Om vikten av rätt andning hos tandläkaren

Idag började jag min lediga dag med att kl. 7.34 ta tåget till Folktandvården i Järna för att laga en trasig lagning från 1990 eller så, samt undersöka om det dolde sig ett hål till under det som var kvar av den. Ungefär lika trevligt som det låter.

Jag har fått en ny tandläkare - det får jag varje år. Av någon anledning är omsättningen på både läkare och tandläkare hög härute. Fast inte mig emot, alla tandläkare jag mött hittills har varit helt OK. Den senaste i raden är en rysk, vänlig kvinna som noggrant talar om precis vad hon ska göra, hur det fungerar och hur hon tänker sig mina tänders framtid. Dessutom spelar hon klassisk musik och dämpar ljuset medan man väntar på att bedövningen ska verka. Idag blev jag däremot lite brydd när hon inför själva bedövningssprutan (som för övrigt är gigantisk!) milt uppmanade mig att andas:
- Så, nu andas du med mig, Miriam. Andas in. Andas ut.
Det lät ungefär som dialogen kring en förlossning eller vaken hjärnkirurgi på Grey's Anatomy och jag undrade varför hon var så dramatiskt mån om min andning. Sprutan gjorde för övrigt jätteont och ju ondare det gjorde, desto ihärdigare blev hennes uppmaningar om att "andas med mig". Inte förrän det började dansa stjärnor framför ögonen insåg jag att jag faktiskt höll andan och förmodligen hade gjort det hela tiden. Men sedan gick det bara bra, det var riktigt spännande att se alla nya flashiga tandläkarinstrument som finns nuförtiden (sist jag lagade en tand var för åtta år sedan, på Folktandvården i Luthagen). Speciellt rolig var den lilla lampan med brandgul skärm omkring som hon härdade lagningen med. Det var så intressant att jag nästan glömde bort att jag egentligen är livrädd för tandläkare i allmänhet och borrar och sånt i synnerhet. Och jämfört med det halvårliga blodbadet hos tandhygienisten, var detta rena nöjesverksamheten. Bortsett från att det kostade mig 1500:- spänn då förstås...