Det här med gränser är så svårt. Man märker inte att man är på fel sida förrän man sitter där, liksom. För hur lätt är det inte att falla över gränsen mellan sunt ifrågasättande och obarmhärtighet, till exempel? Eller att besvikelsen och frustrationen över meningsskillnader slår över i bitterhet och förakt mot de som inte tycker eller tror som jag? Eller för den delen mellan bearbetning och reflektion över relationer till...ja, rent skitsnack och skvaller? Mellan en kärleksfull tillrättavisning och översitteri? Mellan konstruktiv kritik och elakhet?
Och när man väl hittat sig själv på fel sida om gränsen, då är det lätt att skylla ifrån sig, hävda att man inte alls gjort fel, istället för att medge att nu gick jag över gränsen, och bemöda sig om att inte gå så nära den nästa gång.
För mig är detta en evig, nästan daglig kamp. Hur är det för er?
3 kommentarer:
Inte en daglig kamp men väl något jag har långt fram i mitt medvetande.
Min stora svaghet är att ta över när omgivningen inte jobbar på i min (snabba) takt. Inte så att jag dömer ut dem och deras förmåga men nog skulle jag känna mig överkörd om någon annan ångade på i en takt jag inte hinner med och gör det jag borde gjort.
Det är svårt att vara människa och att göra det rätta.
Har precis beställt den där boken om eget ansvar, av Ann Heberlein.
Hosanna: Jag är likadan.
Karin: Bra tips. Vad heter den?
Skicka en kommentar