Jag är en stolt broiler

Idag har jag (och min onda fot) varit på prästvigning. Prästvigningen i Strängnäs i juni är lite som en firmafest eller som en våravslutning - allt kyrkfolk från hela stiftet kommer farande, det kramas och sjungs och firas och stämningen är på topp. Rena kaftanparaden brukar det vara, men jag har varit civilklädd, eftersom jag för dagen var en del av underbara Vårdinge kyrkokör. Det är en på ytan ganska vanlig kyrkokör-på-landet (utan likheter med Såsom i Himmelen-kören, den filmen är som sagt otäck och fördomsfull) som vid närmare granskning är riktigt, riktigt bra. Känner mig hedrad att få sjunga med dem!

Hur som helst, jag satt där i koret och tittade på de nyvigda och deras stolta familjer och mindes min egen prästvigningsdag för fyra år och två dagar sedan. Det var en junidag ganska lik den här, bara lite varmare, och min släktbänk bakom mig var påtagligt svart. Jag är nämligen inte ensam om vigningstjänst i familjen - inte bara maken utan också käramor och svärfar är präster. Liksom ungefär alla min makes förfäder. Jag har alltså haft en kyrklig uppväxt och oavsett varthän min framtid tar mig, är Svenska Kyrkan en del av mitt familjeliv. På gott och ont.

Ibland har det nästan känts lite pinsamt. Som om jag bara följt med den levitiska strömmen, liksom, eller som om min familj inte kan fungera socialt utan att ha rundkragar på oss. Jag ängslas ibland för att betraktas som en del av någon sorts kyrkklick som varit med jämt och känner alla och inte släpper in nytt blod. Det har hänt att jag avundats vänner och kollegor som fått uppleva tron och kallelsen gripa in i deras liv i vuxen ålder och som fått stöta och blöta sin kallelse mot en sekulariserad omgivning. Lite prästbarnskomplex har jag med andra ord. Ibland när jag ska reda ut mitt släktskap för någon så brukar jag avsluta harangen om alla kollegor i familjen med ett eftertryckligt: Men min pappa är faktiskt INTE präst.

Och ändå har min kyrkliga uppväxt gett mig så mycket. Högmässarutin. Ett socialt nätverk, massor med vänner och förebedjare - både sådana jag skaffat på egen hand och sådana som från början varit makens, mammas eller svärfars. Massor med erfarna kollegor att ringa när det kör ihop sig. En känsla av hemtrevnad i domkyrkan. Förstahandserfarenhet av både juniorer, ungdomskör, kyrkokör, söndagsskola och allt möjligt annat. Total befrielse från romantiska illusioner om prästens vardag och så förstås en relation med Jesus från långt innan jag kan minnas. Och det slog mig, när jag satt där och mindes min prästvigning med alla älsklingskaftanerna bakom mig, hur rikt välsignad jag är. Min bakgrund gör mig inte till en bättre kristen eller präst. Men den är ingenting att skämmas över, utan något att ödmjukt tacka för!