GI-anarki

Det har gått rätt bra med GI-projektet om jag får säga det själv. Några tuffa första veckor gav resultat, bland annat i de omskrivna högstadiejeansen. Nu har jag börjat fuska lite och det verkar inte ge några bestående men på figuren. Däremot är det inte alls så roligt att fuska som jag trodde när jag satt och googlade på "saltlakrits" för ett tag sedan.

Eller, så här är det: Första gången jag fuskade hände ingenting förutom att jag fick en sockerkick värdig en fyraåring, jag blev alldeles fnissig och sprattlig. Nu är det inte alls lika kul. Fast först är det trevligt, när det äntligen är t.ex. lördag eller bio eller något annat tillfälle då jag bestämt mig för att äta vad jag vill. Tanken på det goda jag ska äta är trevlig, precis som de första tuggorna. Sedan händer det - pang, jag slutar vara sugen. Mer än så, är det något riktigt sött och gott (som kladdkaka, scones och pannacotta som jag fått det senaste dygnet, hur gott som helst) så börjar jag osvikligt må illa efter ytterligare några tuggor. Och sedan får jag ont i huvudet. Jättefånigt, när man bestämt sig för att äta smaskens och så är det inte alls som det brukar!

Kanske är det någon sorts psykosomatisk effekt för att jag är besatt. Kanske är det en slump. Kanske får jag skylla mig själv som fortsätter äta förbjudna saker på ren vilja bara för att jag bestämt mig och för att jag vet att det i teorin ÄR gott. Eller så har jag faktiskt lyckats med att vänja kroppen av med socker. På riktigt. Det är i så fall rätt häftigt.