...och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Ibland känns livet så här:
För allting jag skriver blir ändå för kort och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort.
(ur "Sen en tid tillbaka" på albumet Långa nätter, Melissa Horn 2008)


Då är det tröstande att läsa sånt här:
...om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt.
(Första Johannesbrevet 3:20)

Utmärkelse

Prästflickan gav mig denna utmärkelse och jag tackar förstås så mycket!

Här kommer så mina sju tycka-om-bloggar.

1. 2 a New Life - bloggerskan och jag gick faktiskt i samma klass på mellanstadiet, men det är hennes gripande och hoppingivande skildring av livet som änka och småbarnsmamma som gör den här bloggen så läsvärd.

2. Falstaff - jag har sagt det förut, jag säger det igen - bättre än så här blir det inte. Historia, samhällsfrågor, kultur och teologi, allt med samma oklanderliga stil och skärpa.

3. Prästerik - en kollega i både bloggande och ämbete som jag verkligen uppskattar för hans förmåga att vara tydlig och ödmjuk, rolig och allvarlig på samma gång. Och det ÄR vilsamt med åsikter man delar, eller i alla fall känner igen sig i.

4. Annas Kaos - den som trodde att livet som bantande hemmamamma i Nacka var ointressant eller tråkigt har verkligen fel för sig. Detta är den absolut roligaste blogg jag vet. Och GI-tipsen får man på köpet...

5. Prästflickan - inte bara för att hon nominerade mig, utan också för att hon skriver så roligt om ämbetsvardagen, livets upp-och-nedgångar, prästkläder för kvinnor och en och annan kanelbulle.

6. Fantasiflicka - om familjeliv, mat och kläder. Outfit-bilderna är inspirerande, precis som utläggningarna om barnuppfostran. Och så är det ju najs med en bloggare från hembygden!

7. Mitt liv som igelkott - rejäla, läsvärda inlägg om allt från Melodifestivalen till föräldraoro till ishockey till genusperspektiv på tallrikar. Familjefadern och översättaren från Lilla Askerön är definitivt värd ett besök!

Reglerna:


1. De nominerade kopierar bilden och lägger på sin blogg.


2. Länka till personen du fick nomineringen av.


3. Nominera 7 bloggar.


4. Länka till de bloggar du nominerat.


5. Lämna ett meddelande på deras bloggar att de blivit nominerade.

En mäkta stolt morbror...

...är jag gift med! Min svägerska nedkom i natt med en välskapt flicka och mor, far och barn uppges må bara fint! Hurrarop och tacksägelse är med andra ord temat för dagen!

Seger!!

Jag har vunnit en stor seger över tekniken och min egen teknikfobi. Jag har nämligen, vid den mogna åldern av 29 och ett halvt, lyckats att både ladda ned musik, spara den och betala för den. Det känns stort på något sätt.

Vad jag laddade ned? Melissa Horn förstås!

Ungdom och framtidstro

...så tycker Ebbas Mamma att Jane Hellen-schampoo luktar, för det hade hon när vi båda bodde på Arken, även känt som Nykterhetsvännernas Studenthem i Uppsala.

Den var inte så lång egentligen, tiden på Korridor 4:7 på Sturegatan, men även för mig är den synonym med Uppsalatidens allra bästa stunder. Där har vi suttit vid det stora köksbordet med vaxduken med solrosor på och ätit Bullens varmkorv (Lisa) och cous-cous med Kesella (jag) och vid samma bord har både Markus och Kaplanen mer eller mindre nervöst druckit sina första tekoppar i sina blivande hustrurs sällskap. I samma kök har vi tröstats och vägletts av de äldre och visare korridårarna F, S och A, där har vi klätt upp oss för vårbal och gåsmiddag och där har åtminstone jag översatt stora delar av Markusevangeliet.

På Arken hade vi, trots vår ungdom och studentikositet, fasta rutiner och ett rätt ordnat liv. Som korridorens julmys, söndagsfika-fixandet (trots att ingen av oss brukade gå ned till söndagsfikat på Verandan), och strykjärnet utanför handikapptoaletten som man under inga omständigheter fick hälla vatten i (Uppsalavattnets kalkhalt går inte ihop med ångstrykjärn). A och S som alltid lagade ordentligt middag, F som alltid drack sitt te i en brun mugg som rymde en halvliter och den stora klumpiga TV:n med bordsantenn som fungerade bäst när frysen var öppen...

För min del är det inte Jane Hellen-schampoo som är madeleinekakan tillbaka till Arken, utan en sorts Lavendelolja från Indiska som jag ofta hällde i min gröna oljebrännare på kvällarna. Det, och så min gröna galonjacka från ÖoB för den hade jag ofta då och nästan aldrig efter det.

2001 flyttade Lisa till Norrbyhus och jag till Ansgarsgården och där fick vi det bra, förstås. Men som det var på Arken, så blev det faktiskt aldrig mer...

Blyg kisse

Detta är Miffy, vars bekantskap jag gjort under helgen. Hon är egentligen inte alls blyg, men även frimodiga kattungar kan få nog ibland...

Lyssna på det här!!!

Med hjälp av Prästflickan och Facebook har jag ikväll upptäckt Melissa Horn. Gör det ni också, hon är hur bra som helst!

Nu mår jag mycket bättre - i bihålorna!

Jesus - så funkar det?

Samvaron med de yngre församlingsborna ger ständigt nya teologiska infallsvinklar. Förra veckan funderade vi på om, och i så fall hur, Jesus blir kvar inuti oss när brödet och vinet försvunnit ut den vanliga vägen. Om han håller sig fast i skinnet på insidan av magen eller om det går till på något annat vis. Och varför tar inte Jesus slut när vi äter upp honom hela tiden?

Idag gällde resonemanget skillnaden på hur Jesus är Guds son och vi är Guds barn. Blir det orättvist om Jesus är mer Guds barn än vi är, eller är det OK eftersom Jesus är speciell?

Några säkra svar har vi inte brytt oss om att formulera i nuläget, men det har varit mycket intressanta samtal.

Ont, det gör ont

Det är höst och jag har i enlighet med traditionen fått någon sorts pest i bihålorna. Ofarligt, oromantiskt men fasligt obehagligt. Maken skrattar gott åt mig när jag ligger i soffan med vetevärmaren tvärs över ansiktet. Själv skrattar jag så lagom.

Håret...

Egentligen är det här ingen hår-och-naglarblogg. Inte alls. Men eftersom mitt hår bara kommer se ut så här fram tills jag går och lägger mig, så måste jag visa hur det blev. Jag kommer aldrig kunna få till det lika bra själv, eller idas fixa med både fön och plattång och andra fåfängligheter. Men just idag är det roligt att vara fin.

Mos!

Till sist blev det gjort. Äpplena är mosade och vilar ut i sina burkar på spisen. Själv har jag mos på tröjan, i håret och under fötterna. Men det kanske beror på att jag mosade med ena handen och höll telefonluren med Ebbas Mamma i den andra....

Ebbas Mamma (och Ebba själv och Kaplanen också förstås) har fått en ny katt. Jag skulle också vilja ha en katt till. Men det tycker inte resten av min familj (det vill säga Melanchthon och hennes fanclub Maken) är en så bra idé.

Madicken och jag

Jag hade två Madicken-LP-skivor när jag var liten. En (och den var bäst) med originalinspelning från filmerna och en (helt OK den också) med Astrid Lindgren som läste högt. Den sommaren som min lillebror föddes var jag hos mormor och morfar. Efter maten brukade morfar ta igen sig en stund på soffan, medan mormor satte på Madicken-skivan till mig. Och varje gång den började med ett gällt "Madickeeeen!" så vände sig morfar, som var döv på ena örat, så att han låg med det hörande örat nedåt och sedan var vi nöjda båda två. Jag kan fortfarande citera långa stycken från den där skivan utantill och Madicken är fortfarande min favorit bland litterära hjältinnor. Det enda felet med henne är att hon aldrig blir äldre än åtta år - jag skulle gärna läst om tonårsliv på Junibacken och hur Madicken flyttar hemifrån framåt 1930 så där. Men det är förbi med Astrid Lindgren, som farbror Nilsson skulle ha sagt, så det blir inget med det. Pilutta mig.

Söndagsvisdom och söndagsnonsens

Jag har sagt det förut och jag säger det igen - utan Yngve Kalins predikobibliotek skulle jag predika mycket sämre. Inte så att jag kopierar honom rakt av, där går gränsen, men tankegångar, upplägg, delar och pregnanta formuleringar lånar jag gärna. Och det tror jag vi är fler som gör. Till exempel både har både maken och jag idag inlett våra predikningar med "Det finns bara en himmel..."

Min predikan började precis så, och fortsatte sedan i den tvåspråkiga familjemässan i Sankta Ragnhild. Det är en speciell känsla när språken blandas och man inser att trots att allt som hörs är ett grötigt sorl, så ber vi om samma sak, till samme Gud, samtidigt. Och prefationen på finska, mina vänner, det är grejer! Det var en fin mässa, milt kaotisk, men fin. Så är det är ofta. Om man inte tror på att kaos är granne med Gud så har man aldrig jobbat i Svenska Kyrkan och särskilt inte i Södertälje-Tveta församling. Och det menar jag på det bästa av sätt!

Imorgon ger jag, för ungefär femtionde gången, upp Projekt Långt Hår. Det måste hända något, som Kaplanen skulle ha sagt. Det kan hända att ni får se före-och-efter-bilder imorgon. Det beror på hur det blev. Jag ska även ta tag i äppelsituationen och försöka få en del nedplockade för leverans till äppelvänner bland mina kollegor, en del skickade på mustning och en del mosade.

Men nu ska jag inte skriva mer eftersom jag faktiskt inte har mer att tillägga.

Det är något speciellt med fredagar

Idag är det fredag - fast det står i rubriken att det är torsdag. Fjantigt.

Hur som helst. Fredag är en väldigt trevlig dag, tycker jag, liksom förväntansfull och glad. Även om jag, som i morgon, ska jobba hela lördagen, så är det något speciellt med fredagar. En väldigt bra dag i veckan helt enkelt, det har jag alltid tyckt. Överträffad endast av söndagar.

När jag var liten fick jag fredagsgodis istället för lördagsgodis. Jag vet inte riktigt varför, men det var en tradition som höll i sig länge. Även sedan jag var stor nog att äta godis när jag själv ville, fanns det en speciell tjusning i att följa med mamma till B&W och plocka ihop en lakrits-colaflaskor-choklad-blanding vid lösgodiset. Sedan åt vi godiset framför Björnes Magasin - eftersom det var Barney på Björne på fredagar kollade jag och min bror på det trots att vi egentligen var för stora för Björne. I alla fall jag, som gick i högstadiet...

På lågstadiet läste fröken högt extra länge på fredagar. I sjuan hade vi dubbeltimme i matte och därefter geografi (ganska ostrategisk schemaläggning...) på fredagseftermiddagar och slutade klockan halv fyra. Stämningen brukade vara hög, men kanske inte på det sätt som läraren hade önskat. Samma sak i nian, när vi hade dubbeltimme svenska där på slutet. Den 21-årige lärarvikarien som vi hade det året var ofta rätt frustrerad.

På gymnasiet, i ettan tror jag det var, hade jag en massiv håltimme som sträckte sig över större delen av fredagseftermiddagen innan det vid tretiden var dags för franska. Ordentlig som jag var satt jag av alla timmarna i biblioteket eller någon annanstans, men först gick jag och min kompis Y inte sällan till Videobiljarden och köpte billigt lösgodis i gula påsar med svart text på. Jag köpte som sagt lakrits-och-choklad-blandning. Y köpte inte lakrits för det tyckte hon var äckligt. Däremot köpte hon en hel del Polly.

När jag gick på pastoralinstitutet var vi lediga på fredagar. Eftersom vi inte var så kompatibla, pastoralinstitutet och jag, var fredagarna en välbehövlig respit. Maken, som var pastorsadjunkt då, var också ledig och vi brukade äta hemma-nachos eller pizza från Lilla Huset, hyra film på Folkes och i allmänhet ladda batterierna.

Idag gick jag en sväng på stan innan jag gick till tåget och tänkte att det är precis samma stämning på fredagar nu som det var på B&W på 80-talet, i mitt klassrum på 90-talet och i Uppsala för inte så fasligt länge sedan. Förväntan och avslappning och uppvarvning i en enda gröt. Nu ska jag hur som helst diskutera kvällens begivenheter med maken. Förmodligen blir det en högst konventionell fredag, med pizza och Doobidoo. Kanske till och med en hyrfilm...

Stor i Japan

När statsministern gjorde lumpen lyssnade de på Big in Japan på hans lucka. Jag är inte statsminister och har inte gjort lumpen och är alldeles för ung för att ha haft någon relation till Alphaville i realtid. Men jag tycker om Big in Japan i alla fall. Den får mig att vilja gå fort eller arbeta intensivt.

Och nu blir det reklamfilm...

Jag är förkyld. Det är inte mitt favorittillstånd, men den här gången är det inte så farligt. I alla fall inte än. Det är mest höger näsborre som känns oroväckande täppt.

Så för att vara på den säkra sidan har jag varit på min favoritaffär Apoteket och köpt Othrivin Menthol. Det är verkligen en fantastisk produkt. Jag har bara sprayat två gånger idag och luften flödar fritt genom min nos. Att doseringen känns ungefär som att inhalera en taggtråd är en annan historia....

Här matas inga tigrar!

Så jag tänker inte ens titta på Gudrun Schyman och de andra. Jag blir bara ledsen och frustrerad och vad tjänar det till?

Bättre är att tänka på kloka åttaåringar. Här är dagsfärsk utsaga om dopljusets symbolik

"Så om Gud är det stora ljuset, så är jag det lilla ljuset?

Japp.Inte mycket att tillägga där.

Avsluta meningarna....

En kul grej jag fräckt och snott (och halvdant översatt) från min kollega Prästflickan. Fortsätt gärna stjäla!

Min farbror brukar...klappa katter

Jag har aldrig ångrat...att jag gifte mig

När jag var fem år så...var min lillebror bebis

Jag kommer aldrig att glömma...hur snälla mina "hyresvärdar" var mot mig när jag gick på PIUS.

En gång mötte jag...min gamla klassföreståndare på Arlanda.

Jag känner en kille som...åt smörpaket med stanniolet på i matsalen

Vid lunchtid, så... brukar jag äta lunch

Igår kväll, så...promenerade jag med min man

Om jag ändå...kunde sluta gnälla, klaga och oroa mig

Nästa gång jag går i kyrkan...blir förmodligen snart

Jag oroar mig mest för...allting, typ.

