Sorglig läsning

Kyrkans Tidning idag bjuder ingen rolig läsning. Att kvinnor diskrimineras i arbetslivet är ju ingen nyhet, och inte heller att det förekommer i kyrkan lika väl som någon annanstans. Men att det var så illa som KTs undersökning visar, det hade jag (naivt?) faktiskt inte trott.

Dessutom misstänker jag, om jag känner mitt samfund och dess omgivning rätt, att en av följderna kommer bli att ämbetsfrågeproblematiken får oförtjänt stor uppmärksamhet när undersökningsresultaten behandlas. För även om det förekommer diskriminering och olämplig behandling på grund av ämbetsteologiska övertygelser, tror jag inte för en sekund att det är lika frekvent som alldeles vanlig, vardaglig, oreflekterad misogyni.

För det första därför att de manliga kollegor som inte tror att Gud kallar kvinnor till präster helt enkelt inte har råd att bete sig illa. De har svårt att få nya tjänster, de kan inte bli kyrkoherdar och de har hela tiden ett vakande öga på sig - även om deras enda "brott" är att inte gå i sin tjänstgöringsförsamling när de är lediga. Detta vakanade öga gör dem dessutom ofta måna om ett korrekt bemötande i alla frågor - alltså mindre risk för vardagsdiskriminering härifrån. Alltså ligger det i deras eget intresse att bete sig hederligt mot sina kollegor. Och dessutom är min egen erfarenhet att de flesta med den trosuppfattningen är vanliga, vänliga, hårt arbetande präster som vill sköta sitt jobb och inte har vare sig tid eller lust eller hjärta att bråka. Inte är de särskilt många heller, förmodligen finns det fler prästvigda kvinnor än prästvigda kvinnoprästmotståndare (om vi nu ska använda det fula ordet) och de blir knappast fler. Men det är klart, det finns rötägg i alla läger, jag ska inte påstå annat.

För det andra därför att den "vanliga" könsdiskrimineringen å sin sida är oerhört vanlig. Och då menar jag "Lilla-gumman-inte-kan-väl-du"-snacket, löneskillnaderna som ingen erkänner men som ändå finns, sexuella anspelningar. Sedan tillkommer det förment omtänksamma resonemanget vid tillsättningar - klarar verkligen en ung kvinna/mamma/medelålders dam den här tjänstens prövningar? Är inte manliga kyrkoherdar rakare och mindre konflikträdda? Och MÅSTE hon verkligen bli gravid hela tiden? Och det här, det kommer ofta från manliga kollegor/kyrkopolitiker som berömmer sig av att absolut inte ha något emot kvinnliga präster, inte alls. Tvärtom vill de gärna beskydda en från de otäcka svartrockarna, för det betror de ju en inte om att kunna göra själv.

Kruxet är bara att vardagsdiskrimineringen är svår att komma åt. Dels för att den utövas av dem som har makt och inflytande och som dessutom använder sin attityd till att behålla den. Dessutom går vardagsdiskrimineringenr inte att ringa in, man kan inte kontrollera genom tvivelaktig användning av sakramentet om någon tycker att kvinnor egentligen är lite klenare, lite skvallrigare eller lite dummare. Det är svårt att komma åt problemet som kan uppstå om den äldre manlige prästen gärna påtalar att den kvinnliga kollegan är så söt och duktig, precis som min lilla dotter, svårt att göra något åt snedrekryteringen som gör att kyrkoherdar oftast är män över 50 och barn-och-familjepräster oftast är kvinnor under 35. Men att tala om att kvinnoprästmotståndare är hemska, förtryckande och riktigt usla, det är lätt och kostar ingenting, tvärtom, det ger höga PK-poäng och gör att man sitter säkrare på sin plats utan att behöva konfronteras med den diskriminering som bidragit till att man sitter just där.

Uppdatering: Dagen i samma ämne.