Min naturkunskapslärare på gymnasiet hade en speciell teknik för att lära sig sina elevers namn. Han tog en klasslista, gick fram till oss var och en, tittade noga på oss och skrev upp våra särskilda kännetecken bredvid våra namn. Hösten 1995 stod det sålunda "Miriam Wredén, har lugg" längst ned på listan.
Pannluggen har faktiskt varit kännetecknande för mig under större delen av livet, med ett undantag i sex-sjuårsåldern och ett på gymnasiet (då alla skulle ha mittbena, därav lärarens notering) och så det senaste halvåret. I övrigt har jag alltid haft luggen klippt i nivå med ögonbrynen, oavsett om resten av håret varit långt, kort eller mittemellan. Det är en mycket praktisk del av frisyren som påminner en om när det är dags att klippa sig, som inte döljer ögonen eller andra delar av ansiktet och som dessutom får resten av håret att se längre ut.
Och nu är luggen alltså tillbaka igen efter ett kortare uppehåll. En trevlig tjej i Lunagallerian fixade det för 50:- och det känns väldigt bra att inte ha håret i ögonen och dessutom slippa vara beroende av det "liturgiska hårspännet" som får mig att se ut som Lotta på Bråkmakargatan i mässhake. Jag verkligen avskyr att ha håret i ansiktet (eller för den delen på halslinet) när jag är liturgiskt klädd. Det är inte bara obekvämt, det ser slarvigt ut också. Kanske en detalj bara jag tänker på, men det räcker för att distrahera mig bort från det väsentliga i sammanhanget och det är inte alls bra.
Detta var det djupsinnigaste jag kom på idag. Kanske blir det djupare i morgon, kanske ännu ytligare. Den som lever och läser får se...
Lugg passar vid alla tillfällen... 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar