Stjärnan på plats

Blixten på kameran förtar lite av det mysiga, men så här ser det i alla fall ut strax intill mig. Lussekatterna jäser halvtaskigt i köket, pepparkakorba är trasiga, all planering har spruckit och jag har nackspärren från andra sidan. Men advent är det ändå, som tur är. Gott nytt kyrkoår!!!

Ett perfekt tillbud

I tisdags var jag på utbildning om brandsäkerhet på jobbet. I en bransch där vi tänder ljus som andra trycker på Enter, är det ju inte precis opåkallat. Det var en bra kurs. Vi fick se en film om en fabrik som brann upp, om en ljuslåga som övertände en soffa, vi fick råd om brandvarnare, glimtändare (något i ett lysrör tror jag) och diverse annat. Och så fick vi släcka en brand med spruta och en med brandfilt.

Vi introducerades också för uttrycket "ett perfekt tillbud". Jag har lite svårt att tänka på tillbud som perfekta, men brandsäkerhetskillen la förmodligen inte lika positiv värdering i ordet perfekt.

Idag ägnar jag min lediga lördag åt att städa. Och inser att vårt hem, med alla sladdhärvor, dammkrokodiler, vedeldning och värmeljus är ett perfekt tillbud om något. Ett enastående, lysande, exceptionellt tillbud...

Dagens citat...

...kommer från min enastående far som sa så här till sin hetlevrade dotter:

"Om man väntar med att göra något tills det värsta adrenalinet och den största rättfärdigheten har lagt sig, så blir det oftast mer rättfärdigt i slutänden"

Materiella ting som hjälper oss att förnimma en andlig verklighet...

...eller, mer rättframt uttryckt - ett Missale för att fira gudstjänst med alla sinnen, en julsprej för at fira Kristi födelses fest med alla sinnen. Hur som helst, både nya Noterias Missale och Crabtree and Evelyn´s juldoft kom i min ägo idag och jag är glad för båda!

Måndag med misse Melanchthon

Det är måndag. Vi gör ingenting. Bara fånar oss i köket. De sprakar i spisen och snart är kaffet klart. Rätt skönt att vara både katt och matte idag faktiskt.

Snö

Snöyra gör sig inte så bra på bild - på riktigt ser det bra mycket mer dramatiskt ut!

Om det nu ska vara snöstorm med tillhörande trafikkaos och kyla, kunde den inte ha hållit sig några dagar så vi kunde fått en vit och fin första advent? Ack nej, då ska det bli sju plusgrader. Vädret tycks också vara skadat av arvssynden - både direkt och indirekt.

Söndag i gott sällskap

Jag tror att jag just såg denna för sjuttonde gången. Men den håller. Hur länge som helst.

Halleluja, ära vare Gud i höjd...

Idag är det domsöndagen. Då passar den här klassikern extra bra:

Spännande fynd

Imorse, när jag fyllde min högt älskade tvättmaskin med svart 60-tvätt, såg jag plötsligt hur det glimmade till i den där gummilisten som sitter mellan trumman och luckan. Detta föranledde en ganska grundlig utgrävning av listen i fråga, som egentligen är två lister som liksom sitter ihop. I alla fall, resultatet blev detta:

40:-(i mynt, numera omsatta i mjölk och fil hos Abbe)
1 plåster (förhållandevis välbevarat)
1 säkerhetsnål (som jag förstås stack mig på)
3 klumpar (som kan ha varit sedlar/kvitton/handlingslappar)
2 hårnålar (ganska rostiga)
1 rest av ett lite bättre hårspänne (inte användbart)
1 förlovningsring (mormors, stor lättnad eftersom jag trodde jag tappat den utomhus och höll på att skämmas mig fördärvad)

Så, kära läsare, att vittja sin tvättmaskin kan vara riktigt lukrativt. Inte så trevligt, kanske, men värt besväret.

Mera Picoult

Nu har jag läst ut boken jag skrev om igår. Och är både nöjd och lite brydd. Nöjd därför att det var en riktigt bra bok - första gången på länge jag sträckläst på det här sättet, och jag läser ganska mycket. Brydd därför att jag inte riktigt förstår varför Da-Vinci-koden-komplexet måte genomsyra så stor del av populärkulturen nuförtiden. Varför behandlas kristendomens idégods på film och i böcker så sällan utan att man drar in ett eller annat apokryft, gnostiskt evangelium? Och varför beskrivs de här texterna och den gnostiska traditionen så ofta utan ansats till problematisering - man utelämnar det elitistiska och dualistiska till förmån för det mer exotiska (som att Jesus fick barn med Maria från Magdala och allt det där)?

I det här fallet (Change of heart av Jodi Picoult) är det egentligen inte så farligt. Men det är ändå trist eftersom storyn skulle fungera minst lika bra utan huvudpersonens (den dödsdömde som vill donera till hjärta till sitt offers syster) plötsliga citeranden av Thomasevangeliet. Underverken, offertanken och frågan om rättfärdiggörelse räcker gott och väl för att göra historien spännande på flera plan. Kristusmotiven fullkomligen haglar - själv återkom jag hela tiden till Herrens lidande tjänare i Jesaja - föraktad var han, och övergiven av människor.

Samma sak med skildringen av prästen, Fader Michael. Han beskrivs ovanligt sympatiskt och månfacetterat för att vara en präst, en vanlig, katolsk kille som är lojal men pragmatisk med kyrka och sin församling. Att han får en troskris i mötet med den dödsdömde som inte bara vill ge bort sitt hjärta utan dessutom gör diverse underverk är fullständigt trovärdigt UTAN att han börjar omfamna gnostistiska tankegångar.

Nåväl, det är ändå en bra bok som jag verkligen rekommenderar - till kyrknördar, Picoult-fans och alla andra.

Är botgöring en rättighet?

Just nu läser jag "Change of Hearts" av Jodi Picoult. Det är något som exotiskt som en kriminalroman om synd, skuld och försoning. Detta i en tämligen skruvad intrig. Eller vad sägs om detta:

Dödsdömd dubbelmördare vill för det första donera sitt hjärta till sitt offers svårt hjärtsjuka syster efter sin avrättning och för det andra börjar han, eventuellt omedvetet, utföra underverk i sin fängelseavdelning. En advokat (tillika sekulariserad judinna) och en katolsk präst (som satt i juryn som dömde mördaren till döden för 11 år sedan) försöker tillsammans hjälpa honom att få sin önskan tillgodosedd. Och medan de håller på med det, måste de oundvikligen ta ställning till om det mördaren önskar är rimligt, om de tror att de underverk som tycks ske är på riktigt och också om de tror på Gud, försoning och frälsning.

Jag har läst drygt halva boken och hittills har den varit bra. Jag har inte stenkoll på judisk teologi, men de kristna referenserna stämmer och är fullkomligt logiska. Emellertid har de börjat läsa Thomasevangeliet och hålla på, så det är möjligt att boken tar en flumvändning, men så här långt är den ytterst läsvärd. Rekommenderas tills vidare, och jag återkommer när jag läst ut den!

Empiri

Jag har nu gjort en empirisk studie av chokladkakan, det vill säga ätit upp ungefär en fjärdedel av den och kommit till den förväntade slutsatsen som kan sammanfattas med ett enda ord: Blä!

Det var inte gott. Inte alls. Har inte konfronterats med denna smak sedan en påsk för länge sedan då jag blev bjuden på sesam-marsipankycklingar och av ren artighet åt upp ett helt gäng. Nu behöver jag inte vara artig så därför ligger chokladen i kylen i väntan på att maken ska prova. Han tycker om blodpudding, så det är fullt möjligt att han tycker att detta är en läckerhet.

Tro nu inte att jag är generellt chokladkonservativ. Tvärtom, jag är lite nyfiken på chokladen med havssalt som Fru Kaos livfullt berättade om för ett tag sedan. Och choklad med lakritsflagor är en stor favorit. Men jag drar en skarp gräns vid sesamfrö.

Besvikelse

Kommer hem genom snöyran. Blöt, kall och hungrig. Hittar en ny Amelia (JA, jag prenumerar och NEJ det tänker jag inte tycka är ens lite pinsamt) på köksbänken. En Amelia med present, för det är något tungt i påsen. Spännande. Öppnar påsen. Ut kommer...en chokladkaka!!!! Glädjen är i det närmaste fullständig. Tills jag tittar lite närmaren på chokladen och inser vad det står på den. Någon har kommit på den briljanta idéen att fylla en chokladkaka med sesamfrö! Fågelmat! Bulkmedel! Äckliga-frön-på-limpan-frön! I min choklad. Det finns inte en chans att det är gott. Seriöst. Sesemfröchoklad är sånt som man säger att man gillar för att verka hälsosam och framåt. Förstöra fin choklad på det där sättet. Kan folk inte bara ge sig någon gång?


Kanske att jag skulle smaka innan jag får sådana här utbrott? Återkommer med rapport.

Nostalgi nu igen

Jag har varit ledig idag och tillbringat en hel del tid framför diverse repriser på TV. Och jag minns plötsligt att det fanns en tid, för länge sedan, en tid när lugg plötsligt var OK eftersom både Kelly och Brenda hade det. När man önskade sig en bärbar, vit telefon med antenn på. När man kunde testa i Frida eller OKEJ eller till och med någon av de där specialtidningarna vilken av tjejerna man var - Andrea, Brenda, Kelly eller (ve och fasa) Donna. Jag försökte alltid bli Brenda, men var en hopplös Andrea-typ. När man skulle ha en åsikt om vem av killarna som var sötast - fast där fanns egentligen bara Brandon och Dylan att välja mellan. När onsdagskvällar var heliga och man var redo att strypa sin pappa om han ville titta på Mitt i naturen eller vad det nu var som gick samtidigt på ettan. När man önskade att ens egen högstadieskola hade en radio, en prom och en häftig skoltidning. Och att Vivalla Centrum haft en Peach Pit. Eller i alla fall något annat än en sunkig pizzeria och en tobaksaffär.

Men den tiden passerade, den också. Bevvan-gänget började på college och blev tråkiga. Serien flyttades först till tisdagar, sedan till söndagar. Och man upptäckte att Mitt så kallade liv faktiskt var mycket bättre...

The world´s a better place when it´s upside down

Gabriella Cilmi sjöng för mig i bilen på väg till Hemköp och får fortsätta med det denna soliga eftermiddag. Dessutom matchar limefrukten resten av bloggen alldeles perfekt.

Det här med pyssel

Jag var ett förhållandevis försigkommet barn när jag började skolan - jag kunde läsa och skriva och sitta still, äta upp min mat och komma ihåg mina gympakläder. Men, det fanns en hake, meddelade fröken på kvartsamtalet - jag kunde inte pyssla. Inte alls. Jag klippte snett, ritade barnsligt, spillde ut pärlor, kladdade med färger och hade över huvud taget ingen känsla för detaljer. Och så fortsatte det genom hela min skoltid. Just när den värsta pysselterrorn (lågstadiet och fritids) var över, så började den mardröm som kallas för syslöjd. Mitt mest minnesvärda alster (förutom den grönrutiga gympapåsen jag numera förvarar tvättpåsar i) är en stickad, röd krokodil med gula ögon. Den är ungefär fem centimeter bred och tio centimeter lång, ojämn, bucklig och på det hela taget hemsk. Den åstadkom jag - med viss möda - i sexan. Egentligen skulle den bli en grytlapp men jag fick dispens.

På högstadiet blev det lite bättre - syslöjdsfröken var förstående och lät mig göra handfasta saker som att sy i knappar, sticka "ingenting" bara för att få igång tekniken samt göra matteläxan om det verkligen var panik med den. Och på gymnasiet slapp man äntligen ifrån eländet.

Så blev jag pastorsadjunkt vilket innebar Öppen Förskola och juniorer. Vilket innebär pyssel. Pyssel hela tiden. Med viss bävan fogade jag mig i situationen - och upptäckte att det blivit roligt! Min finmotorik hade kommit ikapp (eller i alla fall upp på barntimmenivå) och omgiven av fem-nioåringar är inte prestationsångesten så stor. Jag pysslade änglar, tomtar, piprensarfåglar, fiskar, armband, pärlplattor, you name it. Bytte församling, pysslade ännu mer, till exempel den söta fisken här nedanför.

Och nu har jag kommit så långt att jag tänker ut pyssel själv! Idag har jag pysslat bönböcker med mina konfirmander. Jag har i och för sig glitter i håret, glitter på strumpbyxorna och klister under naglarna, men det gick bra. Faktiskt.

Det kan inte bli fel...

..bara annorlunda, brukar vi säga i kyrkliga sammanhang. Det finns så många moment i en gudstjänst att hålla reda på, så det kan inte alltid bli alldeles rätt. Ofta blir det nästan som det var tänkt och inte sällan dessutom ännu bättre. Och hur som helst så är det OK.

Men ibland känns det inte annorlunda utan bara fel. Idag har både mina liturgiska och kateketiska insatser lämnat en hel del övrigt att önska. Men det får jag väl ta som en övning i ödmjukhet, antar jag. En övning i ödmjukhet, en lärorik erfarenhet och en påminnelse om min mänskliga skröplighet - hur fromt och präktigt som helst. Men först ska jag sura en stund till.

En utmaning....

Den handlar om debuter och den kommer från Heléne.


Första gången jag...

... åt tacos var på min kompis Ylvas 13-årsfest i november 1992. Det var jättegott och spännande men jag spillde majs på min fina broderade jacka från Indiska.

... körde bil var faktiskt på körskolan - på någon liten villagata på Norr i Örebro tror jag - i en vit Golf tillsammans med körskolläraren Ulrika som hade ett oändligt tålamod med mig.

... sov i tält var jag åtta år och tältet stod på grannarnas, tillika bästisarnas gräsmatta, kanske 100 meter från mitt eget hus.

... drack alkohol var jag vuxen och mängden på gränsen till försumbar. Trots att det var i Uppsala...

... fick ett jobb beror lite på hur man definierar jobb - antingen var det när jag var 16 och blev arvoderad konfirmandassistent. Eller när jag var 19 och var kyrkogårdsarbetare en sommar.

... stod på en scen har jag ingen aning om när det var. Jag var tre år när jag började i barnkören, liksom...

... svimmade har faktiskt inte inträffat ännu. Om man inte räknar några otrevliga resa-sig-för-snabbt-när-man-är-sjuk-ögonblick.

... svarade på en fånig enkät kan väl misstänkas var något papper hos skolsyster på 80-talet "har du ofta ont i magen" och sånt.

Utmaningen går vidare till....Ebbas sjukskrivna mamma, Emelie och...vem ska vi ta...Carl-Henrik!

Nej då, jag mår bra

Eftersom jag skrev om magsjuka för tre dagar sedan och sedan försvann, kanske ni trodde att jag inte mådde så bra.

Men det är fel. Jag mår bra. Alldeles prima liv. Men eftersom jag haft sånt sjå med att sprita mina händer, äta yoghurt och kiselextrakt samt vårda min make utan att ta i honom eller låta honom andas på mig så har det inte blivit så mycket bloggat. Jag har jobbat också. Helt uppslukad av bacillskräck och hypokondri är jag inte. Men jag inser att jag lätt skulle kunna bli...

Tills magsjukan skiljer oss åt

Maken är magsjuk. Jag är det inte. Ännu. Jag sitter här med min kompis Alcogel 85 och kämpar tappert emot. Det är helt fel helg att bli sjuk. Verkligen helt fel. I den mån det någonsin är rätt med magsjuka - jag tvivlar starkt på detta, medan jag med välhållet säkerhetsavstånd serverar honom vätskeersättning och cola.

Som om ni skulle bry er...

...kommer här en lista med fullkomligt värdelöst, egocentriskt vetande. Jag har lånat den av Emelie och ni får gärna fortsätta skickandet!

DIN/DITT FÖRSTA:
operation: ingen har skurit i mig.
piercing: örat
sport: : har aldrig börjar
Husdjuret: Hunden Aladdin
Konsert: Börge Ring på TÄLT-91
Kärlek: Det minns jag inte.

JUST NU
äter du: Ingenting
dricker du: Ingenting
gör du: Bloggar
lyssnar du på: Havet är djupt
väntar du på: Greys Anatomy
tittar du på: Datorn
har på du på dig: Svarta mysbyxor, svart trikåtröja, kofta, strumpor

DIN FRAMTID:
barn: Ja tack.
giftermål: Nej, det är redan klart
karriär: Det får gärna fortsätta på inslagen bana.

VAD DU FÖREDRAR:
kramar eller kyssar: Det beror på vem som ger mig dem
kortare eller längre: Vad då?
snygg mage eller snygga armar: Bryr mig faktiskt inte ett smack
busig eller lydig: Lydig

HAR DU NÅGONSIN:
kysst en främling: Nej usch!
brutit ett ben: Nej
rymt hemifrån: Nej
röntgats: Ja, njurarna när jag var tre år. Det var hemskt men jag fick se på Scooby Doo under tiden
krossat någons hjärta: Det tror jag inte
gråtit när någon dött: Ja

TROR DU PÅ:
kärlek vid första ögonkastet: Nej
gud: Ja
mirakel: Ja
aliens: Nej. Men på änglar
magi: Nej, men på underverk
ett himmelrike: Ja
tomten: Jag tror att S:t Nicolaus har funnits. Jag tror INTE han bor på Nordpolen och ordnar paket.
transformers: Jag har sett Transformersgubbar. Så ja, det tror jag på.

BLANDAT:
är du kär i någon? Ja, i min man
önskar du att du bodde någon annanstans? Nej. Jag bor ju i Mölnbo ju.
tycker andra att du är attraktiv? Ingen aning. Jag tror inte jag vill veta.
dricker du? Ja, varje dag. Man dör annars, faktiskt.
använder du droger? Nej. Eller, det beror på om man räknar koffein
vilket schampo använder du? Barnängens med Yoghurt och Aloe Vera
vilken parfym använder du? Eternity Moments
vad är du rädd för? Ungefär allting.
gillar du att tvätta? Ja.

Dagens citat

"Som en degig massa. En blandning av blodpudding och formfranska ungefär".

Maken har ätit paltbröd och är inte imponerad.

Höga tak och låga trösklar

Bland det fulaste en församling, en kyrka eller en enskild kristen kan bli kallad för i dagens läge, är exklusiv, eller elitistisk. Och det är, i sig, fullkomligt riktigt. Alla som fadern ger mig ska komma till mig och den som kommer till mig ska jag inte visa bort, säger Jesus. Och det vore ju pinsamt om det ska vara svårare att få vara med i de kristnas gemenskap än att komma in i Guds rike - vårt passerkort ditin är ju betalat med rätt mycket blod, så att säga. Så grundtanken är mer än god - den är självklar om man vill ta Jesu ord på allvar.

Sedan tillkommer ju den vanliga komponenten - den mänskliga faktorn eller arvsynden eller vad man nu väljer att kalla den. Som gör att det inte alltid är så enkelt att leva upp till de krav som ställs. På detta måste man se med viss pragmatism såväl som med allvar - det är därför passerkortet är blodigt, men vi måste också se på varandra med ödmjukhet inför vår mänsklighet.

Med detta sagt kan jag gå över till min egentliga poäng - nämligen hur det egentligen står till med de höga taken och låga trösklarna. Alla får vara med, - men är det inte så ändå att somliga mer välkomna än andra? Och är det inte också så att den tolerans vi slår oss för bröstet med också kan bli repressiv i sin övertydlighet? Och att vår tolerans blir det som vi använder för att exkludera - människor får vara med trots allt eller människor exkluderas för att de är exkluderande.

Jag talar delvis om ämbetsfrågan och vigselrätten - "alla får vara med, alla får tro vad de vill men inte kvinnoprästmoståndarna och homofober för de är ONDA", liksom. Eller omvänt - "alla får vara med men inte de som är har misstolkat Bibeln för att förverkliga sig själva". I dessa frågor sätts öppenhetsidealet på stora prov - kan vi leva med varandras olikheter så till den grad att vi inte bara står ut, utan hittar en gemensam grund att stå på när vi diskuterar, en grund som kan hjälpa oss till respekt?

Men om vi lämnar dessa infekterade och känsloladdade frågorna dithän, så ser vi samma mönster också i mer vardagliga sammanhang. Är man välkommen, på riktigt, som man är i vår gemenskap om man alltid är sur? Om man är jobbig? Om man tar för mycket plats? Om man är påträngande? Om man luktar illa? Om man står upp när alla andra sitter? Om man korsar sig hela tiden? Om man inte korsar sig alls? Om man tror att man är något? Om man vill förändra allt? Om man tycker att allt var bättre förr? Om man tror på helvetet? Om man inte tror på jungfrufödseln? Om man kräver omvändelse? Om man kräver kärlek? Om man inte kräver något alls?

Låga trösklar och höga tak är inte så enkelt. Kanske ska vi börja med att sluta säga att vi har dem?

Strandsatt

Idag är jag ledig. Jag vill gå i högmässa på förmiddagen. Var spelar inte så stor roll. Detta skulle alltså kunna vara en dag av rika möjligheter. Om det inte vore för två saker:

1) Högmässor är inte så vanligt längre
2) SL tror att ingen vill åka någonstans på söndagar.

Mina valmöjligheter är dessa:

1) Åka tåg+buss till Hovsjö och ändå komma minst en kvart försent.

2) Åka tåg och sedan gå tre kilometer till Ytterjärna, försening okänd.

3) Åka tåg och sedan springa mig svettig till Sankta Ragnhild, ankomst i höjd med syndabekännelsen.

Oavsett vilket av dessa alternativ jag väljer, är jag hemma tidigast 14.15.

Det kunde vara värre. Det finns trakter där högmässa inte firas alls. Det finns människor som är så sjuka att det bokstavligen inte kan komma till kyrkan. Det finns länder där högmässa är förbjudet eller riskfylld. Detta är de facto ett religiöst I-landsproblem.

Men om jag fick önska, skulle jag önska mig ett tåg som lämnade Gnesta kl. 10.00 på lördagar och söndagar och ett som gick tillbaka från Södertälje sisådär klockan 13.
Det vore helt underbart.

Uppdatering: Jag valde alternativ 3 (vilket stod i princip klart redan när jag skrev det) och anlände, vansinnigt andfådd och med blodsmak i munnen, under första psalmens andra vers. Det är rekord, mina vänner!

Ett beslut

Jag kommer inte, någonsin, att blogga om äktenskapslagstiftning, vigselrätt och vigselplikt. Det skick som den debatten är i är så tragiskt i sin oförsonlighet och hätskhet att jag inte vill riskera att jag (eller någon annan) gör ont värre.

Vänskapens kännetecken...

...är många och underbara. Här är några vi nyss erfarit:

I rätt sällskap kan pulverkaffe och lösgodis vara allt man kan önska sig.

Att äta frukost i pyjamas hemma hos andra vuxna är ett gott tecken på förtrolighet.

Barnförbjudet på Prärien

Jag är en Lilla Huset på Prärien-fundamentalist. Det vill säga, jag älskar böckerna högt och anser dem vara den enda sanna källan till Ingalls-Wilder-berättelser. Därför anser jag att är TV-serien är sentimental, kättersk smörja som man helst bör undvika.

Men att barnförbjuda den kanske är lite att ta i? Även om det beror på att det skulle ta en evighet för censuren att granska den, och att granskarna förmodligen skulle få sockerchocker flera gånger om dagen? Just avsnittet när skolan brinner kunde man ju klistra på en varningstriangel på, men annars...?

Om någon av mina läsare känner sig traumatiserad av Lilla Huset, går det att bearbeta sitt trauma här.

Inte SÅ läskigt...

Det finns så mycket att skriva om

Jag skulle kunna skriva om Obama. Eller om vigselrätten och äktenskapslagstiftningen. Eller om gudstjänstförnyelse. Eller om vad som helst som är aktuellt och viktigt.

Men jag har inte hjärna till det ikväll. Däremot berättar jag gärna att jag är så tacksam över att det finns grillade kycklingspett i jordnötssås. Och att man kan köpa sådana på Järna Thai.

Det går en ängel kring Guds hus

Det var inbrott i kyrkan i natt. Sånt är alltid obehagligt och sorgligt, det känns som om man måste vara antingen väldigt desperat, väldigt förtappad eller både och för att vilja stjäla ur kyrkor. Men ingenting av värde försvann och allt som gick sönder var ett tiondels fönster och högra örat på ett av fåren i bibellandskapet. Jag misstänker att det varit änglar inblandade.

En lista

Här är en liten lista så här om tisdagskvällen. Närmast kommer den från den uttråkade konvalescenten Ebbas Mamma och jag skickar den vidare till alla som känner sig manade. Uppdraget är enkelt - berätta 7 tokigheter/vardagligheter om dig själv:

1) Jag har ett födelsemärke mellan lilltån och ringtån på höger fot

2) När jag döper barn i Sankta Ragnhild måste jag stå på en pall för att nå upp.

3) Jag har inte smakat på blodpudding en enda gång sedan 1984, då jag spydde över min dagisfröken som haft det dåliga omdömet att tvångsmata mig med en hand under hakan och en om min näsa.

