Karin skriver bra idag om hur det ibland firas mässa på ett sätt som närmast liknar votiv- eller vinkelmässor, till exempel innan ett viktigt uppdrag. Jag förstår och delar hennes invändningar och resonemang - jag tror inte det är sunt att tala om mässfirandet som något man får på vägen eller som en rit som bringar lycka på ett nästan magiskt sätt eller ger förböner en extra skjuts.
Själv kan jag reagera på hur man i kyrkliga sammanhang ibland lägger till en mässa i programmet för att det "ska vara så", t.ex. före större sammanträden, på utfärder, läger, kurser och dylikt. Mässan kan då bli en markör för att "detta är ett seriöst arrangemang", en del av umgänget och ett medel för gemenskap mer än ett mål i sig. Det kan också bidra till att en grupp sluter sig och markerar sin särart, t.ex. om man firar mässa med deltagarna i ett prästkonvent en timme före värdförsamlingens ordinarie middagsbön, eller om två grupper som delar lägergård firar mässa varsin vardagskväll istället för att följa gårdens/församlingens rytm. Och så vidare. Jag tror ni förstår hur jag resonerar.
Firar man mässa ska man göra det för att fira mässa. För att ta emot Jesu kropp och blod och förenas med honom, varandra och alla andra som firar mässa världen över, minnas hans lidande och död och så förstås tillbe och lovsjunga i liturgin. På det sättet är nattvarden ett självändamål, som så att säga legitimerar sig självt. Mässan innehåller sitt eget mål och mening. Den varken ska ha eller behöver andra skäl eller önskade effekter.
Samtidigt är det ju så att den gemenskap som ligger i att dela bröd och vin är en välsignelse man ska ta emot, att en sändningsmässa kan fungera som "färdkost" inför mötet med vardagen eller ett särskilt uppdrag och en mässa på ett läger eller en kurs kan vara fullkomligt naturligt eftersom det är vårt uppdrag som kristna att fira gudstjänst. Men det är positiva bieffekter snarare än primära mål.
6 kommentarer:
Tack för dina funderingar! Jag lägger till en länk från mitt "tänk".
Tack själv! K
"Det kan också bidra till att en grupp sluter sig och markerar sin särart, t.ex. om man firar mässa med deltagarna i ett prästkonvent en timme före värdförsamlingens ordinarie middagsbön"
Är det en principiell hållning att detta inte är bra?
Vad tycker du isf om aKF:s högmässa före församlingens egen under kyrkodagarna?
Anonym: Ja, det är en principiell hållning som jag dock inte låter omsättas i praktiken i alla sammanhang - det är vare sig meningsfullt eller kärleksfullt mot övriga mässfirare att ständigt markera eller ta strid om allting. Och en mässa är som sagt alltid en mässa.
Vad gäller det specifika fallet högmässan på Kyrkodagarna så önskar jag verkligen att det vore möjligt för aKF att fira högmässa tillsammans med resten av domkyrkoförsamlingen klockan elva, så som det faktiskt var en gång i tiden. Men eftersom positionerna är låsta på båda sidor och ingen är villig att kompromissa, så går inte det i nuläget. Det tycker jag är väldigt trist.
Så nej, du satte inte dit mig för omedveten inkonsekvens, och för övrigt föredrar jag underskrivna kommentarer.
Oj, det där sista stycket lät lite bitskare än planerat. Inte meningen.
Tanken med frågan var inte att "sätta dit någon".
Tack för svaret.
Skicka en kommentar