torsdag, mars 06, 2008

Jag förstår inte.

Mera apropå detta.
Följande reflektion är ingen partsinlaga. Den är inte skriven för att förringa någon annan, eller ens för att reta upp någon. Den är bara skriven utifrån min egen upplevelse. Men jag kan givetvis inte hindra eller förbjuda någon att uppröras eller kränkas av den, eller heller någon att anse att jag är korkad, lurad eller tagen som gisslan.
Nåväl. Jag förstår inte det kränkande i att en medkristen inte vill ta emot nattvarden av mig på grund av sin ämbetssyn. Det händer med jämna mellanrum att jag får välsigna gudstjänstfirare vid nattvardsbordet av den anledningen, och minst lika ofta att folk blir kvar i bänken. Och fast jag verkligen känt efter, så gör det mig ingenting. Faktiskt inte alls. Tvärtom, jag tycker om att de är där, att vi är tillsammans så långt vi förmår och delar allting vi kan. Kränkt är det sista jag känner mig i sådana lägen.
För det första därför att det inte är min förlust. För jag själv tror ju att det jag delar är Kristi kropp och blod och om någon annan inte vill ha eller inte anser att det är just det, så är det faktiskt inte mitt problem. Min prästidentitet eller värdet av mitt ämbete är ju inte beroende av antalet kommunikanter som godkänner min sakramentsförvaltning, så att säga. Dessutom skulle jag ju inte vilja att någon tog emot nattvarden mot sitt samvete för att undvika att såra mina känslor.
För det andra är det ju inte personligt - det handlar om mitt kön, något som jag delar med hälften av befolkningen och inte kan påverka. Det vore värre om någon inte ville ta emot nattvarden av mig därför att de tycker att jag är dum i huvudet, en dålig teolog eller en dålig kristen.
För det tredje därför att jag inte sätter andra tro om min vigning i relation till min egen tro om den. Jag tror att den är giltig, jag tror att Gud vill att jag ska vara präst och för detta har jag hittat argument i bibelordet och detta har kyrkan bejakat. Så om någon annan inte tror det, är det inte mitt problem så länge denne/a någon annan inte behandlar mig illa genom att t.ex. säga elaka saker eller obstruera mitt arbete. Och dit räknar jag inte utebliven kommunion.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Tack Miriam, för att du formulerar detta klart, tydligt och rejält- jag håller med dig fullt ut.

Anonym sa...

Jag har nog faktisgt samma tankar jag. däremot blir jag lite förvånad när personer med åsikten att sakramentsförvaltningen inte "gått rätt till" pga att jag är kvinna däremot kan ta emot välsignelsen. Jag blir konfunderad och nyfiken men annars är det helt klart deras förlust. Det håller jag med om.

Miriam W Klefbeck sa...

Ylva: Tack!

Ulrika - välsignelsen kan sägas vara en sorts förbön i och med att den sägs i konjuktiv. Så även om vi säger orden är det Gud som står för välsignandet. Kristusrepresentationen är ju heller ingen issue i det läget eftersom välsignelsen är sedan Arons tid...
Ställ annars gärna frågan till de berörda, allt blir lättare om man vet var man har varandra.

Anonym sa...

Kloka ord och intressant läsning!

Evas blogg sa...

Värre tycker jag att det är när församlingbor väljer bort Gudstjänsten p g a att en präst av kvinnligt kön är i tjänst.

Miriam W Klefbeck sa...

Eva: jag tycker det är fint att de kommer och är med så långt de förmår och blir alltid glad för det.

Samtidigt kan jag förstå dem som väljer en annan gudstjänst också. När jag går i kyrkan vill jag kunna vara mig själv och slappna av. Och det är ju lättare om man känner sig övertygad om att prästen är efter Guds sinne, så att säga. Och mycket svårare om bänkgrannen sitter och kollar in en: "Titta, han gick inte fram, han är nog SÅN DÄR". Så jag respekterar även valet att välja bort helt också.

Och handen på hjärtat, visst är vi alla prästväljare i någon mån, även om vi i teorin vet att det är fel? Man vet vad man vill ha, och så letar men reda på det, oavsett om det handlar om kön, röstvolym, teologisk profil eller annan framtoning. Jag gör det i alla fall, även om jag inte alls är stolt över det.

Evas blogg sa...

Där sa du något klokt och sant: För visst är det så, även om vi inte alltid erkänner det, att vi ibland väljer utifrån vilken präst det är. Just det med "att prästen är efter Guds sinne" brottas jag en hel del med. Jag väljer ofta utifrån det. Rätt eller fel? Svår fråga tycker jag, då det även ska kännas gott inom mig när jag firar Gudstjänst.

Karin sa...

Jag håller med dig till mesta delen. Där jag jobbar är det nog så att man inte går till mina gudstjänster över huvud taget om man inte accepterar prästvigda kvinnor. Jag brukar inte spana efter "kvarsittare" i församlingen när det är dags för kommunion.

Men en mening du skriver måste jag problematisera:

"Det vore värre om någon inte ville ta emot nattvarden av mig därför att de tycker att jag är dum i huvudet, en dålig teolog eller en dålig kristen. "

Jag har av kvinnoprästmotståndare fått höra att jag är en dålig kristen och en dålig teolog i det att jag missuppfattat kallelsen, Bibeln och Gud själv. Så könet går inte att separera från "förfallet", som jag har tolkat det.

Det vore spännande att höra om en prästvigd kvinna kunde bli godkänd om hon gjorde en könskorrigering.

Miriam W Klefbeck sa...

Karin: I vissa fall så blir ju åsikten att jag är dum i huvudet, dålig teolog mm en följd av att jag är kvinna och präst på en gång, det stämmer.

Det jag är ute efter är att det vore värre om någon avstod från att kommunicera för något som jag hade gjort eller sagt, att jag med mitt handlande eller sägande skulle skilja någon från Kristus. Det var så jag menade och ja, det skulle kunna komma fram lite tydligare, det har du rätt i.

I min församling finns det både några "medvetna" kvarsittare, som
jag har en öppen dialog och en fin relation till, och de som väljer att gå till ett annat distrikt när jag (och/eller ngn av mina kvinnliga kollegor tjänstgör). Också med dem har jag en god relation. Det enda som är jobbigt i sammanhanget är att tredje part innanför och utanför församlingen så ofta förväntar sig att jag ska tycka detta är ett problem.