Inte sällan är det så att det åkommor som är minst romantiska, dramatiska och exotiska är de som orsakar mest obehag. Som till exempel skoskav.
I måndags, efter att jag hade andats hos tandläkaren, träffade jag mina goda vänner och ämbetsystrar E och H i Stockholm. När jag sagt adjö till dem vid Slussen, gick jag genom Gamla Stan för att träffa min far vid Storkyrkan. På fötterna hade jag mina ordentliga, bruna sandaler. Jag har aldrig i mitt liv fått skoskav av sådana någon gång. Framför allt inte under foten, på trampdynan. Men någon gång ska vara den första. När pappa väl dök upp fick han göra mig sällskap in på Apoteket och bevittna hur jag satte på ett Compeedplåster (helt fel sort visade det sig) på jätteblåsan som då ännu inte spruckit. Han tyckte väl inte det var det trevligaste han gjort på dagen - sandalfötter blir rätt skitiga - men tyckte vederbörligen synd om mig och sedan drack vi kaffe.
I tisdags och onsdags hade jag andra skor på mig. Det gjorde ont men inte så farligt. Blåsan sprack någon gång på onsdag kväll och jag tänkte att nu är det över och satte på plåster. I torsdags gjorde det lite ont. Igår började det göra ännu ondare och vid närmare okularbesiktning visade det sig att den nya huden under blåsan spruckit. Det såg ut ungefär som ett skärsår och i det stadiet är det fortfarande. Idag är det plågsamt att sätta ned foten i golvet, så jag vaggar fram som en pingvin. Så fort jag rör på stortån så bultar det i hela främre delen av foten och de enda skor som går att gå i är mina uttjänta Step-Upskor. Vilket är OK idag hemma i byn, men mindre OK i domkyrkan i morgon. Men det är imorgon det. Idag läggr jag foten högt och inväntar vederbörligt tyck-synd-om. Fast vid närmare eftertanke är det mer synd om Ebbas Mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar