fredag, december 30, 2011

Årskrönika II

För att undvika att min blogg betraktas som alltför seriös och kyrkpretentiös, kommer här ännu en högst personlig årskrönika. Något mindre jag-centrerad än den förra, dock.

Årets händelse: Oslo och Utöya-attentaten, tyvärr.

Årets repris:  GI-sejouren med obligatoriskt håravfall efteråt.

Årets snällaste: Vår periodvis inneboende, som också är min far

Årets elakaste: Vill inte dela ut utmärkelser för elakheter

Årets överraskning: Att TV:n inte skar ihop helt det här året heller

Årets roligaste: Pilgrimsungdomarna i Södertälje församling.

Årets tråkigaste: TV-sport i alla dess former

Årets flopp:  Decembervädret.

Årets gnällspik: Jag själv, som alltid.

Årets trygghet: Vår nya bil

Årets energiknippe: Min enastående kollega Ylva

Årets nykomlingar: Louis och Oscar

Årets månad: December.

Årets låt: "Tonight, tonight" med Hot Chelle Rae

Årets förebild: Prosten Karin

Årets TV-program: Downton Abbey

Årets citat: "For these moments, you can normally find an Italian who isn't too picky.”

Årets djävul: Satan - den som inte tror på honom har aldrig varit riktigt magsjuk

Årets Gud: Gud Fader allsmäktig fortsätter att övertyga

Årets klåpare: Jag. Bland annat krossade jag ambobelysningen med bakhuvudet.

Årets förlösare: Jesus

Årets stad: Södertälje.

Årets land: Egypten

Årets lag: Syrianska

Årets kvinna:  Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karman.

Årets man: Min, givetvis.

torsdag, december 29, 2011

Egocentrisk Årskrönika

Vad gjorde du 2011 som du aldrig gjort förut?
Filade naglarna. Faktiskt. Jag har aldrig gjort det förut, men en glömd nagelsax strax före en disputationsfest ändrade på detta.

Håller du dina nyårslöften och ska du ge ett för 2012?
Eftersom jag aldrig ger några, så kan man ju inte säga att jag håller dem.

Fick någon i din närhet barn?
O ja. Som alltid.

Dog någon i din närhet?
Svärmormor Birgit.

Vilka länder besökte du?
Tyskland, Italien och Estland

Vad skulle du vilja ha 2012 som du saknade 2011?
Ordning på min almanacka

Vilket datum kommer du att minnas från 2011?
26 september

Vad var det största du åstadkom?
Tja...en mild julgransreform, en personalresa över Östersjön i 16 sekundmeter, en adventsljusstake...

Vad var ditt största misslyckande?
Att jag fortfarande inte övertygat min make i frågan om en hund.

Vems beteende förtjänade att firas?
Min makes, förstås. Och mina arbetskamrater - och alldeles särskilt Ylva, Micael och Mikael.

Vems beteende gjorde dig ledsen eller arg?
Det känns lite banalt att säga Behring Breivik, eftersom hans massmordsterror inte riktigt hör hemma i kategorien "ledsen och arg" - men jag säger det ändå.

Var tog det mesta av dina pengar vägen?
In i Gråis, a.k.a. vår nya bil.

Vad gjorde dig jätte-, jätte-, jätteexalterad?
Jag blir inte så exalterad nu för tiden. Påsknatten, julnatten och Downton Abbey, typ.

Vilken låt kommer alltid att påminna dig om 2011? 
Välkommen in med Veronica Maggio. Jag tycker inte så värst mycket om den, men den är liksom svår att undgå. Jag kan den utantill.


Bästa filmer 2010?
Gudar och Människor, The Kings Speech och One Day

Vad önskar du att du hade gjort mer av?
Städat och motionerat

Vad önskar du att du hade gjort mindre av?
Oroat mig

Favorit-TV-program?
Downton Abbey
 
Vilken var den bästa boken du läste?
 Oj, det minns jag inte riktigt

Vad gjorde du på din födelsedag?
Jobbade först och bjöd på semlor sedan

Hur skulle du beskriva din stil 2011?
Svart

Hur höll du dig ifrån att bli galen?
Struntade i att ens försöka låta bli.

Vem saknar du?
Micael och Birgit.

Vem var den bästa nya personen du träffade?
Louis

Lärde du dig något nytt under 2011?
Jadå. Elektronisk fakturahantering, till exempel.

Vad vill du lära dig under 2012?
KBok. Och den sjungna doxologin till nattvardsbön G.

En kärleksförklaring till


...och här är min favoritperson bland personer som inte finns på riktigt. Chauffören Branson från Downton Abbey, som uppfyller alla krav som kan ställas på en kostymfilmshjälte, med dialekten som bonus.

En kärleksförklaring

Jag har ingenting som helst gemensamt med Leif GW Persson. Vi delar vare sig bakgrund, generation eller intressen, åtminstone tror jag inte det. Men han är ändå min favoritperson bland dem jag inte känner, av skäl jag inte riktigt kan redogöra för. Eller jo, förresten. Han är uppenbart intelligent, befriande opretentiös och full av självdistans samtidigt som han så att säga vet sitt värde och inte ber om ursäkt om det inte behövs. Och så tror han på Gud. Utan att vare sig förtiga det eller kokettera med det.

Så därför missar jag aldrig Veckans Brott, önskade mig Gustavs grabb i julklapp och läste ut den på juldagen och därför lyssnar jag i skrivande stund på hans sommarprogram från 2004, för kanske tredje gången.

onsdag, december 28, 2011

Slentrianvåld

Idag är det Värnlösa Barns dag, eller, som det stod i vårt Lectionarium, kyrkan minns De Oskyldiga Barnen i Betlehem. Dem som Herodes slog ihjäl för att han blev så ursinnig på stjärntydarna som blåst honom på vägbeskrivningen till Jesusbarnet, och (främst) för att han till varje pris ville göra sig av med potentiella rivaler om tronen.

Denna händelse nämns närmast i förbigående i Matteusevangeliet, i relation till profetior som går i uppfyllelse. Det verkar inte väcka särskilt mycket känslor hos evangelisten Matteus som helt sakligt förklarar vad som hände, och vilken profetia det infriade - men jag blir lika iskall inuti varje gång jag läser eller hör dem.

För det här är en berättelse som inte är det minsta unik. Dels har jag har läst någonstans att massmord på småpojkar var en ganska vanlig inrikespolitisk åtgärd för makthavare under den perioden. Dels är det ett mönster som går igen i stort och smått över hela världen, hela tiden. Det närmast slentrianmässiga våldet och övergreppen mot barn, det som bara finns och verkar få fortsätta finnas så länge det finns vuxna som gör någon sorts vinst på det. Som kan sälja och köpa dem, avreagera sig på dem, eller förslava dem som soldater eller underbetalda industriarbetare. För att det alltid är lättast att få det man vill ha av någon som är mindre och inte kan slå tillbaka och som man kan göra sig av med utan att det märks så mycket.

Världen är full av värnlösa, oskyldiga barn, som just nu, möter just sin tids, och just sina livs Herodes.I situationer som är så smutsiga och förfärliga att vi inte riktigt rår med att tänka på det fullt ut - ungefär som Matteus inte ger några detaljer om vad som verkligen hände i Betlehem efter att Herodes gett sina order. Men det betyder inte att det inte händer. Och det betyder inte att Gud också vänder sig bort. Tvärtom, som vi alltid tjatar om så här års, så blir han en av oss. Han var barnet som kom undan - men han är också hos, och i, det barn som möter sin Herodes just nu. Han är barnet som kom undan - och domaren som ingen kommer undan på den yttersta dagen.

lördag, december 24, 2011

torsdag, december 22, 2011

Puss på dig, Jesusbarnet!

Av alla tusentals Mariabilder jag sett i mitt liv, så är Morgan Weistlings målning från 1998 (?) min absoluta favorit. Verkligheten möter Rembrandt, på något gudomligt vis. Jag vill inte begå något läskigt upphovsrättsbrott - men klicka här, så får ni se:

onsdag, december 21, 2011

Det finns inga oriktiga jular.

Min julspunk det här året (jag brukar liksom alltid få spunk på något i december) är uttrycket en riktig jul. Att utan det eller det (oftast något ätbart) så blir det ingen riktig jul. Eller att, en riktig jul, den är minsann fri från allt vulgärt köpande och ätande, och firas en frid och stillhet med dem man älskar. Alternativt medelst enbart gudstjänstbesök och helt utan tomtetrams (observera min självkritik).

Precis som om vi bestämde om julen är på riktigt eller ej, liksom. Som om julens äkthet låg i hur vi väljer att fira den, eller för delen i om vi känner oss juliga på rätt sätt? Som om jular kunde diskvalificeras såsom varandes oäkta.

Trams är vad det är. Julen bara är, några dagar om året. Det sker oavsett vad man äter, hur man känner sig eller vad man gör. På riktigt. Ungefär som Jesus, med det undantaget att han inte tar slut på tjugondedag Knut. Han bara kommer, och är den han är - alldeles oavsett hurdant det är, dit han kommer. Och vill vi ha honom, så stannar han. På riktigt.

måndag, december 19, 2011

Julmoralism

Häromdagen beklagade sig en krönikör i lokaltidningen över bristen på julstämning. Ingen snö (onda, onda klimatbovars fel) och bara en massa köphysteri (onda, onda kapitalisters fel) hade berövat honom all känsla av att julen närmar sig. Han ville istället ha gemenskap, äventyrsböcker och en enslig stuga i fjällen med sina barn. Vilket jag givetvis inte missunnar honom för en enda sekund - men ändå. Lite provocerad blev jag av hur mycket moralism han lyckades klämma in en enda krönika, och lite träffad kände jag mig, eftersom jag slängde en massa värmeljuskoppar i brännbart-soporna så sent som i torsdags och dessutom faktiskt tycker om julklappar, mat och godis. Och inte nämnde han Jesusbarnet heller. Jag började raskt och bittert formulera ett likaledes moraliserande svar på krönikan i tanken, om än utifrån motsatt vinkel, så att säga.

Men så öppnade jag Facebook imorse, och läste följande lilla bön på en väns statusrad, nämligen Brygubbens:

Gode Gud, ge oss alla en jul, inte en bara för de mäktiga som sitter med pengarna och för de präktiga om moraliserar över hur julen ska och inte ska firas. Låt också oss som bränner vid en Jansson, som köper fel och för många eller för få klappar, som snaskar från det undre lagret och vars gran barrar, få vara med och fira - också vi som är barnsliga, förvuxna eller ålderdomsvimsiga.

Och så kändes det plötsligt rätt skönt, att julen är helt oberoende av väder, konjunktur, antal klappar och sätt att fira. Den bara kommer. Precis som Jesus bara kom, en natt för länge sedan. Och han är här fortfarande. Alla dagar.

lördag, december 17, 2011

Det fanns en tid...


...när jag älskade filmen Titanic. Jag såg den på vintern 1998, sista året i gymnasiet, och fast jag egentligen önskade mig höjd över all svulstig, imperialistisk filmromantik, och så vidare, så blev jag helt såld. Så såld att jag såg den på bio tre gånger inom loppet av ett halvår.

Igårkväll såg jag delar av den igen - jag kom in mitt i och orkade inte hålla mig vaken genom alla turer i vattenfyllda korridorer - han får ju ändå bara is i ögonbrynen och sjunker på slutet - och insåg att på 14, 15 år så händer det saker. Både med teknik och med människor. För Leonardo diCaprio ser ut att vara exakt och precis 12 år gammal och Kate Winslet spelar hela rollen genom att spärra upp ögonen mer och mer. Om man inte visste det, skulle man aldrig ana att båda två är stora karakärsskådespelare med integritet nu för tiden. Isberget, som såg så verkligt ut 1998, ser ut som Pingus igloo. Filmen lär vara späckad med mer eller mindre tydliga faktafel (t.ex. filtercigaretter, arméryggsäckar från 30-talet, Stilla-Havsdelfiner i Atlanten osv...). Intrigen är en enda, förutsägbar klyscha, de små skämten är på roliga-timmen-nivå och merparten av skådespelarna, förutom möjligen Victor Garber, spelar konsekvent över.

Så jag kommer med andra ord inte gå och se Titanic i 3D, när den kommer i april. Men jag klandrar heller ingen tonåring som gör det, och tycker den är underbar...

torsdag, december 15, 2011

Om jag inte vore så trött...

...skulle jag blogga ordentligt om att det faktiskt inte var Ulla Karlssons efterlysning av ett samtal och en kritisk granskning om offertanken i försoningen, utan hennes förnekande av synden, som gav de starkaste reaktionerna i våras.

Om att även om de mer etablerade teologer som driver liknande linjer, svek Ulla Karlsson med sin tystnad, så var det nog minst lika mycket utsagan om att "Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig!" som omöjliggjorde ett ordentligt, teologiskt samtal om försoningstanken och de olika sätt som finns att förklara och förstå dem på. För i och med det handlade debatten djupast sett inte om hur vi ska tala om försoning, förlåtelse och frälsning - utan om vi över huvud taget behöver något av det alls.

Men det låtsas de som nu högljutt beklagar det hela inte riktigt om.

Uppdatering: Domkapitlet, däremot, lägger glädjande nog i sitt beslut fokus alldeles där det ska vara!




Mindre trött var jag när jag skrev det HÄR och det HÄR.


måndag, december 12, 2011

Curling

Min man gillar nästan alla djur, och bland favoriterna finns småfåglar. Blåmesar, talgoxar, domherrar och sånt. Detta är ett intresse som bekant INTE delas av hans hustru. Därför är jag föga förstående för det curlingbeteende som snabbt utvecklats hos min make. För inte nog med att pippsen får mat i påse på tvättlinan innan det finns en gnutta snö på marken - han bevakar dessutom fröna noga så inga kajor ska käka upp de söta fåglarnas mat. När han kommer åt bankar han på fönstret och schasar bort dem, men eftersom det inte går att vakta fågelbordet 24/7 när man arbetar 100%, så gjorde han just en konstruktion med pinnar, som en blåmes ska kunna sitta på, samtidigt som de ska hindra kajor att få fäste.

Suck. Tur att katten betraktar det hela som catering, snarare än underhållning, i alla fall.

onsdag, december 07, 2011

Inspirationslöst...

...vare här. Trots era mycket goda tips. Ber om ursäkt, och om att få återkomma. Nu ska jag låta bli att äta upp pepparkakorna.

måndag, december 05, 2011

Åsnor

När jag gick i första klass och det närmade sig adventstid, fick vi göra ljusstakar i lera. Jag gjorde en som såg ut som en tomteröd alptopp med snö på. Dessa ljusstakar fick vi sedan ha framför oss på bänken, med ett tänt ljus i, varje morgon, medan fröken läste högt ur Marias Lilla Åsna, som är en barnbok med åtskilliga år på nacken, som berättar julevangeliet hur åsnans perspektiv. Jag tyckte den var högst fascinerande, även om det i ärlighetens namn var hela situationen, med ljusen på bänken och mörkret och adventsstaken i klassrumsfönstret, som gör att jag minns det så väl.

Men, åsnor är fortfarande fascinerande, speciellt bibliska åsnor. För de dyker upp lite här och där - Bileams åsna, åsnan man antar tog Maria till Betlehem, åsnan i stallet och så förstås åsnorna vid intåget i Jerusalem. Åsnorna är helt enkelt med när det händer grejor. Detta trots att åsnor var - och är - vanliga lastdjur, som inte förknippas med vare sig makt eller skönhet eller intelligens, utan snarare med arbete, tröghet och, tack vare A A Milne, melankoli. Och det känns befriande på något sätt. Även den som har stora öron, svankig rygg, sävlig takt och dystert kynne, får stå i Guds tjänst och bära Hans son till mänskligheten. Det är ju ett evangelium i sig.

söndag, december 04, 2011

Med en veckas fördröjning...

...påbörjar jag härmed att efterleva mitt nyråslöfte. Först ut är ett foto på mitt skrivbord. Inte på det jag sitter vid när jag bloggar, utan det jag sitter vid när jag arbetar:


Jag vet inte riktigt vad ni vill veta, men här följer en liten guidning, från vänster till höger. Först syns kanten på mitt tangentbord (fullt med smulor) och min "tunna klient" (en ständig källa till helgelse). Därefter ser ni min fina Snobben-anteckningsbok, som egentligen är slut men som jag inte har hjärta att skiljas ifrån.  De tre röda böckerna är, också från vänster, en liten Kyrkohandbok, Artos Missale och Oremus.  Det gula i högerkanten är en syrisk-ortodox almanacka som jag fick man min kyrkoherde häromdagen, oklart varför, och den rosa saken bakom den är en fin Hello Kitty-adventskalender som jag fått av min kollega och hans fru. På anslagstavlan sitter komihåglappar och konfirmand-hjärtegryn om vartannat. Nedanför står min termosmugg (används för te i akuta predikoskrivar-situationer) och min "room spray" som införskaffades till mitt förra arbetsrum, som ibland luktade väldigt mycket cigarettrök.

Så, detta är det skrivbord jag spenderar mest tid vid. Frågor på det?

måndag, november 28, 2011

Beslutsångest

Jag slängde ut en fråga på Facebook och efterlyste bloggämnen, eftersom jag inte skrivit min närmast traditionella måndag-förmiddag-blogg idag. Mina vänner är kreativa, och efter några timmar hade jag denna lilla lista i min logg:

1. (Svensk-)Kyrkligt självförtroende (eller snarare bristen därpå)
2. Min senaste läsupplevelse
3. Ett foto på mitt skrivbord
4. Vilka tre tidningar jag väljer på Pressbyrån och varför
5. Advent
6. Strukturutredningen
7. Lagstiftningen mot sex med djur
8. Min vision om vad Guds rike är
9. Det faktum att det finns biskopar som menar att adventsfastan hör till det förgångna
10. Åsnan som Jesus red in i Jerusalem på.

Jättebra förslag. Men nu sitter jag här och vet liksom inte riktigt hur jag ska börja...

lördag, november 26, 2011

GLAD ADVENT!

Det är en stund kvar, men  ändå:

Glad Advent kära bloggläsare!

Mitt kyrkonyårslöfte blir att blogga lite oftare!

torsdag, november 24, 2011

För övrigt...


...är min arbetsplats väldigt vacker i novemberdiset

Jag kunde själv!



Pyssel och händighet är inte min starka sida direkt. Snarare en av de absolut svagaste. Jag kan inte klippa rakt, min handstil är förfärlig och jag har inte skruvat ihop en IKEA-möbel i hela mitt liv. Och inte får jag estetiska visioner, av hur snyggt det eller det skulle vara om man kombinerade det si och så, i onödan heller. Nästan aldrig, faktiskt.

Därför förvånade jag mig själv storligen idag, när jag inte bara funderade ut denna (förvisso mycket enkla) konstruktion på adventsljusstake modell stor, utan också så att säga byggde ihop den, med hjälp av en balkonglåda i zink, en massa sand, mossa och blockljus från Åhléns. Och dessutom, förutom att jag lyckades slå sönder lampan i ambon med mitt bakhuvud när jag fyllde blomlådan med sand, gick det faktiskt alldeles utmärkt!

måndag, november 14, 2011

Förspillda tillfällen 2


Jag ska erkänna. Min gamla människa blev lite förtjust när jag först skummade Henry Cösters artikel "Frälsarkrans när livet flyter" i SKT nr 23. För är det något som är i det närmaste oberörbart i Svenska Kyrkan just nu, något som i är rätt i nästan alla lägen, så är det Frälsarkransen. Jag tror inte jag hört ett enda kritiskt ord om något annat än dess utseende någon enda gång. Därför kändes det lite uppfriskande att någon tagit sig tid och mod att faktiskt granska Frälsarkranskonceptet, och kanske också det man slarvigt kunna kalla för Frälsarkransfromheten, kritiskt.

Sedan läste jag ordentligt, och blev gruvligt besviken. För det som jag faktiskt anser är berättigad kritik och relevanta frågor inför Frälsarkransen, går förlorat i ett veritabelt kulregn av hånfulla slängar ("dagisaktivitetens pärlplattekonstruktion") och kategoriska överdrifter ("...den aktivitet som låter skenbar religiös fantasi snurra runt i självcentreringens snöre") som inte bara är rena oförskämdheter gentemot Martin Lönnebo, utan också idiotförklaringar av de tusentals kristna som använder Frälsarkransen. I och med detta, så blir chanserna till ett kritiskt samtal om Frälsarkransen välsignelser, såväl som dess risker, avsevärt mindre, eftersom det kommer handla mer om att försvara, än att förklara, så att säga.

Detta är som sagt tråkigt. För alldeles fel ute är Cöster faktiskt inte. Åtminstone tycker inte jag det. För det som förmodligen är nyckeln till Frälsarkransens framgång, att den utgår från det egna livet och de egna upplevelserna, det har faktiskt också risker. Även om det finns betydligt mer kopplingar till både Bibel, tradition och omvärld i Lönnebos frälsarkranslitteratur än vad Cöster låtsas om, så är kritiken om självcentrering faktiskt inte helt grundlös. För alla pärlor relaterar direkt till mig själv och mitt eget - eller är åtminstone väldigt lätta att tolka så. Mitt dop, mitt livs öken, mina hemlisar, min själs mörka natt. Kärleken jag ger och kärleken jag får. Min uppståndelse. Och när man stannar upp för påfyllnad, så är det inte inför inkarnationen, eller välsignelsen, eller Vår Fader eller trosbekännelsen eller något annat konkret som jag delar med andra människor - utan inför tystnaden. Och det finns heller inte någon tydlig plats på Frälsarkransen för tacksägelse (även om jag personligen ofta kopplar samman det med den blå Bekymmerslöshetspärlan) eller för förbön för andra än de absolut närmaste (hemlighetspärlorna).

Samtidigt är det just Frälsarkransens öppenhet för att lägga in personliga tolkningar och kopplingar som gör den så användbar. Jag har använt den för att förklara frälsningshistorien, både universellt och personligt, för konfirmander och skolbarn. Den är ett handfast hjälpmedel i samtalsgrupper, medan jag brukar undvika den i själavården. Jag vet människor som verkligen upplever att den ger den stadga och regelbundenhet i bönelivet som de längtar efter. Precis som jag faktiskt hört och sett exempel på hur Frälsarkransen använts på ett sätt som jag faktiskt tycker ställer den enskilda människan i centrum på ett sätt som inte är riktigt bra. För även om varje människa är centrum i sitt eget liv, och tolkar sin värld och sin tro utifrån detta, så är det som bekant inte bra för människan att vara ensam. Vi behöver påfyllnad, strukturer och sammanhang, och när Frälsarkransen används frikopplad från den kristna traditionen och gemenskapen - vilket jag tror är ganska vanligt - så är risken faktiskt överhängande att den inte för oss närmare vare sig Gud eller varandra, utan bara närmare oss själva. Oss själva, som är avsevärt svårare att förstå sig på, om vi inte får sätta oss i relation inte bara till en gränslös, närvarande Gud av ljus, utan också till en kroppslig, närvarande gemenskap i Kristus Jesus.

Frälsarkransen är en del av vår kyrkas fromhet, och den är här för att stanna. Precis som andra saker som tillkommit till Guds ära och till medmänniskans tjänst, finns det risker och baksidor som behöver lyftas, luftas och diskuteras. Frälsarkransen ska därför inte vara immun mot kritik. Men den kritik som Henry Cöster levererar i SKT, är så proportionslös och grov att den blir kontraproduktiv, vilket knappast gagnar någon.

fredag, november 11, 2011

Sekreterare


När jag kom tillbaka från Framtiden Bor Hos Oss - konferensen i Flemingsberg, hade jag plötsligt fått en ny kollega. Det ska bli spännande att se hur vårt samarbete utvecklar sig.

måndag, november 07, 2011

Deprimerade präster och flummiga krav

I slutet av förra veckan kunde man läsa i diverse media om att präster hör till de yrkesgrupper som oftast sjukskrivs för depression och/eller stressreaktioner. Aftonbladet beskrev t.ex. det hela med sedvanlig billig raljans ("få böner hjälper") och en anstrykning av storögd förvåning, att Guds budbärare så ofta drabbas av ångest.

I alla fall. Jag är inte det minsta förvånad. Det finns massor med saker som gör Svenska Kyrkan i allmänhet och vigningstjänsten i synnerhet till stresstriggers av rang.

För det första, är Svenska Kyrkan, på papperet, och enligt uråldriga traditioner, en mycket hierarkisk organisation. Men, å andra sidan, har hon en kultur där man ofta sätter personliga hänsyn, gemenskap och relationer i centrum. En miljö där det inte alltid är så lätt att veta vem som bestämmer - egentligen. Och där det inte alltid är så lätt att veta vilka reaktioner man möter när man tar det ansvar man på papperet har. För ibland måste prästen bestämma, annars händer det ingenting. Och ibland är det så fruktansvärt, att prästen alltid ska bestämma. Å ena sidan tycker man att det och det, det ska bara prästen göra. Och å andra sidan, så är det så jobbigt att "det bara är prästen som räknas". Inte konstigt om man blir lite förvirrad. Och stressad.

För det andra, finns ett ideal, åtminstone för oss som är vigda på 2000-talet, att prästen alltid ska vara personlig och utgå från sig själv och sitt. Att, för att travestera en lärobok jag hade på Pastoralinstitutet, rota i potatislåren efter gammal, beprövad tradition, anses ofta som lite fegt, eller åtminstone osäkert och osjälvständigt. Men, om man inför varje predikan, varje griftetal och varje betraktelse ska ösa ur sitt eget själsliv och Den Egna Erfarenheten, så blir själen till slut både tom och trött. Dessutom tappar man lätt kopplingen bakåt och utåt, om man inte tillåts att ibland falla tillbaka på andras tankar och erfarenheter och bli buren av sina fäder, mödrar, systrar och bröder i tron såväl som i förkunnelsen.

För det tredje - och här tror jag mina diakonkollegor är avsevärt mer utsatta - finns det ofta en ständigt närvarande frustration över att man inte kan, eller förmår, göra mer än man göt. Att man inte alltid kan svara när det ringer en ledsen medmänniska. Att man inte kan upphäva avvisningsbeslut eller vräkningar.  Att gudstjänsterna inte blir så där varma, välplanerade och ända mänskliga som man önskar. Att man inte förmår låta bli att störa sig på medmänniskorna som söker en. Att pappersarbetet tar så oändligt med tid. Och så vidare.

För det fjärde. Svenska Kyrka är en kyrka, en idéburen verksamhet. Men vi som är tjänstgör där, pratar inte alltid så högt om idén med varandra. För vi vill inte skriva på näsan, inte tvinga oss på. Vi är rädda att någon ska ifrågasätta vår tro, och kanske ännu räddare för att råka ifrågasätta någon annans. Och missunnar därmed oss själva att tillsammans hämta kraft, och växa i tron på Honom som faktiskt är grunden till allt vi gör. Och skapar ännu en stressande dubbelhet, när Gudpratet bara går utåt, så att säga.

Så, nej, det är inte så konstigt att präster - och diakoner, inte att förglömma - ofta mår dåligt. Men det är heller ingenting som är ett nödvändigt ont, eller enbart ett personligt ansvar. För det går att förändra otydliga strukturer, ifrågasätta flummiga ideal och det går framför allt att stödja varandra genom att försöka vara ärliga, tydliga och respektfulla. Både när det gäller vår tro, men också när det gäller vad vi förväntar oss av varandra.

söndag, november 06, 2011

Avundsjuka



Med åren blir man, har jag märkt, allt mindre avundsjuk. Man hinner liksom inte bry sig om sånt som andra har, eller kan, lika mycket, när man måste ha koll på allt sitt eget, liksom.

Men ibland, när man minst anar det, så dyker avundsjukan upp med sitt gröna tryne. Som när jag träffar andras levande mormödrar, till exempel. Och blir lite överrumplad av hur gräsligt orättvist det känns att just min ska vara död.

fredag, november 04, 2011

Inte rädda, bara lata

Rädsla, menas det ibland, är drivkraften bakom hat, misstänksamhet och ovilja människor emellan. Och visst är det så. Nutidshistoriens alla fruktansvärda inbördeskrig och folkmord, t.ex. det i Rwanda, vittnar om hur (förvisso framprovocerad, och/eller uppiskad) rädsla och misstänksamhet kan få människor att begå de mest fruktansvärda brott. Oproportionerlig rädsla för den som är annorlunda, kombinerat med bristande empati och impulskontroll kan ha samma effekt. Så visst är rädslan på många sätt hatets, våldets och förtryckets motor. En av dem, åtminstone. För dessvärre tycks övertag, och makt, kunna trigga precis samma grymheter.

Men, när det handlar om vardagligare saker, om sådant som faktiskt inte handlar om vare sig våld eller hat, så undrar jag om det där med rädslan alltid stämmer. Vi kan ta ett mycket vanligt uttryck som exempel, nämligen "konflikträdsla". Vi talar, kanske särskilt när det gäller samarbets- och arbetsmiljöproblem, ofta om just detta, att vi skulle vara så rädda för konflikter. Men är det verkligen alltid rädsla det handlar om?


Jag tar mig själv som exempel. Mina känslor inför vardagliga konflikter, har nämligen en hel del gemensamt med mina känslor för att diska. Jag tycker verkligen inte om det. Jag tycker det är tråkigt, besvärligt och otillfredsställande och undviker det gärna in i det längsta. Men, jag diskar när jag måste. För disk måste man ju, precis som konflikter, ta tag i innan den blir äcklig och svår att få ren.
 
Samma sak med förändringar, eller olikheter - det sägs det ju också att folk är så rädda för. Dem tycker jag inte heller alltid om. För det betyder oftast att jag måste lära in nya saker, vänja mig av med bekväma system eller vara tvungen att börja räkna in fler parametrar i min världsbild, och kanske till och med göra mig av med några. Det är jobbigt. Och tar en massa tid och kraft. Kanske innebär det att jag måste omvärdera mig och mitt och det kan ju ibland vara lite surt för stoltheten - men är jag rädd för dem? Nej, faktiskt inte. Rädd på riktigt är jag för sjukdomar, våldtäktsmän, att bromsarna på bilen ska sluta fungera, för att något hemskt ska hända dem jag älskar och så faktiskt för fjäderfä också. Men för vardagskonflikter, förändringar och olikheter? Nej. Sånt tycker jag är störigt, irriterande och frustrerande. Men det är faktiskt en annan sak.

Så nog dras det lite för stora växlar på det här med konflikt-, förändrings- och olikhetsrädsla. För det är oftast inte rädsla det handlar om, utan lättja. Lättja, trångsynthet och enkelspårighet. Inte lika dramatiskt, inte lika lätt att förhålla sig milt överseende till - men bra mycket vanligare. Så varför inte använda de orden, och inte låta rädsla, som i grunden är en sund, livsbejakande och livsbevarande känsla, användas förklenande och nedlåtande, när människor inte tycker och beter sig precis enligt den psykologiska A-planen? För oftast är vi faktiskt inte rädda. Bara lata.
Jag skulle räkna ut min arbetstid häromdagen, och rådgjorde lite med min pappa. Han föreslog att jag skulle räkna ut nån sorts snitt, så att det även i de veckor då jag haft lediga dagar, syntes liksom hur många procent jag jobbat. Jag fattade ingenting. Han försökte förklara det som uppenbarligen var mycket självklart. Jag förstod om möjligt ännu mindre, varpå min ömme fader muttrade något om diskalkyli. En diagnos jag villigt erkänner, men det KAN också vara som Kalle säger, här nedanför...

onsdag, november 02, 2011

Färdiga svar och svartvita sanningar...

...brukar sällan lyftas fram som något positivt, när det kommer till kristen tro. I alla fall inte hon en teolog eller präst och särskilt inte om han/hon är ung. Tvärtom brukar just de uttrycken användas, ofta lite nedlåtande eller överseende för att beskriva någon man anser vara omogen, eller alltför endimensionell, i sin tro.

I viss mån kan jag förstå irritationen och provokationen. Dels för att självklar och trygg tro faktiskt är något man i sina mer osäkra stunder kan bli riktigt grönt avundsjuk på. Och dels för att tvärsäkerhet och trosvisshet faktiskt kan göra andra människor illa - eller åtminstone försvåra respekt och dialog människor emellan. Särskilt när det gäller sånt som berör andras liv på djupet - sex, död, frälsning och sånt. Dessutom tenderar tvärsäker trosnit ibland att handla mer om den troendes vilja att HA RÄTT än om den Gud man menar sig ha rätt om, och mer om ordningar, småsaker och sånt man skulle kunna kalla för följdfrågor, än om det som är verkligt viktigt. Och det är DÄR jag tror att problemet ligger, snarare än i tvärsäkerheten i sig.

För när det kommer till det verkligt viktiga i kristen tro, så är trosvisshet och tvärsäkerhet faktiskt något som, rätt hanterat, kan bära, snarare än tränga ut och göra ner.  Hur många är vi inte som kommit till tro efter att ha sett någon annans tro, till exempel? Som till slut, efter att ha hört det upprepas närmast till leda,  har vågat acceptera att jo, jag vet faktiskt om att jag är värdefull och älskad för min egen skull och allt det där? Som äntligen släppt taget om skuldkänslorna, inte för att det känns annorlunda, utan för att någon faktiskt har sagt att "du ÄR förlåten".  Som tänkt att, screw logiken, jag tror på himlen i alla fall?

För vissa saker i den kristna tron måste vara svartvita, och absoluta, för att funka och för att bära. Visst, det kan vara lite olika för olika personer, och visst, man måste ibland närma sig gradvis, ta en sak i taget och inte köra ner hela frälsningshistorien i halsen på vare sig sig själv eller sin nästa på en gång. Men samtidigt - man kan liksom inte svara "kanske" eller "det beror på hur man ser det" på frågan om Jesus verkligen älskar mig. Man kan inte relativisera nåden och kärleken, och göra den beroende av våra egna känslor och upplevelser i vilken utsträckning som helst. Jag kan liksom inte laborera med gråskalor när det kommer till uppståndelsen, frälsningen och evigheten - inte om de ska hålla att leva och dö på.

Däremot finns det - utan att det för den skull måste äventyra tryggheten, eller tvärsäkerheten eller vad vi nu väljer att kalla det - alltid saker vi inte KAN veta, eller förstå, eftersom Gud är allsmäktig och vi är begränsade människor. Men tro är en gåva, att ta emot med tacksamhet, glädje, ansvar och ödmjukhet. Och att vara ödmjuk, behöver inte per definition betyda att man relativiserar, eller avstår från sanningsanspråk. Man KAN faktiskt vara trosviss och tvärsäker utan att förgå sig mot andra. Ödmjukhet handlar om att våga ge andras tro samma respekt som man ger sin egen. Oavsett hur tvärsäker, trosviss, tvivlande eller sökande man är.

lördag, oktober 29, 2011

Word!

Det var länge sedan den sändes, men jag vill ändå rekommendera den här krönikan av Nina Björk. För jag vill inte heller se mer av de kvinnoroller hon beskriver. Och jag skiter också i vilka underliggande motiv som kan finnas bakom, för jag är trött på att finkulturens kvinnor hela tiden ska lida så förtvivlat, och framför allt på att deras lidande så ofta ska ske sexuellt. Eller åtminstone i underkläder.

Lika trött är jag på lidandestrenden i ungdomskulturen - i stort sett varenda ungdomsbok som recenseras i dagstidningarna beskrivs som "mörk", "tragisk" eller med "utsatthet och destruktivitet" som tema. Särskilt om det handlar om flickor. Flickor som skär sig, flickor som våldtas, flickor som upptäcker förfärliga familjehemligheter. Och det är inte så att jag vill förtiga verkligheten bakom sådana här böcker, för det lidande de beskriver, det finns. Det finns, och det är varje vuxens ansvar att försöka göra någonting åt det.

Men samtidigt - varför är det så lockande att framställa kvinnor som offer? Och varför ska hela tiden det sexuella och fysiska i offerrollen betonas? Varför finns det så få ungdomsromaner/filmer om vanliga tonåringar, om dem som vare sig lever ett glättigt Gossip-Girl-liv eller skär sig, gruppvåldtas eller knarkar? Eller så få filmer där en kvinna har huvudrollen utifrån sin karaktärs personlighet, yrke eller uppgift och fokus också ligger där - och inte på att hon är kvinna? Och varför är det filmiska offret bara attraktivt, om det är en kvinna?

Nina Björk har svaret, är jag rädd, när hon säger följande: "Jag vill inte att de ska vara där och skapa bilden av kvinnan, som är den manliga fantasins bild av kvinnan men som passerar som stor, allmängiltig, konst."

fredag, oktober 28, 2011

måndag, oktober 24, 2011

En ny kompis!

Mitt fadderbarn Elliot har blivit storebror! '
Här är Louis Marcel Johannes, 11 dagar idag!

söndag, oktober 23, 2011

Ett nytt ord

Alldeles nyss, på Facebook, lärde jag mig ett nytt ord av min bloggvän Emelie: Sekulär framgångsteologi.

Som beskrivning av budskapet i alla dessa självhjälpsböcker, föredrag och nyckelringar om hur lyckad, harmonisk och (inte minst!) framgångsrik man blir, om bara man tror på sig själv, omfamnar livet, väljer glädje och tänker positivt är det klockrent. Underbart att få en precis lagom elak definition på detta utbredda, och i mitt tyckte både överskattade och fördolt elitistiska fenomen!

lördag, oktober 22, 2011

Härmapa-soppa



UnderbaraClara kokade soppa häromdagen. Jordärtskocka-soppa. Och eftersom det råkar vara så underbart ställt här att min make har ett trädgårdsland alldeles fullt med jordärtskockor, och dessutom ska ha födelsedagskalas i morgon, så är jag en härmapa just nu. Det luktar smaskens i hela huset, och ännu mer smaskens lär det bli. Jordärtskockor smakar nämligen bättre än de ser ut!

fredag, oktober 21, 2011

Närstrid

Häromdagen bevittnade jag en närkamp mellan en skata och en råtta på kyrkogården. Skatan vann.

tisdag, oktober 18, 2011

Tillbaka till forntiden

Igår gick jag i klädbutiker och insåg att nu är det faktiskt tillbaka på riktigt, 90-talet. Kängor och flanellskjortor vart jag vände mig. I sådana där murriga färger som Kurt Cobain eller vem det var hade. Och när jag kom till frisören hade de 90-talslistan på repeat i salongen.

 Inte mig emot. Tvärtom. Jag gick hem och uppdaterade min egen 90-talslista. Håll till godo, om ni vill.

måndag, oktober 17, 2011

Kill your darlings

Ibland talas det i vissa kyrkliga sammanhang lite drömskt om hur bra det kommer vara för Svenska Kyrkan när vår ekonomi försämras. Hur vi kommer prioritera oss tillbaka till källorna, skala av allt det där som inte är viktigt och helt enkelt bli en sannare, mer kyrkig kyrka. Och så ser man hoppfull ut - när pengarna är slut, då ska allt bli bra. Eller i alla fall mindre kajko.

Jag tror det ligger mycket i det. Absolut. Eftertanke och självrannsakan brukar ha goda effekter, och få saker stämmer till eftertanke lika bra som en skral kassa. Men det finns faktiskt ett led mellan dagens läge, där Svenska Kyrkan pysslar med både det ena och det andra och det sjunde, och den idealiserade framtiden, då vi bara gör Det Allra Viktigaste. Nämligen ledet när Svenska Kyrkans medlemmar ska avgöra vad som egentligen är viktigt. Kill-your-darlings-ledet. Och det tror jag inte blir särskilt kul. Alls.

För Svenska Kyrkan gör väldigt mycket saker. Somligt är kanske inte helt lyckat, somliga verksamheter och arrangemang kan sannerligen ifrågasättas såsom varande sekulära, synkretistiska eller helt enkelt bara knäppa - men den största delen av Svenska Kyrkans verksamhet är bra. Riktigt bra. Inte livsnödvändigt, inte avgörande för en kyrkas existens - men bra. Viktigt, meningsfullt, kärleksfullt. Jag pratar om Öppna Förskolor, ungdomskvällar, pensionärsträffar, retreater, konfirmandläger, sorgegrupper, diakonala projekt, vägkyrkor, utflykter, familjecentraler, körer och musikgudstjänster. För det är sådana darlings som kommer sitta lösare när pengarna tar slut. Det är sådana verksamheter vi kommer bli tvungna att väga mot varandra, att skära i och välja bort. Det är sånt vi kommer bråka om, när vi som är anställda eller förtroendevalda ser olika saker som minst försumbara - för det kommer vi göra. Tjohej, vilka gräl som kommer bli, på kyrkoråd och arbetslag, när man ska komma överens om kriterier och principer för vad som ska göras respektive inte göras. Människor som deltagit, burit och brunnit för verksamheterna kommer bli besvikna, upprörda och arga. I

Så visst, den försämrade ekonomin kommer att bidra till en sund självrannsakan och tvinga fram en välbehövlig reflektion kring vad som är en kyrkans viktigaste uppdrag. Men vi ska inte inbilla oss att det kommer vara lätt, eller trevligt, medan det pågår. Och pågå - det kommer det göra länge.

lördag, oktober 15, 2011

En Expressen-reporter kom till Mölnbo

...och gillade uppenbarligen det har såg. Tre hela sidor i dagens upplaga är fyllda med vittnesbörd från Mölnbobor (min man., t.ex.) om att Mölnbo är fantastiskt. Och, förstås, att Abbe är fantastisk. Kärlek i Expressen kan med andra ord vara både kysk och generös!




"Alla känner sig välkomna, föreningslivet blomstrar, skolan är toppen, sjuksyrran finns på plats, barn och mammor myser med prästen på kyrkans barntimme, snart öppnar biografen"

(Tommy Schönstedt i Expressen 111015)

Dialog med läsarna

Vad vill ni läsa? Vad tycker ni är roligast/intressantast/mest härligt störigt? Själv har jag lite skrivkramp och behöver tips.

onsdag, oktober 12, 2011

"...over here, they're just dead Africans"

Citatet i rubriken kommer från filmen Shooting Dogs, från en scen där en BBC-journalist förklarar den känslomässiga skillnaden hon upplever mellan att rapportera från Bosnienkriget och folkmordet i Rwanda. I Bosnien, säger Rachel, som karaktären heter, grät hon varje dag. I varje död bosnisk kvinna såg hon sin mamma. Men i Kigali, ser hon bara döda afrikaner.

Jag kom att tänka på den scenen, när jag läste Per Gudmundsons artikel i gårdagens SvD, om västvärldens oförmåga att ta in det faktum att kristna världen över faktiskt förföljs och dödas just för att de är kristna. Gudmundson resonerar klokt och bra, men jag tror att perspektivet ovan också finns med. Visst behöver vi som är vana vid den västerländskt självkritiska bilden av kristendomen som en kolonial överhetsreligion vänja oss vid tanken på att kristna också kan vara offer.

Men det handlar nog minst lika mycket om vår människosyn. För, det är i Afrika som kristendomen ökar mest och samtidigt, som Per Gudmundson skriver, är de flesta av dem som dödas för sin kristna tro i världen, just svarta afrikaner. Och för att riktigt kunna ta in detta, behöver vi behöver vi vänja oss vid att se afrikaner som riktiga, fullvärdiga människor, precis likadana som vi själva. Människor kapabla till att vara både förövare och offer, både förtryckare och förtryckta. Människor som du och jag, helt enkelt.

Det borde vara självklart. Men jag är inte så alldeles säker på det. För, tämligen ofta, så reagerar vi nog, nästan omedvetet, som Rachel i Shooting Dogs - they're just dead Africans". Och det är ett större problem, än vårt postkoloniala dåliga kristendomssamvete. Det är ett kärlekslöst förakt för vår nästa, för våra bröder och systrar. Och vi vet knappt om att vi går runt med det.

söndag, oktober 09, 2011

Befriande sakligt om syndabekännelsen

 
"Till syndernas förlåtelse - perspektiv på beredelsen i mässan"  är en okomplicerad bok om ett komplicerat ämne. Den är en rapport från ett seminarium kring syndabekännelse och avlösning som hölls på Åh stiftsgård för ganska precis ett år sedan, anordnat av Göteborgs stift med Ingemar Birgersson som ansvarig. Mikael Löwegren, är redaktör och har också skrivit ett kapitel i boken. Övriga författare är Mikael Isacson, Lars Eckerdal, Göran Prytz, Josefine Callenberg Sävenstrand och Gunilla Martinsson.
Till skillnad från mycket annat som sagts och skrivits om beredelsens och syndabekännelsens plats i mässan på sistone, är detta en bok som är befriande saklig, samtidigt som den tar frågan om synd och förlåtelse på djupaste allvar. De två första kapitlen sätter syndabekännelsen i ett kyrkohistoriskt respektive liturgihistoriskt perspektiv, de följande tre lyfter frågan först utifrån gudstjänstperspektivet, därefter utifrån själavårdens perspektiv och slutligen har frågan fått landa i församlingsverksamheten bland gudstjänstfirare och präster.

Resultatet är mycket gott. Inte främst för de goda förslag och reflektioner som samtliga författare ger, utan för att detta är en bok som handfast och uppriktigt tar en av Svenska Kyrkans stora utmaningar på allvar, utan att förringa vare sig syndens allvar, eller förlåtelsens gåva. Ett ord i rättan tid, som med fördel skulle kunna läsas och diskuteras på landets alla kontraktskonvent framöver.