Om jag vrider huvudet åt vänster...ser jag en vit garderob

Du vet att jag ljuger om jag...säger att jag gillar fotboll och golf

Det jag saknar mest med 80-talet är...Kalle Ankas lördagsgodis-påsar

Om jag vore en Shakespearekaraktär vore jag...den äldre kusinen i Much ado...

Nästa år så här års...så är det säkert kallt igen

Ett annat namn på mig är...fru K

Om jag börjar plugga igen...så har det gått långt

Du vet att jag gillar dig om jag... ger dig mat

Ett gott råd från mig är...acceptera snarast att livet är orättvist

Min bästa frukost är... ägg, avokado, kaffe och ost

En sång jag tycker om är...Sv. Psalm 277


Det var egentligen fler kategorier men jag gav upp....

Mata inte tigern!

Min kloka handledare brukar förmana mig att sluta mata tigern. En tiger är - i detta sammanhang - en dum sak. Något man inte tycker om, något man är missnöjd med eller stör sig på. Om man hela tiden tänker på eländet, pratar om det, stör sig på det, då matar man tigern. Och då blir den lätt kvar, fast man egentligen tycker att tigern ska gå sin väg.

Stundtals känns det som om jag har en hel koloni med tigrar omkring mig. Men för att de ska bli hungriga och gå någon annanstans, så skriver jag inte om dem heller. Ni får titta på en söt liten tiger istället!

GI-anarki

Det har gått rätt bra med GI-projektet om jag får säga det själv. Några tuffa första veckor gav resultat, bland annat i de omskrivna högstadiejeansen. Nu har jag börjat fuska lite och det verkar inte ge några bestående men på figuren. Däremot är det inte alls så roligt att fuska som jag trodde när jag satt och googlade på "saltlakrits" för ett tag sedan.

Eller, så här är det: Första gången jag fuskade hände ingenting förutom att jag fick en sockerkick värdig en fyraåring, jag blev alldeles fnissig och sprattlig. Nu är det inte alls lika kul. Fast först är det trevligt, när det äntligen är t.ex. lördag eller bio eller något annat tillfälle då jag bestämt mig för att äta vad jag vill. Tanken på det goda jag ska äta är trevlig, precis som de första tuggorna. Sedan händer det - pang, jag slutar vara sugen. Mer än så, är det något riktigt sött och gott (som kladdkaka, scones och pannacotta som jag fått det senaste dygnet, hur gott som helst) så börjar jag osvikligt må illa efter ytterligare några tuggor. Och sedan får jag ont i huvudet. Jättefånigt, när man bestämt sig för att äta smaskens och så är det inte alls som det brukar!

Kanske är det någon sorts psykosomatisk effekt för att jag är besatt. Kanske är det en slump. Kanske får jag skylla mig själv som fortsätter äta förbjudna saker på ren vilja bara för att jag bestämt mig och för att jag vet att det i teorin ÄR gott. Eller så har jag faktiskt lyckats med att vänja kroppen av med socker. På riktigt. Det är i så fall rätt häftigt.

Den kommer så stilla, din vilodag...

Melanchthon har verkligen fattat det här med tredje budet. Själv vet jag inte om jag ska gå en promenad i solskenet, plocka lite äpplen till min yngste gudson eller helt enkelt stanna kvar här en stund.

Hursomhelst, glad söndag på er allihop!

Hur det hela började...

...är Fantasiflicka nyfiken på. Och ramhandlingen kan jag väl avslöja.

Maken var en rutinerad, nästan färdig teologistudent och prästkandidat i Uppsala när jag, som var en orutinerad och nybörjad teologistudent och inte ens antagen prästkandidat, dök upp på sammankomsterna med Strängnäs Stiftsgrupp. Vi träffades första gången i Pastoralinstitutets källare i september 1999. Ett år och en intensiv mailväxlingssommar senare (maken jobbade på ålderdomshem i Uppsala, jag gjorde gruppraktik i Örebro och båda hade ganska tråkigt) var vi fullkomligt inställda på att gifta oss och det gjorde vi också, efter tag.

Hur började det för er? Berätta med eller utan detaljer antingen i kommentatorsfunktionen eller på era egna bloggar så blir denna höstliga helg kanske lite mer romantisk.

På fest hos Pussel

Idag har vi varit på inflyttningsfest hos Pussel med familj. Pussel är en gammal bekant för vana bloggläsare, systerdotterson till vår egen kisse och en högst förtjusande katt även om han kräkts ner vår bilatlas så den måste bytas ut.

I alla fall, idag har vi gästat hans hem och hans familj som också är våra kära vänner och kollegor i prästgården i Runtuna. Både Pussel och hans människor befann sig väl, det bjöds på god mat (som föranledde totalt GI-anarki....) spontant helgsmålsbön runt köksbordet och massor med trevliga samtal.

Här är ett bildbevis på Pussels stora utveckling - han har blivit så stor och duktig. Här blir han kramad av sin största lillmatte H.

Lördag morgon

Först vaknade jag. Sedan vaknade katten, som hade fått ett ryck av fromhet och lagt sig på en av stolarna framför husaltaret. Och sedan, som en följd av detta, vaknade maken tillika hussen. Med andra ord är hela familjen klarvaken, trots att det är (nästan...) ledig lördag och klockan är kvart över åtta. Det känns lite otacksamt mot sovmorgonen, men är man vaken så är man och ligger jag kvar så får jag osvikligen ont i huvudet.

Idag är det Trygghetsdag i Södertälje. En massa organisationer vimlar runt och informerar på gågatan. Så även min organisation. Vi ska informera om församlingens Öppet Hus-dag nästa lördag. Jag hoppas det blir lite varmare innan jag går på mitt flygbladspass klockan 11, just nu är det svinkallt ute!

Efter detta ska det bära av söderut till inflyttningsfest i stor prästgård och sedan väntar en morgondag i kyrkbänken, afternoon tea hos goda vänner och sedan en ledig dag till. Det är då det där äppelmoset ser ut att kunna bli kokt. Jag måste banka ihop mosvaggan också. Mosvaggan är en strålande uppfinning!

Nu är katten ute i trädgården på äventyr, maken har startat tekokaren och jag bör väl också ta tag i min dag. Detta blev ett typiskt pratigt "idag-ska-jag"-inlägg som jag egentligen har som policy att avhålla mig från, men det är ju nästan-ledig-lördag så jag gör ett undantag. Man kan inte skriva om politik och religion före frukost i alla fall.

Länkar vidare...

...för idag är Brygubben hur bra som helst. Själv har jag en hjärna med samma konsistens och beteende som en ost, så det blir inget mer här idag om inget radikalt händer...

På samma tema

Vi reagerar inte likadant, men väl på samma sak. Läs Mattias Fjellanders insändare om Helle Klein och ämbetsreformen.

Byta?

Det är lite skönt att man måste tänka och tänka och sedan inte kommer på någon, när man får frågan om vem man helst vill byta liv med.

Mitt liv är faktiskt det enda jag kan tänka mig. Även om det regnar lite för mycket och snurrar lite för fort just nu...

Äpplen överallt

Jag tror på riktigt att vi skulle kunna utfodra hela Mölnbo med äpplen. Hela byn skulle kunna komma in och äta så mycket de ville och det skulle inte märkas att de varit där. Våra tre träd bokstavligen dignar, äpplena sitter nästan i klasar. Gräsmattan är full med fallfrukt men det är ändå tio gånger mer uppe på grenarna. Maken och ett och annat grannbarn tuggar tappert på, men jag är allergisk mot råa äpplen (kokta/stekta går bra) och kan inte hjälpa till så värst mycket.

Ikväll tog jag emellertid delvis tag i saken och gjorde två äppelhavrepajer som mina kollegor ska få mumsa i sig i morgon, bara för att jag gillar dels dem och dels att göra paj. Så här ser de ut:

Till helgen ska jag starta Operation Äppelmos. Det kommer blir simbassängsmängder med mos. Vill du ha några liter? Beställningar mottages i kommentatorsfunktionen och det kostar ingenting.

Djurfilmernas grymma verklighet

Jag VET att allt inte är frid, fröjd och harmoni i djurens värld. Jag har ju katt och trampar därmed på döda fåglar i gräsmattan flera gånger i veckan. Ändå har jag av någon anledning kvar någon gammal vanföreställning om att djurfilmer på TV är trivsamma och mysiga. Trots att jag hela tiden påminns om att så icke är fallet.

Som en gång i Uppsala. Maken (som då titulerades pojkvän) och jag hade haft en sällsynt dryg vecka med tentor och elände och ville på söndagskvällen koppla av lite framför TV:n. Ett med naturen om dromedarer kändes precis lagom. Och först var det ganska intressant att följa den inplanterade dromedarernas liv i Australien. Sedan blev det rätt läskigt. Ett gäng med unga handromedarer slog sig samman och anföll en ensam dromedarmamma och hennes unge. Medan några av dem spärrade vägen för mamma dromedar, försökte resten av dem sparka ihjäl dromedarbebisen, som råmade i högan sky. Och sedan våldsbetäckte de dromedarmamman upprepade gånger. Ingen gullig söndagsunderhållning här inte...

Alldeles nyss hamnade vi i väntan på nyheterna framför ett program som hette Lemur Strett. Lemurer är rätt fina djur, med imponerande svansar. De hoppar långt och högt och verkar på det hela taget rätt sympatiska. Trodde jag då. Fem minuter in i programmet slåss de så tussarna yr. Och så fortsätter det, uppblandat med lite parningsscener. Sex och våld alltså. Aldrig kan man vara riktigt fredad...

Apropå Ann Heberlein...

så skriver Karin om kyrkligt ungdomsarbete, och om vilka förväntingar som ställs - och inte ställs - på ungdomar i Svenska Kyrkan. Läs och begrunda.

Sommarminnen

Mitt mest kommenterade blogginlägg någonsin, skrev jag den 17 juli i år, apropå 50-årsjubileet av beslutet att prästviga kvinnor. Nu har debatten kring det inlägget, eller rättare sagt debatten som uppstod om detta och annat i kommentatorsfunktionen, stillsamt tagit ny fart efter att ha vilat i sex, sju veckor.

Och jag reflekterar, delvis utifrån detta, över hur alldeles vanliga kvinnligt/manligt-mönster dyker upp också här.

Prästvigda kvinnor som offer, som ska strida varmblodigt för sin rätt och för sig själva, är en inte helt ovanlig rollbesättning. Det är av någon anledning attraktivt både att själv spela rollen, och att vara en hjältemodig motspelare som får vara den som står upp för kvinnans rätt. Kanske handlar detta om någon typ av attraktionsmönster, det är jag inte tillräckligt insatt i sådana här saker för att uttala mig om. Men det är nog ett rätt praktiskt mönster att upprätthålla. För så länge de hjältemodiga männen kan fokusera på sin rätta ståndpunkt i ämbetsfrågan och hur hemskt det är med kvinnoprästmotståndare, så skymmer det sikten för vardagsfrågorna - löneskillnaderna, de olämpliga kommentarerna och bristen på kvinnliga kyrkoherdar och kyrkorådsordförande. Saker som inte är sprungna ur någon längtan efter att leva efter Guds vilja, utan bara ur gamla mönster som går ut på att kvinnor inte kan. I alla fall inte lika bra.

Men prästvigda kvinnor ska vara glada och tacksamma. Inte ska vi väl klaga när kyrkan nu gjort sig sånt besvär för vår skull? Inte på hur ämbetsfrågan behandlas förstås, men helst inte på vår lön heller. Och när det nu sägs att vi är förtryckta och att kampen den måste gå vidare ska vi äl inte krångla till saken genom att vilja definiera vår egen verklighet och börja prata med mörkermännen istället för om dem?

Missförstå mig inte nu. Det här är mönster och beteenden som jag förvisso ser i vardagen, men de är inte på något vis allenarådande. Svenska Kyrkan är full av människor som helt enkelt ber och jobbar på. Och jag ÄR tacksam över att ämbetet är öppet också för kvinnor, för jag tror ju faktiskt att det är tänkt att vara så.

Jag är alltså tacksam mot Gud i första hand, men också mot dem som banade väg så att jag och de flesta av mina ämbetssystrar inte blir förtryckta eller motarbetade. Men den djupa tacksamheten hindrar mig inte från att se att det finns mönster som det jag beskriver här ovan, eller att tro att Svenska Kyrkan - skulle må bra av att hantera ämbetsfrågan på ett annat sätt. Tvärtom, den tacksamheten är min största inspirationskälla!

6 glädjeämnen - en utmaning!

Här är 6 saker som gör mig glad just nu.

1. Jag är gift med min man - det finns ingen som är så bra. I alla fall inte för mig.

2. Högstadiejeansen, som faktiskt inte sitter riktigt så tajt nu som när jag köpte dem.

3. Predikan som jag hörde i förmiddags. Ville ställa mig upp och hojta A-men! och det är jag inte precis tjejen som gör i vanliga fall.

4. Min socialt inkompetenta katt - hon är kanske inte så kelen, men desto mer underhållande.

5. Min gudson N som pussar telefonluren när han sagt hejdå till mig.

6. Step Up - ingenting skingrar tankarna lika effektivt som att vara tvungen att hålla reda på båda sina ben och en plastlåda samtidigt.


Utmanar härmed Ebbas Mamma, Lillstrumpan och Fantasiflickan att härmas.

Nya bloggbekantskaper

Som ni ser är mina blogglänkar uppdaterade. Gör som jag och gå in och läs!

Tillbaka efter ett uppehåll är Per Hökpers - nu är han prästvigd också.

Detsamma gäller Jonatan (han har varit tillbaka länge men jag har varit lite senfärdig i att upptäcka det) som nu bloggar på Kognitiv Dissonans.

Ännu en kollega visar upp sin hjärna, och det är en läsvärd hjärna som Pierre har.

Bröderna Hammarlund bloggar på Mitt liv som igelkott respektive Lite allvar, lite trams. Och Jemima Hammarlund, gift med Carl-Henrik, igelkotten ifråga, kan vi också följa i hennes bloggdagbok.

En riktigt, riktigt fin blogg om livet som det är, är 2 a new life, om Carolinas nya liv.

Salighetssak

En sådan här fin fläkt kan man få om man som jag har världens finaste konfirmander. Eller fjolårskonfirmander räknas de faktiskt som nu. Men finast i världen är de hur som helst! Fast jag delar förstås på fläkten med ex-pastorsadjunkten Å

Vägar fram

Efter rådgivning från Karin har jag numera min blogg registrerad hos www.susnet.se och får dagligen statistik därifrån. Det är roligt. För att vara så usel i matte så är jag lite oväntat road av statistik.

Hur som helst. Knappa 60 personer besöker bloggen dagligen, vilket är lite skrämmande men mest roligt. Ännu roligare är att se hur ni läsare hittar hit. De flesta kommer via andra bloggar, men en del hittar hit på andra vägar, till exempel genom googlingar. En del är inte alls långsökta - sökningar t.ex. på "Manfred Björkqvist" eller "predikotips" eller "prästskjorta". Inte heller är det så konstigt att man landar här om man googlar på "skräm kanadagås". Däremot misstänker jag att den som googlade "syster+porr" blev grundligt besviken. Och det bjuder jag gärna på!

Det är i alla fall jätteroligt att ni läser allihop! Vetskapen om att så många faktiskt är inne varje dag är inspirerande och något ska ni ju ha för besväret!

Det kanske ni inte hade trott...

...men jag ska faktiskt delta i ett uppmärksammande av en tidigare omtalad 50-årsdag. Vad mer är, jag ska vara en del av programmet. Om ni är intresserade av hur väl jag reder ut det här, är ni välkomna till Mariagården i Nässjö lördagen den 4 oktober sisådär klockan 9.30. Som tur är får ni också se och höra en avsevärt mer erfaren kollega (som också råkar vara min mamma) tala utifrån samma ämne.

För övrigt regnar det och jag borde ta itu med tvättvikning och dammsugning. Katten snarkar på gästsängen, vilket ser sött ut om man bortser från allt hår och annat bös som hamnat på madrassen. Jag har ändrat bilden i bloggheadern, jag fick inte riktigt till det så den täcker hela rutan men nästan. Fötterna är de samma som på den tidigare bilden, men vattnet ett helt annat. Älgsjön i Kolmården fick vika undan för Östersjön.

Kautokeino-upproret...

...är en riktigt bra film. Inga konstigheter, utan man "berättar berättelsen" som det heter på kyrkiska, precis så tragisk som den är, med superi och förtryck, korrupta tjänstemän och frustration som leder till våld och död. Det är vackert foto och bra skådespeleri. Mikael Nyqvist är en intensiv men vänlig Laestadius, Mikael Persbrant en äcklig men mänsklig handelsman och Anni-Kristiina Juuso en lika självklar som lysande hjältinna.

Jag vet inte om det är historiskt riktigt att alla talar olika språk (hjältinnan Elen talar svenska och samiska, hennes make Mathis norska och samiska, handelsmannens fru norska och finska, Laestadius stockholmska och biskopen på visitation talar danska...) men jag antar det. Och alla samer talar förstås samiska. Har fortfarande svårt att smälta att Mikael Nyqvist talar engelska med Lisa Werlinder i Svarta Nejlikan...

Det värmde också kyrknördarnas hjärtan att de religiösa motiven togs på allvar. Kanske hade det kunnat vara ännu tydligare att det som Laestadius predikade var djupt och fast förankrat i evangeliet, men det var bara en detalj. Biskop Juel framställs som en både from och medkännande person (vilket sällan är fallet när det kommer till biskopar på film), liksom prästen som tjänstgör vid halshuggningen på slutet.

Så jag kan absolut rekommendera Kautokeino-upproret. Till både kyrknördar och andra.

Planerna för morgondagskvällen...

Efter avslutat värv imorgon ska vi åka till Stockholm och se Kautokeinoupproret, som enligt vad jag läst och hört ska vara mycket sevärd. Om inte annat, så för Mikael Nyqvist i rollen som Lars Levi Laestadius. Rapport kommer.

Märkliga musikval

Nu har jag varit på Step Up igen och vi har fått en ny fröken som verkar tycka om Robyn och - Sound of Music! Någonstans mitt i passet, när vi kört två Robynlåtar och hade två kvar, fick vi hoppa till en Dance-mix-version av den där dockteatersången ni vet, med den ensamme getherden. Inte helt fel i sammanhanget, stundtals känner man sig lite som en marionett i otakt... Jag letar förbrilt efter den på Youtube, men ni får hålla till godo med originalet så länge. Lei-odelei-odele-i-o!

Step-Up-premiär

Idag tränade jag för första gången sedan i januari. Jag kommer ha ont exakt och precis överallt i morgon, men det får det vara värt. Step Up är fånigt roligt, jag får aldrig nog av att kliva, hoppa och stampa på den där lådan. En del av styrkeövningarna på slutet skulle för övrigt kunna klassas som förargelseväckande beteende om man gjorde dem offentligt...men det är det inte särskilt svårt att avhålla sig ifrån...

Utmanad

Hosanna utmanar med i lite trosfrågor.

*Tillhör ni någon speciell trosinriktning och i så fall varför?

Jag tillhör Svenska Kyrkan därför att jag föddes och döptes in i den och Jesus i dess liv, bekännelse och lära. Jag tillhör det som ibland kallas för Högkyrkligheten eftersom jag finner att min fromhet bäst uttrycks på det sätt som finns där, när det kommer till bön, gudstjänst och sånt.


*Kan man tro utan att visa det i handling?

Kanske om man verkligen anstränger sig för att det inte ska märkas. Vilket antingen är dumt - en tro utan gärningar är ju enligt Bibeln död - eller något man tvingas att göra för att man är förföljd och hotad för sin tros skull. Men i "normalfallen" så tror jag att det märks. I alla fall för den som vet vad h*n ska titta efter.

*Kan man vara troende utan att veta om det, eller måste det vara ett aktivt val?

Det beror väl på hur men definierar ordet troende. Många människor känner ett hopp och en tillit till något obestämbart utan att behöva sätta ord på det ens för sig själv. Ibland sker något som medvetandegör det som utsagd tro på någon eller något, och som sedan kan leda till ett eller flera aktivt val. Jag tror det är av yttersta vikt att man själv får definiera och validera sin egen tro och sina egna val.

Och utmaningen går vidare till Carl-Henrik, Fantasiflicka och Jeez

Syndabekännelse och tacksägelse...

...hoppas Helle Klein att firandet av 50-årsdagen av beslutet att prästviga kvinnor i Svenska Kyrkan ska innehålla. Det låter bra. Det tycker jag också.

Däremot får vidare läsning av hennes måndagskrönika i Aftonbladet mig att bli fundersam och beklämd.

Historieskrivning är viktigt, skriver Klein - och slirar sedan själv på historien. Det Margit Sahlin och Manfred Björkkvist motionerade om 1938 rörde en form av vigningstjänst för kvinnor som inte skulle vara detsamma som prästämbetet, till exempel, men det skriver hon inte. Och kyrkomötets beslut 1958 skedde så snabbt efter riksdagsbeslutet samma år att de ekumeniska konsultationer som också fanns med i kyrkomötets beslut 1957 inte hanns med, vilket i sin tur fick konsekvenser för ekumeniken med t.ex. anglikanska kyrkan, men det försvinner också i retoriken för att allt prat om att riksdagen tvingade på kyrkan kvinnliga präster bara skulle vara bitter efterhandskonstruktion.

Historien som ska skrivas i frågan är inte svartvit. Allt i beslutsgången var inte ultimat och allt var inte dåligt. Alla förespråkare för ordningen med kvinnliga präster har inte betett sig väl och alla motståndare till den beter sig per definition inte illa. Om vi ska vara noga med historieskrivningen, kan vi till de många skamliga fallen av diskriminering och förtryck av kvinnliga präster, också lägga den mer sentida behandlingen av de s.k. kvinnoprästmotståndarna. För det förekommer en hel okristligt beteende även i den andra riktningen. Som att en hård och hånfull jargong mot vissa trostraditioner i kyrkan är OK även på hög nivå och i offentliga sammanhang. Eller att prästkandidater inte vågar tala om var de helst firar sin gudstjänst för att inte riskera att bli stämplade som mörkermän. Och inte minst förekomsten av direkt eller indirekt sakramentsskändning, när man använder nattvarden för att kontrollera om någon står på rätt sida om skiljelinjen. Sånt här är inte bättre än att kvinnor av detta skäl blir utmanövrerade från tjänster de egentligen är kvalificerade till, eller om schemaläggningen t.ex. sker så att alla barn i församlingen döps av manliga präster, eller att manliga präster inte vill leda gudstjänster tillsammans med kvinnliga kollegor.

Syndabekännelse vill Klein ha med i jubileet. Frågan är vems syndabekännelse hon efterlyser - Svenska Kyrkans på officiellt plan? De Andras? Allas? Det framgår inte riktigt och jag misstänker att det är det första eller andra men hoppas att Klein menar det tredje. För ska vi få till stånd en förändring som leder till minskad splittring, kan vi inte bara uppmana De Andra att bekänna, vi måste bekänna själva också. Bekänna och sedan börja tala med varandra istället för om varandra. Splittringen, som redan är avgrundsdjup, blir bara värre av artiklar som Kleins. Den skapar ingen försoning, ingen förändring mot ökad respekt. Den uppmanar dem som vet att de har rätt att fördriva dem som de vet har fel, eller med verbalt våld tvinga dem att ändra sig.

Vad är då alternativet? Kanske att våga bejaka det kloka som Anders Sjöberg sa häromdagen - att längtan efter att leva i enlighet med Guds uppenbarelse ska alltid ha respekt. Om båda sidor kan se att den andra drivs av samma längtan som jag, en längtan som kommer av vår tro på samme Herre, då kanske vi kan börja se på varandra med någon sorts samförstånd. Om vår minsta gemensamma nämnare är Jesus, förpliktigar inte det till att bejaka att vi alla är delar av Kristi Kropp och sedan försöka uppföra oss därefter? Det betyder inte att vi ska sluta argumentera för vår sak, eller kompromissa bort oss själva. Men det betyder att vi vågar medge att även vi, som är så säkra på att vi har rätt, också kan ha fel.