Första gången jag hörde Sanningen i Vitögat med Lisa Ekdahl (tyvärr finns inte originalet på Youtube, men den här covern är helt OK) var jag ungefär 15-16 år. Jag tyckte jättemycket om den, och tolkade den spontant som en sång om relationer - att hitta den som man verkligen älskar och inte vara med någon annan bara för att det är smidigare, liksom.
Nu, ett halvt liv senare, har jag Lisa Ekdahls Samlade Sånger som sällskap i bilen och finner mig ständigt lyssnande just på Sanningen i Vitögat. Men nu går mina associationer genast till Nådens Ordning - att inse sanningen om sin syndanöd i mötet med Kristus, men eftersom det är svårt att ta fördömer man hela idén med synd och springer tillbaka rakt i famnen på Lögnen - det gamla livet, som är lögn eftersom Kristus inte finns med i det.
Jag har för dålig kunskap om Lisa Ekdahl, för att kunna säga något bestämt, men min misstanke är att min tolkning som femtonåring låg närmare hennes ursprungstanke än min nuvarande...
Miljöskadad? Insnöad? Jag?
Erkänner.
3 kommentarer:
Jag tycker mycket om den låten, minns att jag lyssnade på Lisa Ekdahl. Min tolkning är att det är sig själv man springer ifrån. Att man inte vågar möta det som gör ont inom en, det mörka. Lättare att möta lögnen, som kan handla om ytligare saker som utseende, prylar...
Åh, jag hittade mina Lisa-skivor igen för två veckor sedan. Sedan dess har de gått varma! Jag tolkar nog också just den låten lite som eva här ovanför.
...men den där covern sög verkligen. Ursäkta.
Skicka en kommentar