4) Jag har sett hela säsong 2 av Grey's Anatomy tre gånger.

5) Bland mina prästvigningspresenter fanns en gul grästrimmer och en blå dammsugare.

6) Jag kan större delen av Madicken och Junibackens Pims utantill. Och i princip hela Kristina från Duvemåla.

7) Jag älskar min katt men vill egentligen helst ha en hund

Min bästa vän och hennes onda tvilling...

...samt deras morfinbaserade äventyr på Vrinnevisjukhuset, kan man läsa om här. Det är faktiskt ganska rolig läsning, speciellt med tanke på att det defintivt var allt annat än roligt medan det pågick.

Och så kan man rösta också. På Annas Kaos. Länk finns nedan, klicka på Stockholm och sedan på en bild av Gry Forssell så ordnar det sig.

Vill man diskutera kyrkogång och livet efter detta, kan man hälsa på i Kaplansgården och känner man för recept med härliga bilder, kan man titta in till Jemima.

En Karin skriver om fågelmatning och könsneutral äktenskapslagstiftning, en annan Karin funderar över varför det heter gräsänka egentligen och ytterligare en Karin skriver om ett projekt hon misslyckats med.

Och hade man tänkt sig att läsa något som jag skrivit, så får man vackert vänta tills imorgon.

Kaos-Anna for president

...eller i alla fall Årets Kvinnliga Bloggare! Finns det någon annan blogg där du kan läsa om GI, rosévin, bajs, naglar, Måneåsol, familjepolitik och förrymda tamponger samtidigt som du skrattar så du tror du ska gå sönder?

Nej just det. Rösta nu, mina vänner! För mer kaos i vardagen, för mer Måneåsol i Nacka Forum och för flera heta debatter om vårdnadsbidraget!

D-ordet

Så här på Alla Själars Dag, mellan högmässan och minnesgudstjänsten, funderar jag över döden i allmänhet och själva ordet död i synnerhet. För det är ett ord som svensken nyttjar ganska sparsamt. Åtminstone i de sammanhang då döden kommit nära - vi kan prata om döda när det gäller krig eller olyckor, och vi kan säga att sjukdomar är dödliga men när det kommer till människor vi känner, så väljer vi ofta att skriva om. Vi säger att de döda är bortgågna, avlidna eller omkomna, att de gått vidare, somnat in eller flyttat hem. Ord som egentligen beskriver något inomvärldsligt, som inte signalerar samma obeveklighet och slutgiltighet som ordet död.

Jag funderar över varför det är så. Om det bara handlar om att vi är rädda för döden genom att inte säga ordet rakt ut håller det lite ifrån oss, eller om det också är ett sätt att visa respekt. Döden är något kliniskt och kroppsligt, som kan gälla krukväxter och husdjur och sjukvårdsterminologi, men när det kommer till våra älskade närstående, vill vi säga något annat, som är vackrare och mindre påtagligt och brutalt.

Det finns för- och nackdelar med allting, men jag tycker ändå att vi använder ordet död lite för lite. För det är ett bra ord, som inte kan missförstås (många barn har nog funderat på vart farfar har gått när han har gått bort eller vidare) och som tydligt signalerar att jordelivet är slut. En klar och tydlig motsats till liv.

Och jag tror också, att när vi vågar nämna döden vid dess rätta namn, vågar vi också närma oss vår egen rädsla och våra frågor inför den. Och när vi tar dem på allvar, kan vi också öppna oss för frågorna om evigheten och hoppet och kanske också för frågornas svar: Evangelium om Jesus Kristus.

Halloween

Jag har aldrig förstått den svenska upprördheten över Halloween. Tvärtom, jag tycker det är rätt kul. Det är väl det bästa man kan göra med de onda makterna, att tramsa om dem? Och pumpalyktor är fina och spöken är söta och godis är gott, liksom. Maken är av samma övertygelse, så vi köpte en påse godis och inväntade några söta spöken - det brukar dyka upp ett eller annat faktiskt.

Men vad fick vi för denna vidsynthet? Inget sött spöke i alla fall. Däremot kom det ett gäng killar som inte var utklädda och glufsade i sig det mesta av godiset. Sedan välte de med största sannolikhet ändå vår soptunna. Jag är sur. Nästa år blir det knäckebröd.