När jag var i påskkärringsåldern bodde jag i Örebro. Där går man påskkärring på påskafton istället för på skärtorsdagen. Denna kulturskillnad var nära att drabba Mölnbos alla påskkärringar idag, för jag hade inte en tanke på att köpa med mig godis hem från stan. Lyckligtvis hade vi en chokladask i frysen, så de som kommit hittills har inte blivit lottlösa.
Jag har faktiskt lite svårt att förstå folk som inte tycker om påskkärringar - även om det är hedendom och tiggeri som måste väl alla som minns sin egen barndom också minnas hur kul det var? Redan i januari började man rita påskbreven, som dessutom skulle vikas till trekanter på ett rätt invecklat sätt. Mitt favoritmotiv var kläckning-in-progress, alltså trasiga ägg som det stack upp kycklingar ur. Dessa förvarade jag under locket i kökssoffan och det var härligt att se hur lagret växte allteftersom. När sedan påskafton äntligen kom klädde vi noggrannt ut oss - jag undvek att vara alltför brokigt klädd och satsade på förklädeslöst, gul sjal och svart sjalett. Utrustade med en emaljerad, orange kaffepanna lades rutten upp - skulle man börja med norra eller södra Lundby och skulle man våga gå över den magiska gränsen (bussgatan) till Vivalla?
Några timmar senare återvände man så hem, trött i fötterna och lite frusen, men med kaffepannan fylld av godis, småpengar och ibland äpplen. Detta kunde man avnjuta till exempel medan man tittade på Jesus från Nasaret, eller bråkade med de alltid gästande kusinerna, som inte vill nedlåta sig till utklädning men som gärna delade bytet. Ack ja, det var tider. Och därför får alla påskkärringar som dyker upp både godis och vänligt bemötande. Också de som inte vikt sina brev till trekanter!
Idag ser dock min skärstorsdagstradition annorlunda ut - jag har dammsugit och röjt upp inför helgen och snart stundar skärtorsdagsmässa i Vårdinge Kyrka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar