måndag, mars 31, 2008

Vardagskemi





Kaffe utomhus luktar annorlunda än kaffe inomhus. Undrar om det beror på någon kemisk reaktion? Hur som helst luktar kaffe i naturen jättegott. Idag har vi druckit vårt eftermiddagskaffe på fornborgen och tittat ut över Långsjön, Nysund, Balsberga och det som går att se av Mölnbo. Solen sken och vinden var ljummen, så det var mycket behagligt. Jag letade igenom mina foto-CD efter bilder där uppifrån, jag trodde jag skulle ha det någonstans men så var icke fallet. Det känns mer och mer angeläget att investera i en USB-kabel så att jag kan föra över bilder direkt från kameran och delge mina bloggläsare dagsfärska bilder - på påskris, upprörda katter, utsikter, färgblinda kreationer och andra sevärdheter ur mitt liv.





På begäran: Kan änglar vara spöken och spöken änglar?

Nej. Jag tror inte det. Det är två helt olika saker.
Änglar är, när man läser Bibeln, skapade som änglar från början. De har inte varit något annat och blir inget annat, de är änglar hela tiden med uppgifter som att lovsjunga Gud, strida för det goda, beskydda människor (speciellt barn) samt att kommunicera med människor när Gud vill dem något särskilt. Änglar är stora och lite skrämmande, kan vara osynliga och kan flyga, men Bibeln är tydlig med att de finns på riktigt och är en helt egen sort.
Om spöken säger Bibeln mycket mindre, men det är inte helt tyst om fenomenet. När Jesus går på vattnet blir lärjungarna rädda och tror han är en vålnad, och något liknande händer när de möter honom igen efter uppståndelsen, Lukas beskriver att de blev rädda och trodde att de "var en ande de såg". Vålnader, andeväsen och sånt vi kallar för spöken var alltså ingenting okänt för människorna kring Jesus, utan det ingick i deras föreställningsvärld, precis som det nog i alla tider har gjort för alla människor. Vi vill liksom inte att döden ska vara en absolut gräns och dessutom upplever vi alla ibland saker vi inte kan förklara.
I Jesu närhet är döden heller ingen absolut gräns. Evangelisten Matteus berättar om att "kroppar av avlidna heliga uppväcktes" samtidigt som Jesus dog på korset och "kunde ses av många". Jesus uppväcker också Lasarus och Jairus dotter och sedan uppstår han ju själv. Men skillnaden är att de han uppväcker och han själv också, de slutar vara döda och blir levande. De är inga spöken, utan levande människor som råkar ha varit döda ett tag. Jesus själv är ytterligare en annan sak, eftersom han aldrig dör igen och dessutom har hans död och uppståndelse konsekvenser för fler än honom själv eftersom den gör att vi också kan få uppstå. Det ska vi alla göra en dag, men då sker det samtidigt och alla kommer att fatta att någonting jättestor är på gång. Tills dess är de döda döda och de levande levande. Jag tror alltså inte att avlidna människor blir till änglar som besöker sina levande familjemedlemmar och vänner efter döden. Jag hittar heller inget tillfredsställande bibliskt belägg för att avlidnas andar eller kroppar skulle hemsöka oss på jorden vare sig med ont eller gott uppsåt. Jesus nämner det inte ens, det är helt enkelt inte viktigt och då litar jag på att det inte är en fråga jag behöver bekymra mig om heller.
Däremot vill jag inte avfärda det som kallas för "övernaturliga upplevelser". För Gud är allting möjligt, och vill Han att vi ska förstå något, göra något eller helt enkelt känna oss bättre till mods, då använder Han sig av det som fungerar. Det kan vara att en fågels sång och närhet tröstar sörjande vid en grav, det kan vara en känsla av att någon man älskat är i trygghet och mår bra, eller som för mig en gång för några år sedan, att texterna på låtarna på Friskis ger svar på precis det jag brottas med här och nu. En del människor upplever varsel, plötsligt känner att NU måste jag bara gå hem och så står spisen där med illröda plattor - sådant tror jag också är Guds gåvor, eller änglaingripande.
Sedan finns det ju också upplevelser, både naturliga och övernaturliga, som inte alls är trevliga, sådana som gör ont, bryter ned och är otäcka. Och sådant ska man heller inte avfärda bara så där. Bibeln berättar visserligen inte om spöken, men desto mer om det som kallas för demoner eller besatthet. Många av de tillstånd som beskrivs så, skulle vi idag sätta medicinska diagnoser på, men det förändrar inte det faktum att det finns en ond makt, att världen vi lever i är full av saker som gör ont och vill oss illa. Det betyder inte att lidande, sjukdom och ångest är Guds straff - tvärtom. Det är precis sådant Gud vill rädda oss ifrån. Det kan ske här och nu genom sjukvård och medicin, genom kärlek och omtanke, genom förbön och helande och en gång för alla, i det stora perspektivet, har det skett på Golgata när Jesus dog för oss.
Så, sammanfattningsvis - änglar finns och de är alltid änglar. Om spöken finns har de inget med änglar att göra. Gud kommunicerar på alla sätt Han vill, alltså händer det ibland saker vi inte kan förstå. Det finns också onda makter som kan göra oss illa på sätt vi upplever som övernaturliga eller som att vi liksom blir invaderade av hemska saker - men detta är besegrat på korset även om det verkligen är vidrigt när vi upplever det.

Vårtecken




Idag hade Melanchthon en fästing som kravlade runt på halsen. Årets första. Nu är den dödad i hushållspapper och dess stackars värddjur har fått årets första dos av Frontline droppad i nacke och ryggslut. Apropå tidigare inlägg om kroppsintegritet så är vår kära katt det ordet personifierad. Jag kan nämligen inte tänka mig att det gör det allra minsta ont att få några droppar vätska på torr, oskadad hud i max tre sekunder, men hon slingrar sig, böl-jamar och fräser som om vi misshandlade henne med tillhyggen. För vanliga, välanpassade katter misstänker jag att detta är en ganska lätt behandling, man kan droppa lite när man ändå sitter och kelar. Så icke med Melanchthon Klefbeck. Matte får hålla fast medan husse droppar det snabbaste han kan och sedan retirerar hon till vardagsrummet där hon sitter under bordet och blänger fientligt. Jag beräknar att hon kommer vilja bli klappad igen någon gång i eftermiddag. Kanske...

söndag, mars 30, 2008

Saker som man Bara Inte Säger

Jag brukar aldrig fråga folk om de är gravida. Av ett enda skäl - för att jag inte har med det med att göra. Hur nyfiken jag än är, eller vad jag än tror mig ana - andras kroppsfunktioner och särskilt fortplantningsfunktionerna är och förblir en privatsak. För mig är detta självklart - kanske för att jag är pryd, kanske för att jag själv har rätt hög kroppsintegritet och därmed räknar med att andra också ska ha det. Eller kanske helt enkelt för att jag på den här punkten har folkvett.
Uppenbarligen är det inte det för många andra. Sedan jag fyllde sisådär 25 har jag fått frågan kanske 30-40 gånger i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Vänninor i min ålder vittnar om precis samma sak. Människor som frågar, antyder, till och med rör vid ens mage på ett menande sätt och som uppfodrande vill ha svar på sina plumpheter. Ibland - eller till och med oftast - människor man inte känner så väl. Som, i offentliga miljöer, så att omkringstående hör, vill att man ska ventilera sitt privataste privatliv, oavsett vilket svaret på deras fråga är. För i detta med barnafödande ryms så mycket av det som är allra mest privat och personligt - relationer, livsplaner, samliv, hälsotillstånd, kroppsuppfattning - rubbet. Det är svårt nog utan att någon annan ska in och gegga i det.
För mig handlar det här inte bara om vilka reaktioner man kan råka orsaka, om den man frågar blir ledsen eller upprörd för att hon är ofrivilligt barnlös, eller inte alls vill ha barn eller helt enkelt har komplex för sin vikt. Huvudproblemet den flagranta bristen på repekt för människors och särskilt kvinnors integritet. Män får ytterst sällan samma fråga eller antydningar, även om de är i "rätt" ålder och lever i en fast relation sedan länge. Och det tror jag inte bara beror inte bara på att det inte syns på dem, utan på att mäns integritet och kroppsliga gränser åtnjuter en annan respekt. Och det är rent ut sagt skit.
Så nästa gång du undrar om kollegans plötsliga tedrickande, kompisens lakritskonsumtion eller grannens förändrade kroppsbyggnad kanske eventuellt betyder att...kom ihåg att det inte är din ensak för än hon vill att det ska vara det!

Salig du och högt benådad...

Detta är en av mina favoritbilder på Maria - hon ser så verklig ut!

Opinionsundersökningen längst ner i bloggens högra hörn visar att mina läsare tycker jag ska skriva mer om teologiska spörsmål. Så idag, när det är söndag och allt, smackar jag på ordentligt och delger er min syn på ingen mindre än Jungfru Maria. Den är lite ambivalent, som trosfrågor så lätt blir.

Jag har fascinerats av Maria sedan jag var liten - ingen ovanlighet bland kristna småflickor skulle jag tro. När sedan min fröken Margareta (en annan stor barndomsidol som jag hade turen att få träffa i domkyrkan i våras förresten) läste Marias lilla åsna och Åsnan och Barnet för oss varje morgon i hela advent i första och andra klass, blev mitt intresse inte precis mindre. När jag var lite äldre och tittade på Jesus of Nazareth varje påsk var Maria den stora behållningen, både som ung vid bebådelsescenen - jag tänker mig fortfarande bebådelsen ungefär så när jag läser om den - och som lite äldre, vid korset. När hon kramade den lealösa kroppen och grät så tårarna sprutade i leran och ösregnet, då grät jag också. I alla fall om jag var ensam vid TV:n.

Nåväl, vad tror jag då? Jo, jag tror att Maria var en vanlig mänsklig flicka och kvinna som fick ett gudomligt uppdrag. Jag tror att bebådelsen ägde rum såsom det står i Lukasevangeliet, att hon var biologisk oskuld innan Jesus föddes men inte nödvändigtvis efteråt. Å andra sidan är ingenting omöjligt för Gud så motsatsen är inte heller otrolig. Jag tror att Maria är en av Bibelns och den kristna historiens viktigaste gestalter. Både därför att hennes person och hennes liv säger oss så mycket om vem Gud är och om vem Jesus är, men också därför att hennes mod och vilja att följa Guds vilja är två av de främsta exemplen för ett gott kristet liv. Jag tror att Maria hörde till den tidigaste kristna kyrkan och att hon sedan dog en alldeles vanlig död och begravdes som alla andra. Huruvida hon är i himmelen kan vi inte veta mer än vi kan veta det om någon annan som är död, men med tanke på hennes liv och relationen hon bevisligen hade med Gud och Kristus, så är det högst troligt och rimligt att det är just där hon är.


Att sjunga om Maria, prisa henne salig och ha henne som förebild i tro och lydnad är bra, inspirerande och berikande. Att rikta böner om förbön till henne är däremot tveksamt. Maria är inte en del av treenigheten, även om hon varit förenad med Gud genom Jesus så är hon inte Gud. Och dessutom behövs ingen mellanhand när vi ska be, Maria om någon, den fattiga flickan som fick föda Guds egen son visar oss att Gud använder sig av direktkommunikation. Han hör sina barns böner innan vi ens har sagt ut dem, hur små och obetydliga vi än är. Samtidigt kan jag inte kategoriskt döma ut böner till Maria - generationer av kristna har funnit tröst och styrka i dem, de är ett bruk som fortgår och som många gånger lett till välsignelse. Jag kan också förstå impulsen att som kvinna vilja tala med en annan kvinna om vissa saker, också i bön, även om ingenting är främmande eller "fel" nämna inför Gud och Jesus.


Så, "min" mariologi i den mån man ska hålla sig med en egen, är sammanfattningsvis att Maria blev havande genom den helige Ande när hon var biologisk oskuld, hade en vanlig graviditet och födde Jesus som var Guds son på vanligt sätt, att hennes liv är förebildligt i tro och lydnad samt att hennes person är oerhört viktig, för att inte säga nödvändig, när vi ska förstå hur Gud verkar och vem Jesus är. Att sjunga och läsa om henne och att hålla hennes minne högt är därför goda kristna vanor. Att be MED Maria, med t.ex. orden i Magnificat är bra, men det är inte nödvändigt att rikta böner direkt till henne eftersom hon inte är gudomlig på det sättet. Jag vill dock inte förneka mariafromhetens goda sidor, vare sig historiskt eller i nutid.

lördag, mars 29, 2008

Behöver lite hjälp

Längst ned på sidan, till höger, finns en undersökning till mina läsare. Inspirerad av Fru Kaos undersöker jag helt enkelt vad ni vill att jag ska skriva om. Tacksam för alla svar - fast tycker ni det ska vara mer teologi får ni gärna lämna förslag på specifika ämnen...samma sak om ni har ytterligare förslag. Fast här är en liten lista på saker jag aldrig kommer blogga om:
1. Mina dagliga outfits - svarta byxor och fula Clergyskjortor, hur kul är det?
2. Sex - jag är jättepryd och det står jag för.
3. Inredning - jag tycker det är aptråkigt. Givetvis jul- och påskpynt undantaget.
4. Idol - apropå aptråkigt...
5. Let´s Dance - riktigt gorillatråkigt!

Perspektivförskjutning

Första gången jag hörde Sanningen i Vitögat med Lisa Ekdahl (tyvärr finns inte originalet på Youtube, men den här covern är helt OK) var jag ungefär 15-16 år. Jag tyckte jättemycket om den, och tolkade den spontant som en sång om relationer - att hitta den som man verkligen älskar och inte vara med någon annan bara för att det är smidigare, liksom.
Nu, ett halvt liv senare, har jag Lisa Ekdahls Samlade Sånger som sällskap i bilen och finner mig ständigt lyssnande just på Sanningen i Vitögat. Men nu går mina associationer genast till Nådens Ordning - att inse sanningen om sin syndanöd i mötet med Kristus, men eftersom det är svårt att ta fördömer man hela idén med synd och springer tillbaka rakt i famnen på Lögnen - det gamla livet, som är lögn eftersom Kristus inte finns med i det.
Jag har för dålig kunskap om Lisa Ekdahl, för att kunna säga något bestämt, men min misstanke är att min tolkning som femtonåring låg närmare hennes ursprungstanke än min nuvarande...
Miljöskadad? Insnöad? Jag?
Erkänner.

fredag, mars 28, 2008

"Living stinks let´s try some dying"

Jag var, som trogna läsare kanske minns inte så där överförtjust när jag äntligen fick se Kenneth Branaghs filmatisering av Trollflöjten. Men Stephen Frys översättning av librettot, det är verkligen fullkomligt genialiskt. Lyssna bara på det här!

Påsken i bilder

Så här strax före påskoktavens slut passar jag på att visa några bilder på ris och annat, håll till godo. Och om någon tycker är min hall är väldigt brandgul och mitt kök väldigt blått så kan jag säga att det är ännu värre i verkligheten...
Påskriset 2008



Påsknattsmässa i Tveta Kyrka


Påskpyntat kök



Det nyaste tillskottet i påskriset




torsdag, mars 27, 2008

Bloggprinciper

Jonatan har ett inlägg på sin blogg om det här med integritet i bloggosfären - vad skriver man om och vad behåller man för sig själv?

Jag har också funderat över det på sistone. Den här bloggen är ganska personlig - jag skriver osorterat om personliga småsaker som mitt hår, mina skor, och mina bihålor, resonerar om vad jag tycker om saker och ting, berättar vad jag gjort på jobbet och om diverse ungdomssynder och knäppa idéer. Jag skriver om mina vänner och min familj och mina gudbarn och mina arbetskamrater, min relation till Gud och min plats i kyrkans liv.

Dock har en del bloggprinciper som jag försöker hålla mig till:

1. Jag vill undvika att skriva negativa saker om enskilda personer eller grupper av personer som jag har kontakt med IRL. Det ger ett taskigt övertag i den jordiska konflikten att avhandla den i bloggen där vem som helst kan se och där motparten inte kan försvara sig. Gäller det något som uttryckts i media, i en annan blogg eller på TV är jag däremot frimodig även om jag försöker att inte vara bitter och grinig hela tiden.

2. Personer som jag skriver ut namnet på eller publicerar igenkännbara bilder på har antingen uttryckligen sagt att det är OK, eller så har de själva bloggar/hemsidor/andra publikationer där de framträder med namn och bild. Om jag inte har ett OK, skriver jag antingen bara en initial eller "min vän" eller "en kollega" eller så. Ett exempel på detta är att ni ibland får se bilder på min guddotter Ebba, men inte på mina gudsöner N och E. Ett annat är Prästfruarna funderar - jag vet precis vilka de är IRL men jag talar inte om vad de heter eftersom de inte gör det själva.

3. Förhållanden som rör mitt arbete försöker jag vara försiktig med. Jag skriver om gudstjänster och konfirmandlektioner och sånt, men jag nämner inga namn på folk jag träffar i jobbet och vissa saker (själavård, enskildan begravningar och personalärenden) undviker jag helt. Jag försöker också tänka på att de som läser här på fredagen kan sitta i kyrkbänken på söndagen och inte skriva något jag inte kan stå för i det läget.

Sedan är det ju som med alla principer att ibland bryter man dem medvetet, ibland gör man en miss av ren slarvighet. Jag var inte lika hård på dem i början, så i mina första inlägg kan man läsa både mina vänners förnamn och en del annat jag kanske inte skulle skriva om nu. Det tar ett tag att hitta en form som fungerar och även om jag ibland drömmer om en blogg som alltid är fyndig, korrekt, intressant och utmanande så är jag rätt nöjd med den jag har. Jag tycker om att skriva den, och tycker någon annan om att läsa den så är det bra så.

onsdag, mars 26, 2008

Favorit!!!!

Den här var min absoluta favoritpsalm som barn, kanske rentav (tillsammans med Piluttavisan) min favoritsång alla kategorier. En gång framförde jag den till och med på Roliga Timmen i skolan, men det var inte helt rätt i sammanhanget, förstod jag redan då...

Luggen i mitt liv - trivialt inlägg med klerikala inslag


Min naturkunskapslärare på gymnasiet hade en speciell teknik för att lära sig sina elevers namn. Han tog en klasslista, gick fram till oss var och en, tittade noga på oss och skrev upp våra särskilda kännetecken bredvid våra namn. Hösten 1995 stod det sålunda "Miriam Wredén, har lugg" längst ned på listan.

Pannluggen har faktiskt varit kännetecknande för mig under större delen av livet, med ett undantag i sex-sjuårsåldern och ett på gymnasiet (då alla skulle ha mittbena, därav lärarens notering) och så det senaste halvåret. I övrigt har jag alltid haft luggen klippt i nivå med ögonbrynen, oavsett om resten av håret varit långt, kort eller mittemellan. Det är en mycket praktisk del av frisyren som påminner en om när det är dags att klippa sig, som inte döljer ögonen eller andra delar av ansiktet och som dessutom får resten av håret att se längre ut.
Och nu är luggen alltså tillbaka igen efter ett kortare uppehåll. En trevlig tjej i Lunagallerian fixade det för 50:- och det känns väldigt bra att inte ha håret i ögonen och dessutom slippa vara beroende av det "liturgiska hårspännet" som får mig att se ut som Lotta på Bråkmakargatan i mässhake. Jag verkligen avskyr att ha håret i ansiktet (eller för den delen på halslinet) när jag är liturgiskt klädd. Det är inte bara obekvämt, det ser slarvigt ut också. Kanske en detalj bara jag tänker på, men det räcker för att distrahera mig bort från det väsentliga i sammanhanget och det är inte alls bra.
Detta var det djupsinnigaste jag kom på idag. Kanske blir det djupare i morgon, kanske ännu ytligare. Den som lever och läser får se...

Lugg passar vid alla tillfällen...

tisdag, mars 25, 2008

Om att sätta det självklara på papper

Större delen av dagen har jag och mina kollegor i konfirmandarbetet ägnat åt att utforma en handlingsplan för församlingens konfirmandarbete. Nu är det första utkastet klart och där finns vår vision och vårt arbetes önskvärda kännetecken, tidsplan och ansvarsfördelning för utskick, skolbesök, upptakt och läger, budget för detsamma, materialtillgång och sådana saker. Mycket basala och självklara saker, men sådant som ofta tar mycket tid och kraft från det faktiska arbetet om man inte vet vad som ska göras, hur, när och av vem. Ibland blir det självklara avsevärt mer hanterbart om det finns nedskrivet.
Nu är jag emellertid lite trött i både huvudet och resten av mig, så efter att ha tittat på Brothers and Sisters tänker jag gå och lägga mig. Hörde för övrigt idag att det inte alls är negativt att råka somna under pågående aftonbön - utan tvärtom ett tecken på att man känner sig trygg och avspänd hos Gud. Det är en tilltalande tanke tycker jag.

Mäster Eckhart, Morrgan och Klös


I Svenska Dagbladet har just nu serien Morrgan (vanligen om katten Klös och hunden Morgans stillsamma vardag) ett något andligt tema. Mäster Eckharts tes Om den enda bön du ber i ditt liv är "tack" så är det fullt tillräckligt illustreras med olika bilder - en hund som får en matskål, en katt som får ligga i mattes knä, en fågel som sjunger när solen går upp. Jättefina bilder, tyvärr hittar jag dem inte på nätet. Jag ska i alla fall försöka klippa ut de bästa innan min nitiske make använder tidningarna till att tända i spisen...
Min egen Klös, även känd om Melanchthon, ligger just nu på en av sina favoritplatser - mitt på huvudkudden i gästsängen, precis intill elementet och strax nedanför fönstret. Efter att ha väckt oss, suttit en stund på fönsterbrädet och spanat in sina domäner samt tagit några munnar torrfoder har hon återgått till viloläge. Nu har hon virat ihop sig till en kringla, borrat in nosen i svansen och klipper då och då lite mer öronen. Hon är så söt när hon sover, det lilla monstret...

söndag, mars 23, 2008

Påskdag!!

Solen strålar i alla fall över påskdagen även om det är kallt.
Högmässan med dop, körsång, påskliljor och allt annat som hör till är avklarad. En riktigt härlig gudstjänst, Sankta Ragnhild var full av folk och många påskglada barn rörde sig fritt i kyrkan och bidrog till feststämningen genom att skratta, leka och noga iaktta allt som hände.

lördag, mars 22, 2008

Åverkan på påskris!

Påskrismarodören tar sats...

Melanchthon tog just ett tigersprång upp i påskriset och daskade till ett urblåst ägg som föll ned och blev mer eller mindre pulvriserat. Hon jagade runt de största bitarna en stund, innan hennes elaka matte kom och jagade bort henne med sopkvast och skäll.






Om man vill vara välvillig kanske man kan tolka det som att den annalkande påskglädjen också smittat av sig på katten som blivit glad och yster.



Vill man vara svartsynt kan man se det som att eftersom katter saknar själ, har just vårt exemplar skoningslöst gått till angrepp på symbolerna för de mänskliga själarnas frälsning av ren avundsjuka. Om man nu kan sakna en själ om man ingen har, förstås, det är ju inte helt självklart.






Och ska man slutligen vara realistisk så är det väl helt enkelt så att katter tycker om att jaga både saker som dinglar, saker som är luddiga och saker som rör sig. Och vad är då mer lockande än ett helt påskris fullt av dinglande små luddiga saker?

Påskpyntat!!


Nu är årets påskris färdigt! Som familjetraditionen (vår egen, påbörjad påsken 2004) bjuder är riset stort, minst 1,80 högt, och står i inre hallen. Det tämligen skabbiga pyntet från min barndom är på plats, liksom senare tiders kreationer som vi sympatipysslat på olika barngrupper. Därtill kommer de målade äggen som jag och min svåger målade en påskafton för några år sedan, när Markus jobbade och hans syster hade blivit sjuk och däckat i soffan, och så förstås de riktigt fina prydnaderna som vi köpt på Robygge och på syföreningens påskbasarer. Det är med andra ord ett praktfullt ris, och dessutom har jag satt i fjädrar. I vanliga fall brukar vi ha dem i fläderbusken vid soptunnan, men eftersom de snöar hela tiden och fjädrar bli så soggiga av väta, kände jag inte riktigt för det i år. Dessutom har vi ett litet ris från årets påskbasar på köksbordet, som är prytt med någon sorts avancerade silkespappersblommor i blått och vitt. Nu ska bara alla påskägg som jag spritt ut i huset fyllas med godis, så är vi redo för påskdagen sedan.

Idag ska vi åka till den ena av de bloggande Prästfruarna, fru L och hennes make Bibliotekarien i Amarout för att
avnjuta påskmat, spela spel och umgås. Därifrån ska vi åka till påsknattsmässan i Tveta Kyrka och sedan hem för att få lite sömn inför påskdagens högmässor. På påskdagens kväll är vi bortbjudna på nytt, liksom på annandagen. Det blir en hel del bilkörande i snövädret, men E4:an som vi ska åka mest på verkar vara OK och idag har det bara snöat lite grand.

Med andra ord ska fira påsken ordentligt, både i kyrkan och i goda vänners sällskap. Och det känns helt riktigt - är det årets största fest så är det!

torsdag, mars 20, 2008

Skärtorsdag


När jag var i påskkärringsåldern bodde jag i Örebro. Där går man påskkärring på påskafton istället för på skärtorsdagen. Denna kulturskillnad var nära att drabba Mölnbos alla påskkärringar idag, för jag hade inte en tanke på att köpa med mig godis hem från stan. Lyckligtvis hade vi en chokladask i frysen, så de som kommit hittills har inte blivit lottlösa.


Jag har faktiskt lite svårt att förstå folk som inte tycker om påskkärringar - även om det är hedendom och tiggeri som måste väl alla som minns sin egen barndom också minnas hur kul det var? Redan i januari började man rita påskbreven, som dessutom skulle vikas till trekanter på ett rätt invecklat sätt. Mitt favoritmotiv var kläckning-in-progress, alltså trasiga ägg som det stack upp kycklingar ur. Dessa förvarade jag under locket i kökssoffan och det var härligt att se hur lagret växte allteftersom. När sedan påskafton äntligen kom klädde vi noggrannt ut oss - jag undvek att vara alltför brokigt klädd och satsade på förklädeslöst, gul sjal och svart sjalett. Utrustade med en emaljerad, orange kaffepanna lades rutten upp - skulle man börja med norra eller södra Lundby och skulle man våga gå över den magiska gränsen (bussgatan) till Vivalla?


Några timmar senare återvände man så hem, trött i fötterna och lite frusen, men med kaffepannan fylld av godis, småpengar och ibland äpplen. Detta kunde man avnjuta till exempel medan man tittade på Jesus från Nasaret, eller bråkade med de alltid gästande kusinerna, som inte vill nedlåta sig till utklädning men som gärna delade bytet. Ack ja, det var tider. Och därför får alla påskkärringar som dyker upp både godis och vänligt bemötande. Också de som inte vikt sina brev till trekanter!


Idag ser dock min skärstorsdagstradition annorlunda ut - jag har dammsugit och röjt upp inför helgen och snart stundar skärtorsdagsmässa i Vårdinge Kyrka.

onsdag, mars 19, 2008

Skillingtryck

På Youtube finns något för alla smaker, oavsett hur spretigt musikintresse man har. För den som liksom jag gillar skillingtryck finns både en mycket teatralisk version Lejonbruden med Maritza Horn och I en sal på lasarettet med en okänd sångerska, dock ackompanjerad av en Sims 2-video...

tisdag, mars 18, 2008

Hjälp?

Någon annan blogspottare som vet om och i så fall hur man kan få ett besöksräkneverk till sin blogg? Har letat på infosidorna men hittar inget. Är jag korkad eller måste man hämta den annorstädes ifrån?
Hälsar och frågar er alltid tacksamma tekniknolla

Nattvarden - självändamål eller ett sätt att umgås


Karin skriver bra idag om hur det ibland firas mässa på ett sätt som närmast liknar votiv- eller vinkelmässor, till exempel innan ett viktigt uppdrag. Jag förstår och delar hennes invändningar och resonemang - jag tror inte det är sunt att tala om mässfirandet som något man får på vägen eller som en rit som bringar lycka på ett nästan magiskt sätt eller ger förböner en extra skjuts.
Själv kan jag reagera på hur man i kyrkliga sammanhang ibland lägger till en mässa i programmet för att det "ska vara så", t.ex. före större sammanträden, på utfärder, läger, kurser och dylikt. Mässan kan då bli en markör för att "detta är ett seriöst arrangemang", en del av umgänget och ett medel för gemenskap mer än ett mål i sig. Det kan också bidra till att en grupp sluter sig och markerar sin särart, t.ex. om man firar mässa med deltagarna i ett prästkonvent en timme före värdförsamlingens ordinarie middagsbön, eller om två grupper som delar lägergård firar mässa varsin vardagskväll istället för att följa gårdens/församlingens rytm. Och så vidare. Jag tror ni förstår hur jag resonerar.

Firar man mässa ska man göra det för att fira mässa. För att ta emot Jesu kropp och blod och förenas med honom, varandra och alla andra som firar mässa världen över, minnas hans lidande och död och så förstås tillbe och lovsjunga i liturgin. På det sättet är nattvarden ett självändamål, som så att säga legitimerar sig självt. Mässan innehåller sitt eget mål och mening. Den varken ska ha eller behöver andra skäl eller önskade effekter.

Samtidigt är det ju så att den gemenskap som ligger i att dela bröd och vin är en välsignelse man ska ta emot, att en sändningsmässa kan fungera som "färdkost" inför mötet med vardagen eller ett särskilt uppdrag och en mässa på ett läger eller en kurs kan vara fullkomligt naturligt eftersom det är vårt uppdrag som kristna att fira gudstjänst. Men det är positiva bieffekter snarare än primära mål.


måndag, mars 17, 2008

Något att bli glad av!

Lyssna
The Corrs och The Chieftains, så blir denna snöiga dag säkert bättre!

Äckligt!!!

Vet mina kära läsare vad granulatvävnad är för något?
Jo förstår ni, det är blodiga klumpar som bildas i tandköttet när man har tandsten. Det vet jag, för det har min snälla tandhygienist förklarat för mig nu på morgonen. Hon var även vänlig nog att hålla fram kratsen och visa hur det ser ut, vilket jag hade klarat mig bra utan att veta. Riktigt äckligt och inte alls vad man vill titta på före frukost på sin lediga dag. Men nu är min stackars mörbultade trut i alla fall ren och fin och jag behöver inte gå igenom detta igen förrän i september.

lördag, mars 15, 2008

Halvlek i schlagerspektaklet...

...och jag funderar på:

... hur Kristian Luuk kan vara så genialiskt rolig ena stunden, och så meningslöst tråkig i nästa?

...vilken stackare som skriver Nours manus?

...hur tomt det är efter Anders Berglund.


Hur jag tror att det går? Jo, det här är min gissning:


1. Charlotte Perelli
2. Sanna Nielsen
3. BWO


Hur jag skulle önska att det går? Så här ungefär:


1. Linda Bengtzing eller Sanna Nielsen
2. Frida och Headline
3. Amy Diamond

Uppdatering: Titta, jag talade profetiskt! Fel låt vann förvisso, men det är ju roligt att ha rätt!

fredag, mars 14, 2008

Kalkonminnen

Så här i schlagertider är det lätt att drömma sig tillbaka till svunna, bättre dylika. Men allt var inte bättre förr. Ta till exempel den här låten som jag och min kompis Y ägnade halva våren 1994 åt att på olika sätt raljera över. Här kan man tala om en kluckande kalkon - så det är inte lite pinsamt att jag kan den utantill...

Jag är inte så klantig som alla tror

...jag har bara väldigt mycket otur!
Denna tes bevisas av mina äventyr idag. Det började med att jag hällde ut en tredjedel av mitt morgonte över en kollegas rygg och mina egna fötter. Tre minuter senare hällde jag ut ännu en tredjedel över mina egna ben, stolen och golvet. Efter några timmar spillde jag rödbetsspad på min blåa tunika och sedan glömde jag inte bara almanackan utan båda mina mobiltelefoner på skrivbordet när jag hastade till Vårdinge för att gå på begravning. Och sedan gick det säkert en timma innan jag lyckades göra en maska i strumpbyxorna, mitt på smalbenet. Sedan var det lugnt en stund, jag hann både hämta sakerna jag glömt på jobbet, äta middag och se på TV innan nästa elände uppdagades, nämligen att jag råkat tvätta ett precis nytt häfte rikskuponger i tvättmaskinen. Nu ligger de på tork lite överallt, de som inte förvandlats till fuktig konfetti och sitter fastklibbade på min givetvis svarta tvätt...
Ni kanske tycker det här är roligt och det är det ju också, när man skriver eller berättar om det i underhållningssyfte. Men som upplevelser är det i längden bara tröttsamt, både när det händer och framför allt när folk skrattar åt en. Men det har faktiskt ingen gjort idag, och det tackar jag för. Nu ska jag krypa i säng innan det händer något mer. Man vet aldrig vilka missöden som kan ske när man borstar tänderna...

onsdag, mars 12, 2008

Predikan på Marie Bebådelsedag


Det här är vad jag sa i Pershagens Kapell på söndagens familjegudstjänst.



En superhjälte tror jag de flesta av er vet vad det är. Det är en person som kan se alldeles vanlig ut på utsidan, men som har speciella gåvor och förmågor som inte alla andra har. I serier och på film är det ofta väldigt häftiga superkrafter det handlar om, som att klättra på väggar, flyga, skjuta laserstrålar med händerna och kunna välta skyskrapor. Det som också är speciellt med superhjältar, är att de allra flesta är goda. De använder sina superkrafter för att hjälpa människor, rädda dem som råkat illa ut och avslöja och fånga in dem som begår brott och gör andra illa. Superhjältar är alltså något bra, massor med god kraft kanaliserad i en enda person. Lite synd bara att de inte finns på riktigt.

Eller gör de kanske det? Jag är inte säker, men jag har några förslag. I dagens bibeltext som vi nyss lyssnade på, möter vi två väldigt olika personer. Vi kan väl ta en titt på dem och se efter om de skulle kunna vara superhjältar?
Här kommer först ängeln Gabriel. Varsågod och ställ dig här så alla kan se dig. Då ska vi se. Kan du flyga?
- Ja.
Kan du bli osynlig?
- Ja
Hur brukar människor reagera när du dyker upp? Blir de rädda?
- Lite.
Ja, du är ju rätt stor. Och visst är det så att det kan stråla ljus från dig också, om det behövs?
- Japp.
Dina arbetsuppgifter verkar vara rätt många, om man läser Bibeln, men mest att tala om för människor att det ska hända bra saker, och varna dem om det ska hända otäcka. En del andra änglar har som uppgift att beskydda och försvara människor, speciellt barn mot farliga och onda saker. Men vem arbetar du för?
- Men hallå, är du präst eller? Gud!!

OK. Och Gud är ju god, det vet vi. Han vill det bästa för oss. Så vad säger ni, är ängeln en superhjälte? Visst är han det? Bra. Och vet ni vad? Även om det här inte är en riktig ängel, utan Wilma, så finns det faktiskt änglar på riktigt. Det är bara det att vi oftast inte ser dem, men ibland dyker de upp. Min andra hjältekandidat, hon har träffat änglar flera gånger. Jungfru Maria, varsågod.

Då ska vi se. Kan du flyga?
- Nej.
Bli osynlig?
- Nej?
Gå på väggar?
- Nej?
Flytta skyskrapor?
- Nej.
Men du har gjort något helt annat, eller hur? Fått ett speciellt uppdrag från Gud? Att bli mamma till hans son, till Jesus, eller hur? Fast du inte hade någon man och fast det var risk för att en massa folk, din mamma och pappa och Josef som du var förlovad med skulle bli arga på dig? Och fast du inte alls visste hur det skulle gå för bebisen?
- Ja
Men varför gjorde du det? Vem var det som ville det?
- Gud.
Och du litade på honom?
- Ja.

Jag tror jag tycker att Maria är en superhjälte också. Hon fick ju också ett väldigt speciellt uppdrag, som ingen annan hade fått, fast hon var alldeles vanlig. Man kan vara väldigt modig även om man inte kan flyga och klättra på väggar, eller hur? Och man kan vara väldigt modig även om man är en alldeles vanlig människa, som du eller jag eller jungfru Maria. Gud gör oss till superhjältar för att vi ska kunna hjälpa Honom. Maria fick vara mamma till Jesus, som räddade hela världen. Du eller jag kanske får som uppdrag att visa vem Gud är för någon annan på ett sätt som passar just oss. Och när vi får uppdrag av Gud, då kan vi våga vara lika modiga som Maria, för Gud är med oss precis som Han var med henne. Och dessutom så skickar Han ju sina ängla-superhjältar om det blir riktigt besvärligt! För precis som ängeln sa – Ingenting är omöjligt för Gud!





måndag, mars 10, 2008

Dumma Youtube

Lyssnar igenom flera varianter av Pachebels Kanon och hittar efter hand en riktigt, riktigt bra inspelning. Och då är den givetvis försedd med en "musikvideo" bestående av unga damer i bikini. Aldrig får man vara riktigt glad...
Denna version är också helt OK och dessutom garanterat fri från sexistisk rekvisita. Håll till godo!

Tillbakablickar

Det är måndag morgon, regnet öser ned (idag också) gästerna har åkt hem och inget särskilt händer än på flera timmar. Då är det bra att det finns utmaningar, den här kommer närmast från en annan Mölnbobo:

Vad gjorde du för 5, 10, 15 respektive 20 år sedan?

20 år sedan: 1988 gick jag på lågstadiet (2:an och 3:an) på hemska Lundbyskolan i Örebro, hade en bästa kompis som hette Anders, älskade söndagsskolan och så dog min farfar Tor.

15 år - 1993 hade jag äntligen lämnat Lundbyskolan och gick i 7:an-8:an på Vivallaskolan. Åkte på sportlovsläger till Nyskoga med KU och var olyckligt kär i bästa kompisens storebror. Det var mycket körsång också, och så slogs rekord i hårlängd - flätorna nådde i höjd med njurarna.

10 år - 1998 var ett blandat år. Våren var hemsk, sista terminen på gymnasiet var späckad med ångest över betyg, framtid och allt sånt. Men efter sommaren (då jag faktiskt inte gjorde någonting, tack för maten mamma och pappa) flyttade jag till Uppsala och hade en härlig termin på Engelska instutitionen som visade sig full av nya vänner!

5 år - 2003 bodde maken och jag (vi gifte oss året innan) i vår första lägenhet, en tvåa i Triangeln i Uppsala. Han pendlade till sin första tjänst i Södertälje, jag skrev examensarbete på våren och fick ut min teol. kand, jobbade på vårdhem på sommaren och började på Pastoralinstitutet på hösten. I december flyttade vi till Mölnbo, vilket visade sig vara en större lyckträff än jag trodde just då...

söndag, mars 09, 2008

VIKTIGT!!



Det skulle vara viktigt och läsvärt även om det inte var min pappa som var artikelförfattare. Och alldeles oavsett det är det märkligt hur sådana saker bara kan fortgå utan att svenska medier reagerar. Jag har inte sett eller hört ett knyst om dessa händelser någon annanstans - har ni?

lördag, mars 08, 2008

Mera av samma sort...




I anslutning till mina tidigare inlägg om diskriminering och ämbetsfrågan, kan man om man vill läsa denna artikel från dagens SvD. Tänkvärd alldeles oavsett om man håller med upphovskvinnan eller ej - själv ser jag samma tendenser som hon, men skulle vara lite försiktigare med ordet fötryck. Det finns så mycket verkligt förtryck i världen - förtryck som handlar om att inte ha rätt att arbeta, rösta, utöva sin tro eller uttrycka sin politiska övertygelse. Och i relation till sådant, känns det lite förmätet att tala om det i svenskkyrkliga sammanhang.

Fint och viktigt

Jag är med och tävlar om något fint.
Klicka här så får ni se om vad!

fredag, mars 07, 2008

Fortfarande besatt

Jag har inte bloggat om det på ett tag, men det har inte gått över. Tvärtom. Nu har jag dessutom en trogen bundsförvant i pastorsadjunkt Å, som är lika förtjust i den japanska missen som jag, om inte ännu mer. Tillsammans har vi införskaffat varsin Hello Kitty-klocka som till modell och färg ser mycket ordenligt vuxen ut men som vid närmare anblick har en Hello Kitty på urtavlan och ett hjärta på sekundvisaren. Damen i butiken försökte uppträda neutralt men det märktes att hon aldrig sålt Hello Kitty-klockor till präster förr...

Nåväl, min materiella lust står så här i fastetider till örhängena nedan, som också är ett bevis på att det finns männsikor med svårare besatthet än jag. De går att beställa till det facila priset av 450 dollar, något jag inte ens vill försöka räkna om i kronor. Men titta på dem kostar ju inget.




torsdag, mars 06, 2008

Jag förstår inte.

Mera apropå detta.
Följande reflektion är ingen partsinlaga. Den är inte skriven för att förringa någon annan, eller ens för att reta upp någon. Den är bara skriven utifrån min egen upplevelse. Men jag kan givetvis inte hindra eller förbjuda någon att uppröras eller kränkas av den, eller heller någon att anse att jag är korkad, lurad eller tagen som gisslan.
Nåväl. Jag förstår inte det kränkande i att en medkristen inte vill ta emot nattvarden av mig på grund av sin ämbetssyn. Det händer med jämna mellanrum att jag får välsigna gudstjänstfirare vid nattvardsbordet av den anledningen, och minst lika ofta att folk blir kvar i bänken. Och fast jag verkligen känt efter, så gör det mig ingenting. Faktiskt inte alls. Tvärtom, jag tycker om att de är där, att vi är tillsammans så långt vi förmår och delar allting vi kan. Kränkt är det sista jag känner mig i sådana lägen.
För det första därför att det inte är min förlust. För jag själv tror ju att det jag delar är Kristi kropp och blod och om någon annan inte vill ha eller inte anser att det är just det, så är det faktiskt inte mitt problem. Min prästidentitet eller värdet av mitt ämbete är ju inte beroende av antalet kommunikanter som godkänner min sakramentsförvaltning, så att säga. Dessutom skulle jag ju inte vilja att någon tog emot nattvarden mot sitt samvete för att undvika att såra mina känslor.
För det andra är det ju inte personligt - det handlar om mitt kön, något som jag delar med hälften av befolkningen och inte kan påverka. Det vore värre om någon inte ville ta emot nattvarden av mig därför att de tycker att jag är dum i huvudet, en dålig teolog eller en dålig kristen.
För det tredje därför att jag inte sätter andra tro om min vigning i relation till min egen tro om den. Jag tror att den är giltig, jag tror att Gud vill att jag ska vara präst och för detta har jag hittat argument i bibelordet och detta har kyrkan bejakat. Så om någon annan inte tror det, är det inte mitt problem så länge denne/a någon annan inte behandlar mig illa genom att t.ex. säga elaka saker eller obstruera mitt arbete. Och dit räknar jag inte utebliven kommunion.

