Syndabekännelse och tacksägelse...

...hoppas Helle Klein att firandet av 50-årsdagen av beslutet att prästviga kvinnor i Svenska Kyrkan ska innehålla. Det låter bra. Det tycker jag också.

Däremot får vidare läsning av hennes måndagskrönika i Aftonbladet mig att bli fundersam och beklämd.

Historieskrivning är viktigt, skriver Klein - och slirar sedan själv på historien. Det Margit Sahlin och Manfred Björkkvist motionerade om 1938 rörde en form av vigningstjänst för kvinnor som inte skulle vara detsamma som prästämbetet, till exempel, men det skriver hon inte. Och kyrkomötets beslut 1958 skedde så snabbt efter riksdagsbeslutet samma år att de ekumeniska konsultationer som också fanns med i kyrkomötets beslut 1957 inte hanns med, vilket i sin tur fick konsekvenser för ekumeniken med t.ex. anglikanska kyrkan, men det försvinner också i retoriken för att allt prat om att riksdagen tvingade på kyrkan kvinnliga präster bara skulle vara bitter efterhandskonstruktion.

Historien som ska skrivas i frågan är inte svartvit. Allt i beslutsgången var inte ultimat och allt var inte dåligt. Alla förespråkare för ordningen med kvinnliga präster har inte betett sig väl och alla motståndare till den beter sig per definition inte illa. Om vi ska vara noga med historieskrivningen, kan vi till de många skamliga fallen av diskriminering och förtryck av kvinnliga präster, också lägga den mer sentida behandlingen av de s.k. kvinnoprästmotståndarna. För det förekommer en hel okristligt beteende även i den andra riktningen. Som att en hård och hånfull jargong mot vissa trostraditioner i kyrkan är OK även på hög nivå och i offentliga sammanhang. Eller att prästkandidater inte vågar tala om var de helst firar sin gudstjänst för att inte riskera att bli stämplade som mörkermän. Och inte minst förekomsten av direkt eller indirekt sakramentsskändning, när man använder nattvarden för att kontrollera om någon står på rätt sida om skiljelinjen. Sånt här är inte bättre än att kvinnor av detta skäl blir utmanövrerade från tjänster de egentligen är kvalificerade till, eller om schemaläggningen t.ex. sker så att alla barn i församlingen döps av manliga präster, eller att manliga präster inte vill leda gudstjänster tillsammans med kvinnliga kollegor.

Syndabekännelse vill Klein ha med i jubileet. Frågan är vems syndabekännelse hon efterlyser - Svenska Kyrkans på officiellt plan? De Andras? Allas? Det framgår inte riktigt och jag misstänker att det är det första eller andra men hoppas att Klein menar det tredje. För ska vi få till stånd en förändring som leder till minskad splittring, kan vi inte bara uppmana De Andra att bekänna, vi måste bekänna själva också. Bekänna och sedan börja tala med varandra istället för om varandra. Splittringen, som redan är avgrundsdjup, blir bara värre av artiklar som Kleins. Den skapar ingen försoning, ingen förändring mot ökad respekt. Den uppmanar dem som vet att de har rätt att fördriva dem som de vet har fel, eller med verbalt våld tvinga dem att ändra sig.

Vad är då alternativet? Kanske att våga bejaka det kloka som Anders Sjöberg sa häromdagen - att längtan efter att leva i enlighet med Guds uppenbarelse ska alltid ha respekt. Om båda sidor kan se att den andra drivs av samma längtan som jag, en längtan som kommer av vår tro på samme Herre, då kanske vi kan börja se på varandra med någon sorts samförstånd. Om vår minsta gemensamma nämnare är Jesus, förpliktigar inte det till att bejaka att vi alla är delar av Kristi Kropp och sedan försöka uppföra oss därefter? Det betyder inte att vi ska sluta argumentera för vår sak, eller kompromissa bort oss själva. Men det betyder att vi vågar medge att även vi, som är så säkra på att vi har rätt, också kan ha fel.