Om fotboll och skoskav

Idag har jag och de tidigare omskrivna förnuftiga skorna varit på prästvigning i Västerås. Min barndomsvän och konfirmationskamrat Per blev nu också en kollega och ämbetsbroder och det var riktigt fint att få dela dagen med honom. Skorna skötte sig exemplarisk, trots att det var första gången jag hade dem på mig. Mina fotriktiga sandaler däremot, som jag haft ett helt år och trodde jag hade gått in, de har plötsligt börjat bitas i höger trampdyna så där har jag två irriterande blåsor efter kvällspromenaden. Men det är väl även det ett I-landsproblem.

Ett annat I-landsproblem är fotbolls-EM. Jag VET att massor av människor inte anser det vara ett problem utan motsatsen. Men jag börjar få panik. Vart jag än vänder mig så är det fotboll, blågult och EM-fest. Löpsedlar, studioprogram, bilagor tjocka som telefonkatalogen, analyser, satsningar, profetior. TV-tablån är ommöblerad till oigenkännlighet, kommentatorer i radio skriker grammatiska grodor i falsett. Som vore det ett världskrig, en lösning på den globala uppvärmningen eller Jesu återkomst som skulle till att äga rum hänger sig människor åt rituella beteenden, märkliga prioriteringar och framför allt en massa slöseri med energi för att maximera upplevelsen av...fotbollsmatcher. Som trots allt pådrag består av en skock karlar, två mål och en boll. Och trots att jag är medveten om idrottens positiva betydelse för människor, hur den är gemenskapsfrämjande och utvecklande, hur den betytt så mycket i fattiga länder och vilka goda effekter den har på folkhälsan, så måste jag ändå invända. Detta är för mycket. Lägg av. Det är inte på riktigt. Det är en lek även om det är obscena mängder pengar inblandade och trots att media framställer det som om det gällde världsalltets överlevnad. Engagemanget, tiden och framför allt pengarna behövs bättre någon annanstans.