Sorglig läsning

Kyrkans Tidning idag bjuder ingen rolig läsning. Att kvinnor diskrimineras i arbetslivet är ju ingen nyhet, och inte heller att det förekommer i kyrkan lika väl som någon annanstans. Men att det var så illa som KTs undersökning visar, det hade jag (naivt?) faktiskt inte trott.
Dessutom misstänker jag, om jag känner mitt samfund och dess omgivning rätt, att en av följderna kommer bli att ämbetsfrågeproblematiken får oförtjänt stor uppmärksamhet när undersökningsresultaten behandlas. För även om det förekommer diskriminering och olämplig behandling på grund av ämbetsteologiska övertygelser, tror jag inte för en sekund att det är lika frekvent som alldeles vanlig, vardaglig, oreflekterad misogyni.
För det första därför att de manliga kollegor som inte tror att Gud kallar kvinnor till präster helt enkelt inte har råd att bete sig illa. De har svårt att få nya tjänster, de kan inte bli kyrkoherdar och de har hela tiden ett vakande öga på sig - även om deras enda "brott" är att inte gå i sin tjänstgöringsförsamling när de är lediga. Detta vakanade öga gör dem dessutom ofta måna om ett korrekt bemötande i alla frågor - alltså mindre risk för vardagsdiskriminering härifrån. Alltså ligger det i deras eget intresse att bete sig hederligt mot sina kollegor. Och dessutom är min egen erfarenhet att de flesta med den trosuppfattningen är vanliga, vänliga, hårt arbetande präster som vill sköta sitt jobb och inte har vare sig tid eller lust eller hjärta att bråka. Inte är de särskilt många heller, förmodligen finns det fler prästvigda kvinnor än prästvigda kvinnoprästmotståndare (om vi nu ska använda det fula ordet) och de blir knappast fler. Men det är klart, det finns rötägg i alla läger, jag ska inte påstå annat.
För det andra därför att den "vanliga" könsdiskrimineringen å sin sida är oerhört vanlig. Och då menar jag "Lilla-gumman-inte-kan-väl-du"-snacket, löneskillnaderna som ingen erkänner men som ändå finns, sexuella anspelningar. Sedan tillkommer det förment omtänksamma resonemanget vid tillsättningar - klarar verkligen en ung kvinna/mamma/medelålders dam den här tjänstens prövningar? Är inte manliga kyrkoherdar rakare och mindre konflikträdda? Och MÅSTE hon verkligen bli gravid hela tiden? Och det här, det kommer ofta från manliga kollegor/kyrkopolitiker som berömmer sig av att absolut inte ha något emot kvinnliga präster, inte alls. Tvärtom vill de gärna beskydda en från de otäcka svartrockarna, för det betror de ju en inte om att kunna göra själv.
Kruxet är bara att vardagsdiskrimineringen är svår att komma åt. Dels för att den utövas av dem som har makt och inflytande och som dessutom använder sin attityd till att behålla den. Dessutom går vardagsdiskrimineringenr inte att ringa in, man kan inte kontrollera genom tvivelaktig användning av sakramentet om någon tycker att kvinnor egentligen är lite klenare, lite skvallrigare eller lite dummare. Det är svårt att komma åt problemet som kan uppstå om den äldre manlige prästen gärna påtalar att den kvinnliga kollegan är så söt och duktig, precis som min lilla dotter, svårt att göra något åt snedrekryteringen som gör att kyrkoherdar oftast är män över 50 och barn-och-familjepräster oftast är kvinnor under 35. Men att tala om att kvinnoprästmotståndare är hemska, förtryckande och riktigt usla, det är lätt och kostar ingenting, tvärtom, det ger höga PK-poäng och gör att man sitter säkrare på sin plats utan att behöva konfronteras med den diskriminering som bidragit till att man sitter just där.
Uppdatering: Dagen i samma ämne.

onsdag, mars 05, 2008

Inhostad predikan

Eftersom jag inte var i skick att kliva ur sängen och ännu mindre upp i en predikstol, har denna predikan aldrig hållits live. Fast det förstås, om tre år är den användbar igen...



Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv och jag ska låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda och mitt blod är verklig dryck.

Detta är ord som provocerar rejält när de sägs första gången, strax efter bespisningsundret i synagogan i Kafernaum i Galiléen. I några få meningar går Jesus rakt in i ett teologiskt minfält, både i sina tydliga anspråk på att vara sänd av Fadern och den enda vägen till livet, och i talet om att äta människokött och dricka blod, något som bryter mot varenda renhetsföreskrift som finns. Dessutom använder han påtagliga och kroppsliga ord, verbet som här är översatt med äta betyder ordagrant ”tugga i sig” så det är inget tvivel om vilken sorts ätande som avses. Detta är så oerhört att det faktiskt inte alls är bara fariséer och skriftlärda som blir upprörda, utan också Jesu egna lärjungar. Om man fortsätter läsa hela kapitel 6 i Johannesevangeliet beskrivs det hur flera av lärjungarna tar så illa vid sig, tycker att det han säger är outhärdligt, att det inte går att stå ut med att lyssna på honom. Och så drar de sig tillbaka och vill inte följa honom längre. Skaran av efterföljare decimeras rejält och stämningen blir spänd. Här blir det tydligt hur rätt Symeons ord till Maria i templet var – detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid. Splittringen går inte bara mellan Jesus och det religiösa etablissemangen, utan också rakt igenom den krets som ditintills varit hans egen. Och det som splittrar djupast är faktiskt inte olika syn på renhetslagarna eller obehagskänslor inför något som ohjälpligt låter som kannibalism. Nej, det som splittrar är Jesus själv, den han är i sig själv och det han vill vara för oss. Jesus som bokstavligen och verkligen kan ge liv, och som det bokstavligen och verkligen inte finns något evigt liv utan. Jesus som dör för att världen ska leva, Jesus som den enda föda i hela världen som kan ge evigt liv. Jesus som vägen, sanningen och livet. Jesus som den ende, levande Gudens son, som vår Herre och frälsare.

Det provocerade då och det provocerar idag. De yttre skillnaderna och konfliktpunkterna är utbytta, men kärnan är densamma. Jesus är den som ger oss liv. Han är, verkligen och kroppsligen, livet, den enda vägen till Fadern, som det inte finns några genvägar kring. Och det är ganska mycket för en människa att stå ut med. Trots att det egentligen är alldeles underbart, kan mycket i oss slå bakut inför hans ord. Dels finns de praktiska invändningarna – inte kan man väl äta en annan människa? Inte ens i nattvarden kan det väl verkligen vara han på riktigt? Det är ju ologiskt, ovetenskapligt och faktiskt lite barbariskt. Dels finns de känslomässiga invändningarna – vem tror han att han är? Förstår inte Jesus att en fri människa av idag inte kan vara så totalt beroende av någon annan, att det faktiskt är skadligt att ge upp sig själv och sitt eget så där? Och måste det vara så där exklusivt, bokstavligt och blodigt, måste han tala om helvetet, om att det finns en risk att inte äga livet för alltid? När det finns så mycket annat hos Jesus som är lättare att ta till sig, leva med och stå för, måste han gå på så där?

Ingen människa som lever efter syndafallet kan undgå att provoceras. Men det finns olika sätt att hantera provokationen. Ett är att göra som lärjungarna som lämnade Jesus – att helt enkelt ge upp inför det de upplevde som outhärdligt. Ska det vara så här fixerat vid honom och ska han göra sig så stora anspråk, och får jag inte bestämma själv, då får det vara. Och så lämnar man Jesus, med mer eller mindre sorg och smärta inombords.

Ett annat sätt är att stanna kvar – men försöka ändra premisserna. Istället för att stå ut med det outhärdliga koncentrerar man sig på något annat, på det med Jesus som är lätthanterligt, som är accepterat och enkelt att stå för och stå ut med här och nu. Som hans totala förakt för klass- och könsskillnader, hans kärleksfulla sätt gentemot människor, den gyllene regeln…allt med Jesus är faktiskt inte outhärdligt, så då kan man hålla fast vid det som känns bra och säga att det andra aldrig hänt, eller i alla fall inte är relevant i dagsläget.

Och ett tredje sätt är att göra som Petrus, som på frågan om han inte också vill gå sin väg svarade: Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord och vi tror och vi förstår att du är Guds helige. Att inte förneka att det Jesus säger och gör ibland känns outhärdligt, obegripligt och provocerande, men att ändå stanna kvar. Att äta och dricka av det eviga livets mat och dryck även när det smakar lite beskt och man egentligen är sugen på något helt annat.

Petrus liv är ett exempel på att det faktiskt går. Det var inget exemplariskt lärjungaliv, det rymmer både vredesutbrott, missuppfattningar, åthutningar och svek. Petrus förstod inte allt, han förnekade Jesus och lämnade honom i hans svåraste stund. Men han kom tillbaka och stannade. Hans behov av Jesus, hans hunger och törst efter den verklig föda och verklig dryck övervann med Guds hjälp allt det där andra.

Och med Guds hjälp är det möjligt också för oss. Kanske till och med lite lättare, eftersom vi har generationer av syskon i tron som gått före oss och visat att det går. Att rädslan och upproret vi alla bär inom oss inför Jesu helighet och gudomlighet också den är besegrad på korset. Att vår hunger både kan stillas och få ny näring i det levande bibelordet, i bönen och vid nattvardsbordet, där vi får ta emot den verkliga födan och drycken, Kristi kropp och blod som ges oss för att världen ska leva. Att det som till det yttre tycks så utmanande, så självcentrerat och besvärligt i själva verket rymmer en underbar nåd som vi får ta emot utan egna förtjänster. En nåd som ger oss ett liv tillsammans med Jesus, som gett sig själv till oss för att vi ska leva med och av honom, ett liv som varar i evighet. För han är det levande brödet som kommit ned från himmelen. Den som äter det brödet skall leva i evighet.







Åka pendeltåg...


Karin skrev häromdagen om hur pendling erbjuder egentid. Det håller jag med om. Jag som växlar mellan pendeltågsåkande och bilkörning tycker båda aktiviteterna ger rika möjligheter till att i lugn och ro antingen starta arbetsdagen eller fasa ut den. Åker jag bil kan jag lyssna på musik, öva liturgisk sång och prata för mig själv. Åker jag tåg kan jag läsa, sova eller lyssna på spännande samtal runt omkring mig. Oavsett vilket så är pendlingstiden avkopplande och den känns sällan förspilld, tvärtom.


Med andra ord, när jag väl sitter i mitt färdmedel och vet att jag på väg, är själva åkandet i det närmaste njutningsfullt. Uppstår det problem sker det nästan alltid innan jag kommit iväg, och oftast som det är ett tåg jag tänkt ta mig iväg i. Som idag till exempel: Jag hade bespetsat mig på 17.30-tåget och kom till stationen i Södertälje i mycket god tid. Där meddelade en monitor att 17.30 mot Gnesta var INSTÄLLT. Ingen förklaring och ingen förmildring. Nästa tåg gick 18.00 och det var kallt och ruskigt. En buss gick det däremot, mot Mörkö via Järna. Jag frågade chauffören om det gick att hinna med Gnestabussen i Järna och det det trodde han. Så jag åkte med och hade en riktigt skön busstur. Tills jag kom fram till Järna och först såg det s.k. inställda tåget susa förbi och därefter insåg att det inte alls gick någon Gnestabuss. Så jag tog en liten promenad längs med den storstilade Storgatan där, innan jag slutligen klev på tåget som lämnat Södertälje 18.00 och var hemma i Mölnbo vid 18.30. Bara en timme senare än jag tänkt, men väldigt mycket frusnare...kanske dags för SL att se över sina monitorer?

tisdag, mars 04, 2008

Ett "yndlingscitat"

Idag har jag sett vid pass fyra avsnitt Matador. En njutning varje minut, trots hosta och snörvlande. Satt och försökte bestämma mig för en karaktär, eller ett avsnitt som är min favorit, men det går inte. Alltsammans är helt enkelt bara bäst. Fast den här lilla ordväxlingen är en av höjdpunkterna i ett väldigt roligt avsnitt när fru Fernando Møghe av misstag lurar hela stan, sin egen dotter samt hans kungliga höghet att hon är tio år äldre än hon egentligen är...





Maude: Og nu græder Misse igen!


Fru Møghe: Hva tuder hun nu for?


Misse: Det er på grund af dig, lille mor!


Fru Møghe: Hvabehar...


Misse: Dig.. Du bliver kun 90!


Fru Møghe: Er det noget at tude for.. varfor kommer kagen ikke!!?

Dagsrapport

Från sanatoriet rapporteras...
1. Vädret utanför mitt fönster: Strålande solsken!
2. Lyssnar på just nu: Tvättmaskinen
3. I går gick jag och lade mig: Vid 23-tiden.
4. I dag vaknade jag: När klockan ringde vid kvart i sju
5. Jag har på mig: Hello Kitty-strumpor, mina slitnaste, trasigaste jeans, P.O.P-tröja och en raggsockskofta.
6. Senaste person som ringde mig: M på makens jobb.
7. Senaste person som jag ringde upp: Maken
8. Senaste person som skickade sms till mig: Adjunkt Å, som meddelade att söndagen avlöpt väl trots min sjukfrånvaro.
9. Senaste person som jag skickade sms till: Minns inte. Någon av konfirmandassistenterna kanske.
10. Senaste vän jag addade på Facebook: CJ
11. Som addade dig: Nicklas tror jag.
12. Senaste person som mejlade mig: Sophie.
13. Sista sajt som jag kollade på: Facebook
14. Ska göra idag: Friskna till, förhoppningsvis. Och titta ännu mer på TV
15. Bra eller dålig dag idag? Ja, för att vara en influensadag i ensamhet är den rätt OK.

måndag, mars 03, 2008

Aftonbön

Gode Gud,
gör mig feberfri och smittofri
hostfri och snorfri
så att jag imorgon åter
kan verka praktiskt för ditt rike.
Amen.

TV tröstar den hostande


TV4+ visar Ally McBeal. Och jag kan se det! En liten tröst i mitt sjukläger!


Tramsigt


Få människor som passerat genom teologvärlden i Uppsala har gjort det utan att någon gång komma i kontakt med en Norrbyhusfest. De flesta av oss har någon gång trängts på det lutande golvet på champagnegaloppen, eller dansat i biblioteket av en eller annan anledning. Utan att någonsin ha bott på Norrbyhus själv, har jag några fina festminnen därifrån - min möhippa, mitt alltigenom underbara 21-årskalas, privata balsittningar och lite annat. Och visst, vissa tillställningar både där och annorstädes var ganska vilda. Och blöta, en del både på och över gränsen för vad jag tycker är trevligt. Jag minns till exempel den morgonen min hemitväninna ringde och äcklat och uppgivet meddelade att:
- Det är nån som spytt i skafferiet!

Men samtidigt - studenthemsfester, hur oskyldiga är de? Någonstans, någon gång? Vad man än tycker om saken, det sups. Och det görs bland alla sorter, utom på Arken, och det är inte alls oproblematiskt. Så därför måste jag säga att gårdagens inslag om Norrbyhusfester på P3 var osedvanligt löjligt; femton minuters uppvisning i risig supromantik parat med riktigt gamla fördomar om kristna i allmänhet och teologer i synnerhet. Är det verkligen så häftigt att fråga om Luther knullade runt att man måste fnissa andäktigt när man gör det? Eller att den blivande missionspastorn blandar bål?

Undertecknad utanför Norrbyhus Valborg 2001


söndag, mars 02, 2008

Hett te med honung...


...finns det något bättre för en svidande hals och rosslande luftrör? Knappast. Jag har under dagen konsumerat sisådär fyra-fem fulla muggar med omväxlande
Roibos med mango och lime och Guteblandning, givetvis med en stor klick Mölnbo-honung i. Och eftersom mina favoritmuggar (se bilden intill) rymmer exakt och precis 8 dl, har jag med andra ord fått i mig 3,5 liter vätska idag. Inte illa...

lördag, mars 01, 2008

Fördelar med influensa

Man ska ju se det från det ljusa sidan. Dessutom är det fastetid. Alltså:


10 fördelar med att ha influensa:
1. Tillfälle att se 6 avsnitt av utmärkta Matador i följd
2. Tillfälle att gynna den förträffliga inrättningen Apoteket - finns det en plats som är mer trygg och rekordelig?
3. Matlusten sjunker och därmed ger stillaliggandet inga effekter på figuren
4. Tillfälle att gå runt i knallrosa Lilla-My-sockar en hel dag
5. Anleding att få äta Strepsils med jordgubbsmak
6. En viss regression inför mor och far anses helt tillåten
7. Eftersom man sällan lämnar huset förleds man inte till att slösa med sina pengar. Eller sin tid.
8. En diet bestående av Piggelin och Roibos kan faktiskt på riktigt anses som nyttig. Typ.
9. Tid att utforska alla TV-kanaler som plötsligt går att få in även här i skogen
10. Tid att tänka över livet, universum och sin frälsares godhet.