Mitt nya köksbord

Efter sofforna kom turen för make-over till köket. Klumpiga barndomsbordet monterades ned och kastades ut, in flyttade Björkudden och fyra gånger Olle. Resultatet blev mer golvyta, ljusare ton i hela köket och fri passage till skafferiet. Mig vara nöjd.

Värd att ta på allvar även denna gång

...är Ann Heberlein, som idag är krönikör i Expressen på temat Göra slut med Svenska Kyrkan. Typ.

Jag misstänker att jag befinner mig i gränslandet mellan vad Herbelein kallar för missnöjda konservativa bokstavstrogna krafter och vad hon kallar för fromma main-streamkristna, och känner väldigt många andra, företrädesvis lekmän, som befinner sig just där, med en liten dragning åt det ena eller andra hållet. Nåja, oavsett ståndpunkt i moral-, sexual- eller ämbetsteologiska frågor, så tror jag att många människor i Svenska Kyrkan idag delar en ganska basal längtan. En längtan efter att få prata om de samtidigt enkla och livsviktiga sakerna i det kristna livet. Prata om nåden, bönen och försoningens inverkan just i mitt liv. Dela tankar om att hitta sin plats och sin uppgift i Guds rike. Brottas tillsammans med bibelorden - dem man älskar, dem man inte fattar, dem man har svårt för. Det finns en längtan efter påfyllning, efter kärleksfull provokation, efter något att ta spjärn emot. Efter att bli tagen på allvar som troende, bedjande och tänkande människa. Längtan efter att få bidra, längtan efter att få ge respons.

Och det vore ju pinsamt om vi som är satta att på ett eller annat sätt vara församlingarnas tjänare, inte kunde åtminstone försöka lite mer för att möta denna längtan. För den är ju också vår, och den har varit alla kristnas sedan urminnes tider. Självklart har kyrkan ett ansvar för att nå ut med evangelium till dem som sällan besöker en gudstjänst, som inte definierar sig som kristna och som inte ber. Men för att kunna det, behöver vi rusta varandra till att vara medmänskliga missionärer i vänskapens sakrament, som Anna Ehde Malmberg sa igår. Och det tror jag att vi bäst gör genom att vända åter till Kristus, om och om och om igen och sedan stå för att det är vad som bär oss genom livet.

Kyrkodagarna

2008 års upplaga av aKFs kyrkodagar är över, åtminstone för min del (de avslutas ungefär nu i Uppsala tror jag). Det är alltid svårt att redogöra för föreläsningar, predikningar och inte minst gudstjänster, men jag ska dela med mig av några pregnanta formuleringar.

Den första kommer från Anders Sjöbergs underbara föredrag om Nya Testamentet och Kyrkans mission. I inledningen nämnde han, egentligen lite i förbifarten, paulusorden om att kvinnan ska täcka sitt huvud när hon ber och profeterar (1 Kor 11 tror jag). Och apropå det, och på västlaestadianismen, sa han: Längtan efter att leva i enlighet med Guds uppenbarelse ska alltid ha respekt!
Jag tycker det är klockrent. Det som görs av längtan och uppriktig vilja att göra det Gud vill, det måste respekteras. I alla fall om man själv vill ha respekt tillbaka för sin egen längtan och vilja.

Från Anna Ehde Malmbergs föredrag igår, om Lekmän - missionärer på riktigt fastnade uttrycken Medmänsklighetens mission och Vänskapens sakrament. Två sätt att uttrycka det viktiga faktum att när en människa möter Jesus, sker det nästan alltid genom en annan människa och verkligen inte alltid genom en präst- eller diakonvigd person.

Gudstjänsterna var som alltid underbara. Rik, tydlig liturgi med många medverkande. Rejäl, uppbyggelig förkunnelse. Vacker musik - och alla får sjunga allting! Kören sjunger inte något helt ensam, utan församlingen är alltid med åtminstone på omkvädet. Föredömligt. Och Fader Vår är sjungen, det är så vansinnigt vackert. Precis som den gladaste Helig jag vet - jag minns till min skam inte vem som skrivit den, men den heter Sanctus 4 i notboken i alla fall - som vi sjöng imorse.

Redo för rökelse!

Imorgon - i svinottan - bär det av mot Uppsala i kaplanens bil. Jag har packat min väska, hängt fram morgondagens outfit (som bland annat innehåller de omtalade jeansen i högstadiestorlek)och är helt enkelt redo för Kyrkodagar. Allt jag saknar är mitt fina anteckningsblock, som blev kvar på jobbet, men det får gå ändå.

Hur som helst, jag kommer vara utan bloggmöjligheter några dagar. Men en utförlig rapport utlovas när jag återvänder framåt söndag kväll!

Konsten att sluta vara snäll

Jag tror att vi är många som gång efter annan inser att nu, nu var jag snäll på fel sätt igen. Som säger ja till saker som vi egentligen inte hinner, inte ska, inte kan göra. Som avstår från att stå upp för det vi tror är rätt och gott. Som accepterar saker från andra som vi aldrig skulle drömma om att utsätta någon annan för. Som helt enkelt inte säger ifrån. Eller som alltid ångrar oss när vi gjort det.

Det är lätt att tala om vikten av att sätta gränser. Det är svårare att göra det. Och jag undrar om det inte beror på (sic!) arvssynden, även det. För någonstans, precis när man gör det, känns det bra att säga ja, vika undan, hålla tyst, bevara harmonin. Det känns bra att vara snäll. Den egna, kortvariga känslan kommer före de mer långsiktiga konsekvenserna. Den själviska känslan av att vara osjälvisk får styra våra handlingar, helt enkelt.

Det här är inget mönster som är lätt att bryta. Kanske är det något som vi som har den här orienteringen i vår portion av arvssynden får kämpa med hela livet. Men det finns saker att göra, absolut. Jobba med sina prioriteringar. Att inte frukta människor mer än Gud. Att våga släppa sin snällhetsprestige.

För mig är berättelsen om Jesus och barnen en källa till inspiration - "när Jesus såg det blev han förargad och sa: Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte..." Han låter inte sina vänner och medarbetares felaktiga beteende fortgå på barnens bekostnad. Han blir arg och han visar det, och han gör på en gång det som han tycker är rätt - fast det förmodligen betydde att lärjungarna kände sig skamsna, uppläxade och förbigångna.

Har mina läsare några andra handfasta tips? Eller några bra nyckelord att ta med i sina böner, när man ber Gud om en rätt snällhet?

Jag hjärta arvssynden = sant

Jag gillar arvssynden. Inte i sig och inte effekterna, givetvis, men hela tanken på ett systemfel i skapelsen förklarar, förenar och (faktiskt) inspirerar på ett sätt jag gillar skarpt.

För det första förklarar arvsyndstanken varför varje gör saker som gör skada, varför vi inte helt enkelt inte kan låta bli det destruktiva - det är för att vi är födda sådana. Vi kan inte göra något åt detta faktum - MEN vi kan välja olika sätt att ta ansvar för och förhålla oss till det och vi kan låta kunskapen om det onda i oss hjälpa oss till större ödmjukhet inför oss själva.

För det andra är arvsynden konsekvent och demokratisk. Alla har den i sig, alla drabbas av den och allas liv är påverkade av den. Att se att inte bara vår goda vilja och vår förmåga att göra rätt förenar oss, utan också vår benägenhet att göra fel, kan ge en fördjupad samhörighet, förståelse och respekt för varandra och för hela världen.

Och för det tredje är insikten om att vi alla bär på samma systemfel något som kan inspirera dels till handling - om så många kan göra så mycket dumt, är det viktigt att lika många tar vara på sin förmåga att göra gott. Och, viktigast av allt, insikten om att detta är något som ligger i oss och som vi själva inte kan göra oss av med, kan inspirera till att söka sig närmare den som kan hjälpa oss, den som tagit på sig alla konsekvenser och allt ansvar för det vi gjort, gör och ska göra, nämligen Jesus. Och hos honom finns i sin tur inspirationen som ligger i förlåtelsen och upprättelsen, att låta den evighetsverklighet som han låter bryta in i våra liv här och nu, bli synlig också för andra.

Om avsked och tårar

Idag har vi avtackat adjunkt Å igen, denna gång i högmässans och församlingens famn. Det var fint, hon predikade bra och många var där för att säga adjö och önska henne lycka till. Och jag blev tårögd som alltid. Inte så det syntes, som på personalens avtackning, men lagom för att få svälja och svälja igen innan jag kunde säga min del av tacktalet.

Avsked är helt enkelt inte min grej. Har aldrig varit det, inte i någon form. Tycker inte om att vinka av vid tåg, tycker inte när människor flyttar, tycker inte om terminsavslutningar. Jag tycker till och med att himmelsfärdsberättelsen i Bibeln är lite sorglig, fastän Jesus säger både att han ska komma tillbaka OCH att han är med oss alla dagar. Jag hade säkert tjutit som Lille Skutt om jag varit där. Och jag undrar hur lärjungarna kände sig just då, efter den sista turbulenta tiden - först dör han, så är han tillbaka, och sedan försvinner han igen. Tala om känslokaos!

Jag tror inte jag är ensam om att inte gilla avsked. Kanske är det ett litet vardagstecken på att man som människa är medveten om jordelivets skörhet. De små avskeden påminner oss om att det kommer att komma avsked som är för hela detta livet. Men vår motvilja mot små och stora avsked är också ett tecken på att vi är skapade till liv och gemenskap, tecken på att vi vet, någonstans, att döden inte är meningen, att vi är skapade för att livet ska segra också i oss.

Läs detta!

Kaplanen är bra på mer än att vara min bästis man och min mans bästis. Han är bra på GI. Han är bra på att sjunga Så grann står östergyllen. Han är bra på köttfärsås. Och han är bra på både förkunnelse och kateketik. Läs detta så förstår ni precis!

Saker jag borde...

Jag borde ha ett vettigt fritidsintresse, har jag kommit på. Något rejält. En sport. Ett projekt. Något helylligt, eller i alla fall hälsosamt. Men det vill sig inte riktigt.

Jag har fritidsintressen. Men de känns banala och liksom...lata. Här är listan:

Läsa (romaner och deckare mest)
Sjunga (inte ens i kör för det går inte att matcha med jobbet),
Se på TV (inte ens kvalitetsfilm utan helst HBO- och BBC-serier),
Kläder (inte design, utan vanliga vardagsgrejor typ H&M och Esprit),
Korsord (i Amelia...)
Katter (att klappa och krama, inte avla, träna eller ställa ut)
Blogga (mestadels om I-landsproblem som detta).

Hur spännande och utvecklande är det här på en skala?

Fast det kanske å andra sidan har en bra förklaring - nämligen den att jag älskar mitt arbete. Där, i kyrkans liv och tjänst, finns förutom min Herre och Frälsare (som väl kan räknas som ett intresse trots att det låter rätt vanvördigt) också allt jag tycker mest om av det världsliga - människor, teologi, historia, vackra saker, litteratur och musik.

Så kanske att jag ska släppa komplexen över min ytliga fritid och påminna mig om nåden att ha så stor glädje av mina dagliga uppgifter att jag är fullkomligt nöjd med ett Amelia-korsord och en kopp te när kvällen eller lördagen kommer. Jag tror jag gör det.

Förfallets fredag

Idag har jag ätit en kardemummabulle, två smörgåsar och en bägare frukt med sötad yoghurt. Det var gott. GI är en världslig sak. Och imorgon är en annan dag...

Saker jag ska äta. Sen.

Jag skulle gärna vara en sådan där iskall GI-are som blir av med sötsuget efter en vecka. Men så är icke fallet. Icke alls. Tur att det finns bilder. Tur att GI är frivilligt.

Nostalgi man får poäng för

Jag ska gå en kurs i religionspedagogik med inriktning på konfirmandarbete. Det är ett samarrangemang mellan några av Svenska Kyrkans stift och Linköpings universitet. Idag kom schemat för första kurstillfället. Med viss förvåning upptäckte jag att flera timmar den första dagen ska ägnas åt att minnas vår egen konfirmandtid. Bäst att försöka komma i stämning!

Här kommer därför några musikaliska ledtrådar, så får ni gissa vilket år jag är konfirmerad. Att räkna baklänges är fusk.

Den här låten var med i melodifestivalen. Den vann inte.

Den här låten spelades i samband med vad vi kan kalla ett större sportevenemang.

Och på bio kunde man se den här filmen. Eller filmen som den här låten fick en återkomst i.

Gissa nu duktigt. Jag ska hitta på en lämplig belöning.

Glupsk på tydlighet

Hapax, (som för övrigt har en mycket behaglig språkbehandling), skriver om olika synonymer till den ofta efterlysta Svenskkyrkliga tydligheten. Han ger några tydliga och välformulerade exempel på vad som kan avses när man efterlyser tydlighet. Jag står under intrycket att Hapax själv tycker att det femte och sista alternativet är det önskvärda. Själv är jag en glupsk person. Jag skulle gärna se lite mer av alltihop:

Entydighet kring det faktiskt omistliga - eller i alla fall kring vilka saker som är det.

Profilering i bemärkelsen ärlighet och konsekvens kring vad Svenska Kyrkan är och inte är, gör och inte gör.

Renlärighet, med respekt för att Gud inte är begränsad till de ordningar han givit oss, och med vishet att skilja på vad som är uttryck och vad som är budskap.

Frimodighet i allt, och särsklt i kärlek.

Fokus förstås. På Jesus och på det han gör, säger, är och vill.

I-landslycka

Först ett statement: Jag är tacksam att jag har mat att äta. Jag är medveten om att det finns människor för vilka blotta tanken på att kunna välja och välja bort mat är fullständigt absurd. Och min bön och önskan är att alla ska kunna äta sig mätta varje dag.

Med det sagt - och det är det viktigaste - kommer här dagens I-landsproblem. Eller snarare I-landslycka. I alla fall:

Jag provade jeans idag. I den storlek jag hade i högstadiet. De var lite stora. Det känns helt surrealistiskt.

OJ!

54 unika besökare och 72 sidvisningar! På en vanlig tisdag! Jag är rörd!

Pussel flyttar hemifrån

Detta är Pussel. Idag har Pussel flyttat från sin småländska storfamilj av katter (mamma, mormor, moster och morbror) till en ny storfamilj, nämligen den mänskliga familjen i Runtuna prästgård.

Maken och jag skötte om de praktiska detaljerna kring själva flyttandet, det vill säga hämtning och lämning. Det gick fint, bortsett från att Pussel visade sig ha anlag för åksjuka och sålunda kräktes över Melanchthons bur, mitt ena ben och insidan av bildörren någonstans i höjd med Aneby. Efter sanerings- och vätskepaus i Stalpet fortsatte färden, dock utan den förhatliga buren. Insvept i en handduk som gnuggats på hans mamma, sov Pussel nästan hela vägen till Runtuna. Där fick han en ny säng, en egen låda, en fin boll och massor med kärleksfull och intensiv uppmärksamhet. När vi lämnade honom snusade han och sov i sin nye husses knä, något utmattad av alla nya upplevelser men till synes harmonisk. Imorgon väntar nya äventyr för Pussel som har en hel prästgårdspark att utforska!

Rapport från GI-livet

Just nu äter jag ju inte godis. Jag tittar bara på bilder av godis. Men när det blir dags att avfalla från GI-livet, då ska det bli Salta Sillar.

Vilka är ni egentligen?

Jag är en tekniknolla, trots att den konstiga undersökningen påstod att jag är praktiskt lagd. Alltså har jag inget räkneverk till bloggen. Jag har försökt, men det fungerade inte vare sig första, andra eller fjortonde gången, så jag blev arg och gav upp. Ett inte alldeles ovanligt scenario, faktiskt.

Hur som helst, jag är lite nyfiken på vilka ni är, ni som läser. Många av er känner jag eller känner jag till, men alla ni andra? Ni som läser och inte kommenterar, ni som bara halkade in av en slump - kan ni inte ge er till känna? Det vore jättekul, faktiskt. Och så får jag ett hum och vilka det är jag skriver för. Fyll gärna i enkäten till höger också!

Och om det är någon som vill hjälpa en syster i nöd, så får ni hemskt gärna skicka mig en manual på treåringsnivå till hur man installerar ett räkneverk. Eller ännu hellre, installera det åt mig...

Extreme home makeover

Jag visste inte att jag så gärna ville ha röda manchestersoffor förrän jag såg dem och blev tvungen att klappa dem. De varmröda klädslarna var dessutom billigare än de grå som vi tänkt köpa från början och dessutom går de att tvätta i maskin. Efter två telefonsamtal och ett mms till maken slog jag till sist till. Så här såg det ut från början (bortse från påskpyntet). Det var också fint, men håll med om att det var lite kallt och trist?

Även ett nytt köksbord införskaffades, samt lite galgar och ziplock-påsar och andra förnödenheter. Nya köksstolar ska beställas i efterhand, stolen Olle var nämligen slut på Tag-själv-lagret och kön till informationen var lång som en orm. IKEA en fredagseftermiddag samma dag som nya katalogen kommit var kanske ingen fullträff, men det gick bra och smidigt ändå faktiskt.

Längtar

Om Gud vill och jag får leva, ska jag om två veckor bevista arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses årliga Kyrkodagar i Uppsala. Det är något jag alltid brukar se fram emot, men i år är min längtan större än vanligt. Jag vet inte riktigt varför, men jag tänker på det varje dag. Jag är så ivrig att få lyssna till intressanta föredrag, träffa nya och gamla vänner, botanisera bland bokborden, äta frukost på Uroxen (om jag hinner...) och så förstås fira gudstjänst. Riktigt maxade gudstjänster. Med rökelse, standar och sjungna psaltarpsalmer. Med rejäla, uppbyggeliga predikningar.

Och så längtar jag efter att få sjunga. Alla sånger som man nästan bara sjunger på Kyrkodagarna: Herre jag är inte värdig, strax före nattvarden, med alla de fina verserna. O helga sakrament, under kommunionen. Med Gud och hans vänskap, ute på Domkyrkoplan. Salig du och högt benådad, på morgonmässan på lördagen. Och så förstås Mariaantifonen. Varje dag.

Jag förstår och beklagar

Jag förstår Ann Heberlein. Så innerligt väl. Läs hennes krönika om ni inte redan gjort det. Det är klart att hon generaliserar och förmodligen befinner sig något i affekt, men jag tycker ändå att dessa två citat är verkligen klockrena:

"Jag är fruktansvärt besviken på bristen på teologisk bildning och teologiskt djup i gudstjänsterna. Till kyrkan kommer jag med min sorg och längtan, och glädje, för att få höra Guds ord. Men det jag får är plattityder om livspussel och miljö, och uppmaningar om att kramas lite. Det där dravlet finns redan i P1 och P3, på kultursidor och i morgonsoffor, jag behöver inte det i kyrkan också. Där vill jag få Guds ord."
(ur intervjun på Kyrkans Tidnings hemsida)

"Jag är utled på att lyssna på präster som utgår ifrån att församlingen är antingen imbecill eller ett gäng ateister. När jag kommer till kyrkan vill jag höra Guds ord. Jag vill be. Jag vill bekänna mina synder"
(ur krönikan i Kyrkans Tidning nr 33)

Men ändå önskar jag att hon stannade kvar och fortsatte göra sin röst hörd. För det hon säger, både i intervjun och i sin krönika i dagens KT, är saker som måste sägas högt, ofta och av rätt personer. Heberlein, en duktig och lättillgänglig teolog, utan bindningar till "misstänkta" fromhetstraditioner, är precis en sådan som jag tror att många inom det kyrkliga etablissemanget lyssnar på. Dessutom är hon direkt och saklig - man förstår precis vad det är hon menar, vilken jargong och vilken inställning som åsyftas. Och den är vanlig, den inställningen. Jag faller själv inte sällan in i den, om inte annat så känns det som den ständigt flåsar mig i nacken och påpekar hur elitistisk och ofolklig jag är.

Inte för att hennes kritik förlorar sitt värde för att Heberlein själv går ur. Men det hon säger, och det som jag tror många med henne upplever, det måste få komma fram. Så Svenska Kyrkan utmanas inifrån till fokusering, ryggrad och klarhet.

Favorit

Det finns böcker som går att läsa om och läsa om, utan att tröttna. Jag har ganska många sådana, men Circle of Friends, som jag nu läser för ungefär tjugonde gången, är verkligen en sådan. Jag vet precis hur det ska gå, kan alla turerna - men läser ändå vartenda ord, för att inte missa en enda salt replik från Moder Francis, eller en av Bennys djupt kända suckar över sin vikt, eller för den delen en enda beskrivning av allt gott de äter i Lisbeg. Kanske är det för att Benny, "en stor, frisk häst till flicka" är ganska lätt att känna igen sig i, kanske för att den är så välskriven - med den här boken tyckter jag Maeve Binchy verkligen nådde sin peak, även om hon skrivit mycket bra både före och efter.

Filmen är faktiskt också jättebra. I och för sig är bara ungefär en femtedel av bokens handling med, och dessutom är den lite förvanskad, men det är bra ändå. Minne Driver är en perfekt Benny, precis som Chris O'Donnell verkligen är Jack. Och så är det så vackert överallt!

Så läs och hyr, om ni inte redan gjort det! Irländskt 50-tal när det är som allra bäst.

Här är din personlighet

Jag har gjort ett test. Men jag måste ha gjort något fel:

Din personlighetstyp:
Praktiskt lagda, traditionella och välorganiserade. Fysiskt aktiva. Ointresserade av teoretiska frågor om de inte ser en praktisk tillämpning. Besitter en klar bild av hur saker och ting ska vara. Lojala. Arbetar hårt. Ofta ledare, med mycket god organisationsförmåga. “Goda medborgare” som värdesätter trygghet och lugn.

Kärriärer som skulle kunna passa dig:
Militärer, affärsföreståndare, chefer, poliser, domare, ekonomichefer, lärare, säljare, regeringstjänstemän, försäkringsagenter, vårdchefer, handels- och tekniklärare.

Kära vänner och läsare, kan ni se mig som ekonomichef? Eller säljare? Nej, just det.

