Mitt mest kommenterade blogginlägg någonsin, skrev jag den 17 juli i år, apropå 50-årsjubileet av beslutet att prästviga kvinnor. Nu har debatten kring det inlägget, eller rättare sagt debatten som uppstod om detta och annat i kommentatorsfunktionen, stillsamt tagit ny fart efter att ha vilat i sex, sju veckor.
Och jag reflekterar, delvis utifrån detta, över hur alldeles vanliga kvinnligt/manligt-mönster dyker upp också här.
Prästvigda kvinnor som offer, som ska strida varmblodigt för sin rätt och för sig själva, är en inte helt ovanlig rollbesättning. Det är av någon anledning attraktivt både att själv spela rollen, och att vara en hjältemodig motspelare som får vara den som står upp för kvinnans rätt. Kanske handlar detta om någon typ av attraktionsmönster, det är jag inte tillräckligt insatt i sådana här saker för att uttala mig om. Men det är nog ett rätt praktiskt mönster att upprätthålla. För så länge de hjältemodiga männen kan fokusera på sin rätta ståndpunkt i ämbetsfrågan och hur hemskt det är med kvinnoprästmotståndare, så skymmer det sikten för vardagsfrågorna - löneskillnaderna, de olämpliga kommentarerna och bristen på kvinnliga kyrkoherdar och kyrkorådsordförande. Saker som inte är sprungna ur någon längtan efter att leva efter Guds vilja, utan bara ur gamla mönster som går ut på att kvinnor inte kan. I alla fall inte lika bra.
Men prästvigda kvinnor ska vara glada och tacksamma. Inte ska vi väl klaga när kyrkan nu gjort sig sånt besvär för vår skull? Inte på hur ämbetsfrågan behandlas förstås, men helst inte på vår lön heller. Och när det nu sägs att vi är förtryckta och att kampen den måste gå vidare ska vi äl inte krångla till saken genom att vilja definiera vår egen verklighet och börja prata med mörkermännen istället för om dem?
Missförstå mig inte nu. Det här är mönster och beteenden som jag förvisso ser i vardagen, men de är inte på något vis allenarådande. Svenska Kyrkan är full av människor som helt enkelt ber och jobbar på. Och jag ÄR tacksam över att ämbetet är öppet också för kvinnor, för jag tror ju faktiskt att det är tänkt att vara så.
Jag är alltså tacksam mot Gud i första hand, men också mot dem som banade väg så att jag och de flesta av mina ämbetssystrar inte blir förtryckta eller motarbetade. Men den djupa tacksamheten hindrar mig inte från att se att det finns mönster som det jag beskriver här ovan, eller att tro att Svenska Kyrkan - skulle må bra av att hantera ämbetsfrågan på ett annat sätt. Tvärtom, den tacksamheten är min största inspirationskälla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar