är för mig fullkomligt självklar.
Arvsyndsläran är jättekonstig. Att vi fortfarande får dras med den hänger nog mer ihop med att Augustinus hade ett bättre kyrkligt nätverk än Pelagius och att segrarna per definition har Anden på sin sida, än med att argumenten är så goda. För arvsyndsläran är varken bibliskt eller empiriskt eller moraliskt eller psykologiskt hållbar.
Skuld och förlåtelse är ord som brukar förutsätta att man gjort något fel, som ger skuld som kan förlåtas. Men den som är nyfödd har inte hunnit göra något fel. Man får vara ganska hårt kyrkligt indoktrinerad för att kunna bortse från ordens vanliga innebörd.
Augustinus arvsyndslära förutsätter dels att Adams fall är en historisk händelse, dels att vi som biologiska avkomlingar till Adam ärver skulden för hans felsteg. Båda de premisserna känns långt ifrån självklara för mig.
Men det största problemet med arvsyndsläran är att den kräver att vi ska acceptera att vi har skuld för sådant vi inte har ansvar för. Det är inte särskilt sunt.
Och nu har jag gått igång såpass att jag nog får fortsätta med att skriva ett inlägg på min egen blogg i stället för att förorena din blogg... =)
Hapax: Förorena på du, det är lugnt!
Några saker:
Varför är det fel att förutsätta att Adams fall är en historisk händelse? Visserligen kan det väl räknas som sannolikt att det var ett längre och mer komplext skeende, och att berättelsen om ormen och äpplet är skriven för att tydliggöra pedagogisk för den som lyssnar/läser vad som hände. Men att människan vid ett bestämt tillfälle i skapelsens början vände sig bort från Gud, varför kan man inte tro på det som ett historiskt faktum, om man alls tror, så att säga?
Orden skuld och förlåtelse har, som jag ser det, inte en så tydlig "egentlig" betydelse som du skriver. Eftersom de är så bärande i den judisk-kristen-muslimsk kontexten där så pass många människor lever och framför allt har levt, är de även i sitt sekulära bruk färgade av sin långa konfessionella och kulturella tradition. Du kan inte befria orden helt från deras teologiska laddning, även om du inte är troende, lika lite som du bortse från deras övriga användning.
Både om man är kyrkligt indoktrinerad som jag, eller helt okonfessionell, tror jag att man kan och bör se att ordet skuld har flera betydelser, att de sekulära och kyrkliga användingarna både hör ihop och har skillnader, samt att det har en bakgrund som teologiskt kodord OCH juridisk term som inte går att bortse från.
Och eftersom ordet så att säga är mångfacetterat, ser jag inga problem med att använda det också som att beskriva att vi föds med inte bara en förmåga att synda, utan med förutbestämdhet att göra det. Vi har alltså potentialen för världslig och kristen skuld så starkt i oss, att det är rimligt att säga att den redan är där. Jag tycker det är förutseende och ärligt snarare än osunt.
Skicka en kommentar