Jag har ett blåmärke. I ansiktet, strax nedanför höger öga. Det kommer sig av att jag med full kraft drämde in ansiktet i det rätt hårda ryggstödet på mina goda vänners bäddsoffa natten till i lördags. Det syntes inte så mycket först, men nu är det så där stiligt grå-blå-grönt. Det gör inte så värst ont - framför allt inte jämfört med hur det kändes att krocka med soffan - men särskilt snyggt är det inte.
Jag ägnade en del möda åt att sminka över blåmärket innan jag åkte in till Järna tidigare idag. Dels för att det inte är så snyggt med blåa kinder i allmänhet och dels för att ingen på ICA eller Vårdcentralen skulle tro att jag fått det av någon annan. I klartext: Jag ville inte att någon ska tro att min man slår mig och menande fråga hur det är med mig egentligen. Med andra ord gick det åt en hel del underlagskräm.
Sedan, när jag satt på bussen hem, tänkte jag på dem som sminkar över blåmärken varje dag, blåmärken som de faktiskt fått av någon annan, någon som de lever med och någonstans tycker om. Och som är livrädda för att någon ska säga något till dem, något som riskerar att få dem att avslöja vilken söndertrasslad, förvirrad vardag de lever i och försöker normalisera. Och på alla dem med blåmärken som faktiskt syns om ingen säger något till, de som går blåslagna på jobbet och bland kompisar och överallt utan att någon säger något. För att omgivningen också är rädda för vad som kan komma ut av en enkel fråga - och därför tittar bort från ytterligare några blåmärken. Och köper ytterligare några historier om anfallande skåpdörrar och fall nedför trappor.
Hur solidarisk är jag med dem, när jag genom att sminka mig som en galning liksom medger att blotta misstanken om misshandel är något att skämmas för, något som måste döljas till varje pris? För när allt kommer omkring kan inte den som får stryk av sin man rå för det mer än jag kan rå för att jag fick slog ansiktet i en soffa. Och framför allt har de inte mer att skämmas för - jag kan ju ärligt säga att jag bar mig rätt klantigt åt som inte tände lampan innan jag försökte stiga upp. De å andra sidan, ägnar sitt liv att försöka blidka, undvika, manövrera undan våldet och hoten och kränkningar, från sig själv eller från sina barn.
Så, imorgon ska jag ta det lugnt med underlagskrämen. Och ge lite credit till den som eventuellt vågar fråga vad jag gjort med kinden...
2 kommentarer:
Vilket bra inlägg. Tack.
Sant, sant! You go!
Skicka en kommentar