Dagen då det går att att vara exkluderande

Är det något som Svenska Kyrkan av idag försöker undvika till nästan vilket pris som helst, så är det att vara - eller verka - exkluderande. Vare sig det kommer till språket, liturgin eller församlingssynen så är målet att inkludera alla som vill, eller till och med alla, punkt. Exkluderande är verkligen bland det värsta man kan tänka sig att bli kallad.

Utom en dag på året. På midsommardagen slår man på stort och exkluderar så det räcker för hela året, när man förlägger gudstjänsten i mer eller mindre tillgängliga kohagar och skogsbackar. Den första gruppen som exkluderas är de som är kroppsligen förhindrade att ta sig dit över stock och sten och sedan sitta en timma på en picknickstol, en filt eller plankbänk. Därefter kommer pollenallergikerna, de med hörselproblem och sedan de nyinflyttade och de utsocknes som inte hittar till varenda åkerholme på bygden. Vilken annan gudstjänstform skulle komma undan med att passa enbart för redan invigda, som därtill är utan lyten? Och därtill komma undan så till den grad att den i princip är den enda som firas i större delen av landet denna dag?

Jag har inget emot friluftsgudstjänster för dem som klarar av dem, så länge det finns alternativ för dem av oss som är handikappade, kör barnvagn eller rullator, som är pollenallergiska eller som mår andligt dåligt av att jaga sin oblat i sommrvinden. Men det är väldigt, väldigt klent med sådana. Efter en liten efterforskning i predikoturerna i Södermanlands Nyheter och Länstidningen Södertälje, kan jag konstatera att det i dessa tidningars upptagningsområde, som består av ungefär 15 församlingar, idag firas två väderoberoende gudstjänster inomhus. Den ena i Strängnäs Domkyrka, den andra i Överenhörna kyrka. Är detta inte lite märkligt i en kyrka som både bemödar och berömmer sig att vara en öppen, inkluderande folkkyrka?

Håller du med och använder Facebook? Gå med HÄR!