Berlocker

Min moster har ett berlockarmband av guld. På det har hon en Centern-Klöver, en sko, ett litet körkort, en studentmössa och några andra saker. När jag var liten tyckte jag att det armbandet var det absolut finaste som fanns. Jag brukade sitta i Margaretas knä och fråga om varje grej. Jag önskade mig ett likadant , men inte förrän när jag blev stor - för man måste ju vara stor för att ta studenten och få en studentberlock, ta körkort och få en körkortsberlock och så.

Dessvärre var berlockarmband inte alls inne när jag började ta körkort och studenten. Tvärtom, de har varit så totalt omoderna att det enda jag sett på flera år är just min mosters. Men så, för något år sedan de kom tillbaka med full kraft. Jag hade tänkt önska mig ett i 30-årspresent, men när jag imorse kikade in i ett skyltfönster, hittade jag detta:

Jag undersökte saken närmare på lunchen. Kedjan är består av ringar i olika storlekar, spännet är en sådan där ring man sticker en pinne igenom och berlockerna är två kors, en blixt och ett hjärta. 199:- på en skoaffären på övervåningen i Telgehuset gjorde tankeprocessen kort, nu ligger det i mitt Lilla-My-skrin efter att ha dinglat på min handled hela eftermiddagen.

Förlorad och återfunnen

Tillbaka!

Jag trodde länge att min klocka var förlorad för alltid, sedan jag för att roa min guddotter tog den av mig i Kila kyrkoruin på midsommardagen och sedan liksom inte mindes att jag haft den efter det. Det vore i så fall inte första gången - jag tror jag haft bortåt tjugo klockor sedan jag fick min första (givetvis rosa) klocka när jag var sex år. Så jag har genomlevat sommaren utan klocka, tittat lite förstrött på klockor i skyltfönster och tänkt att det ändå inte är någon idé när jag uppenbarligen inte klarar av så basala saker som att hålla reda på ett armbandsur.

Men igår kväll, när jag skulle gå och lägga mig, påpekade maken att det fanns något till mig på byrån. Och där låg den, min fina, fina Hello Kitty-klocka! Den hade inte alls blivit kvar i ruinen, utan istället hamnar mellan en massa tidningar på nattygsbordets undre hylla. Det är tur att det finns någon i familjen som är bra på sakletande!

Mitt nya liv

Verboten.

Jag har gått och blivit GI-slav. Lite ambivalent (mest ur miljösynpunkt) men lite nyfiken satte jag igång för nio dagar sedan. Jag har inte ätit socker, pasta eller potatis på nio dagar. Jag tror aldrig det hänt sedan jag var spädbarn. Något annat jag inte gjort sedan dess - inte någonsin, faktiskt - är att gå till jobbet med ett kokt ägg i handväskan.

Om det fungerar? Jag tror det. Om jag varit klurig nog att väga mig innan jag började, och om jag dessutom ägde en våg, så skulle jag ju ha det i siffror. Men jag tror att kläderna sitter lite lösare. Men det häftigaste är att jag faktiskt klarat det så länge. Trots några frestande tillfällen som inbegrep Ben and Jerry´s med kakdeg. Och saltlakrits förstås. Men det tittar jag på på bild istället. Om man gör en bildsökning på Google får man upp så mycket att suget släpper efter en stund.

Hur länge detta ska pågå? Tills jag tröttnar eller känner mig nöjd, antar jag. Fast jag har lovat mig själv att om jag blir självupptagen, ledsen eller otrevlig av GI-andet ska jag ta en potatis. Eller om jag helt tappar koncepterna och hänfaller åt någon typ av kolhydratsorienterad gärningslära.

Meningsfullt

Min hand, om magen på ett tidigare dopbarn.

På 26 timmar har jag lyckats med att döpa tre barn, viga två par, leda en sommargudstjänst och celebrera en högmässa. Det högst tillfredsställande att göra det man ska. Och en nåd och en förmån att få vara med när himlen så att säga möter jorden, både i sakrament, bön och allmänt glädjefnatt.

Jag funderar på att göra slut...

...med mitt köksbord. Det är inte helt lätt, eftersom vårt förhållande är det närmaste livslångt. Mina föräldrar köpte det på Tullinge Möbler 1979. Jag var närvarande vid tillfället, i min barnvagn, som hade grön manchester på utsidan och gul galom på insidan, och sedan har bordet och jag följts åt. Först stod det i köket i Huddinge, sedan fick det vara spelbord i källaren i Örebro, innan det åter fick vara köksbord i Stora Mellösa. Därefter fick det vänta ett tag, innan alla mina karlar (pappa, make, lillebror) på något osannolikt sätt baxade upp det tre trappor till vår studentlägenhet och fick in det i köket, som var allt annat än stort. Nu står det i mitt blåa kök i Mölnbo, mödosamt buret uppför den rangliga yttertrappen vi hade förut. Så här ser det ut:

En gång i tiden var det ett mycket stiligt bord. Det är tungt och rustikt, med stolar som är så tunga att man skulle kunna döda en häst om man råkade tappa en stol i huvudet på den. Men skivan är lös och vippar fram och tillbaka hela tiden. Och skivan är repig och fläckig. Det är alldeles för brett för köket, särskilt som stolarna är så stora att man inte kan utnyttja bordsytan fullt ut. Det är dessutom väldigt svårt att städa omkring. Idag hittade jag en förtorkad lime under det - och vi har inte ens barn.

Så jag funderar på att helt enkelt ersätta mitt livs köksbord. Sälja det till någon händig person som gillar blytunga träbord, eller varför inte elda upp det. Ved kan man aldrig få nog av när man har direktverkande el. Istället skulle jag vilja ha ett smalare, lättare bord, gärna vitt, med smala stolar som inte ens skulle kunna döda ett marsvin. Vad tror ni om det?

Utmanad!

Jag blev just utmanad att dela med mig av tre av mina passioner. Här är de:

1. Min man. Det blir alldeles för privat om jag skriver alla skäl jag har till det, men de är många och goda.

2. Grey´s Anatomy. Det är bara en sjukhusserie bland alla andra - men kan inte sluta. Ser just nu säsong två för tredje (eller är det fjärde) gången på ett år. Det är inte särskilt nyttigt för min ständigt hotande hypokondri, men jag lever gärna lite farligt ibland...

3. Hello Kitty-saker. Min gudsons kloka storasyster förklarade häromdagen för min skeptiske make att "alla kan faktiskt ha Hello Kitty-plåster, Markus" och det har hon helt rätt i. Detsamma gäller strumpor, pennor, necessärer, väskor, schampoobehållare, pyjamasar, anteckningsböcker och allt annat Hello-Kittyjox jag köpt på mig på sista tiden. Just nu suktar jag efter ett HK-nattlinne från Kappahl, ett grönt.

Utmaningen går vidare till fru Kaos, Fantasiflickan samt Lillstrumpan!

Grön igen

Det får finnas gränser för de rosa perioderna i en flickas liv, och här är en sådan. Bloggen är grön igen, men det ser ni ju. Lite rosa rester får vara kvar tills vidare...

Otäckt bra II

Det var länge sedan jag överöste med med Melua-länkar, men här kommer en till. Och en till... och här är Katie själv också.

Bilden är lånad från www.katiemelua.com

Otäckt bra

Jag är svag för deckare i allmänhet, och extra svag för deckare i kyrkliga miljöer, såvida de är någorlunda trovärdiga och inte är alltför fördomssfulla och/eller späckade med faktafel. Sålunda är Death in Holy Orders av PD James en oslagbar favorit, medan jag räknar Det blod som spillts som ett rejält magplask av annars så begåvade Åsa Larsson. Fast det kanske beror på att jag inte är lika hjälplöst insyltad och nyanskänslig när det gäller Church of England.

Hur som helst. Jag såg just första avsnittet av Fallen Angel på TV4, som bygger på en romantrilogi av Andrew Taylor. Huvudpersonen är prästdotter, men där är det slut med identifikationen - hon är även psykopat och barnamördare. Hon spelas av duktiga Emilia Fox, som lyckas med konsten att vara sjukligt ond, sårbar och genomskinligt vacker på samma gång. Jag tänker definitivt se de andra avsnitten, som ska utspela sig bakåt i tiden. Och kanske låna böckerna också. Varför nöja sig?

Inte sur längre

Efter att ha lytt pappas amatörfixarråd (ta ur alla sladdar och sätt i dem igen) fick jag igång teven och kunde se Morden i Midsomer. Mitt humör är därmed åter i balans.

Jag är sur

Kommer hem efter en lång regnig dag, hungrig, trött och lite sliten. Äter min goda GI-lax, tänder lite mysiga ljus i dunklet, slår på teven och bereder mig på en skön kväll med Rapport, Cold Case och så givetvis säsongsfinalen av Morden i Midsomer. Allt är upplagt för en skön, avslappnad hemmakväll men ack nej. Då fungerar plötsligt inte teven. Digitalboxen lyser, inloggningsrutan syns, det kommer programinfo när man trycker på fjärrkontrollen, men skärmen är svart. Som natten. Inget hjälper.

Det är illa nog i sig med en konstrande TV. Värre ändå är hur enormt sur jag blir, över denna högst världsliga sak. Morden i Midsomer går i repris. Jag har massor med böcker, jag kan tala med min man, vi kan spela ett spel eller lyssna på radio, vad som helst. Men jag vill se på TV!! Vill, vill, VILL!

Milde Moses, vad omogen jag är. Riktigt omogen. Pinsamt.

Min katt finns på riktigt

Idag kom halvårsdebiteringen på husdjursförsäkringen. Jag blir alltid lite rörd när det kommer, för det känns som om min lilla kisse får ett personbevis när jag läser om min officiellt existerande katt 1141981-001 MELANCHTHON, ordentligt försäkrad under kategorin smådjur.

Katten själv visar ingen reaktion på sin officiella status. Det var värre igår när vi försökte ta bort en fästing samtidigt som åskan gick som värst...

...snart är den blommande sommarn slut...

Så här höstligt såg det faktiskt ut på Birka, där vi varit på måndagsutflykt idag. Fast maken rapporterar att det var varmt i vattnet i alla fall. Nåja, snart är det jul.

Farligt.

Det fanns en massa farliga saker förut som inte är farliga längre. Att bada direkt efter maten till exempel. Jag vet inte hur mycket kvalificerad badtid jag tillbringat på strandfiltar och tittat på vattnet istället för att plaska i det, eller trampat runt hemma och väntat ut den där timmen som skulle gå - allt för att inte få kramp, sjunka och dö. Nu för tiden badar jag oavsett vad jag ätit innan och jag har aldrig fått kramp och sjunkit hittills. Och nu är jag ändå bra mycket otympligare än jag var då.

Ägg var också farligt när jag var liten, åt man fler än två i veckan kunde man dö av kolesterol. Inte för att jag riktigt viktigt vad kolesterol var för något, men det lät farligt så jag ransonerade lydigt mitt äggätande. Nu däremot säger GI-experten att det är helt OK att äta fyra ägg - om dagen!

Och så var det lakrits, som enligt vissa källor skulle vara cancerogent och därmed dödligt. Därför fick jag först ingen, och sedan ytterst begränsat med lakritsar i mina godispåsar, och tråkig, söt lakrits istället för god, salt. Jag fann mig motvilligt, men så fort jag bestämde över mitt eget godisintag och dessutom läste på lite, blev mina godisvanor nästan kolsvarta. Nu brukar jag blanda ut saltlakritsen med lite choklad, men får jag bara välja en godis, är det helt klart en Salt Sill. Eller en Djungelvrål. Utan någon tanke på cancer...

Sedan var det det där med Wash-and-Go. Pionjären bland schampoo-och-balsam-i-ett-produktuerna, som hade glassiga reklamfilmer, gröna flaskor och som luktade lite övertydligt gott. Använde man det kunde man börja tappa mycket mer hår än man skulle, bli partiellt skallig och detta var ett öde värre än döden. Detta var allmänt känt, åtminstone bland mellanstadiebarn i Örebro vid 80-talets slut och vi undvek det noggrant. Mamma hade dock ett visst mått av dödsförakt och ibland, när allt annat schampoo var slut, fick jag också ta chansen. Och håret satt kvar liksom livhanken.

Jag undrar vilka av dagens faror som kommer vara ofarliga om femton år. Transfetterna? Kolhydraterna? Kärnfamiljen? Det är bara att vänta och se. Jag tänker äta lakrits och bada så länge. Även om Wash and Go faktiskt luktar rätt illa....

En hjältinna i min smak

Idag är det 111 dagar tills Hary Potter and the Half Blood Prince har premiär - eller 109 om man har turen att bo i Egypten eller Belgien. Det är ganska länge, men det som väntar på något gott...och så vidare.

Det bästa med filmen kommer förmodligen att vara Hermione Granger, min absoluta favoritkaraktär sedan första boken och filmen. En duktig flicka som alltid gör läxorna, pluggar till provet och vill följa reglerna är samtidigt en cool, kompetent hjältinna som gång på gång leder sina mer vimsiga och självupptagna kompisar på rätt spår, det är upprättelse för generationer av pluggisar världen över. Eller för mig i alla fall. Hade Hermione funnits när jag var elva, hade identifikationen förmodligen varit löjligt stark. Inte för att min nuvarande höga ålder hindrar mig från att ha ett Hermione-standar på arbetsrummet, men...