Word!

Det var länge sedan den sändes, men jag vill ändå rekommendera den här krönikan av Nina Björk. För jag vill inte heller se mer av de kvinnoroller hon beskriver. Och jag skiter också i vilka underliggande motiv som kan finnas bakom, för jag är trött på att finkulturens kvinnor hela tiden ska lida så förtvivlat, och framför allt på att deras lidande så ofta ska ske sexuellt. Eller åtminstone i underkläder.

Lika trött är jag på lidandestrenden i ungdomskulturen - i stort sett varenda ungdomsbok som recenseras i dagstidningarna beskrivs som "mörk", "tragisk" eller med "utsatthet och destruktivitet" som tema. Särskilt om det handlar om flickor. Flickor som skär sig, flickor som våldtas, flickor som upptäcker förfärliga familjehemligheter. Och det är inte så att jag vill förtiga verkligheten bakom sådana här böcker, för det lidande de beskriver, det finns. Det finns, och det är varje vuxens ansvar att försöka göra någonting åt det.

Men samtidigt - varför är det så lockande att framställa kvinnor som offer? Och varför ska hela tiden det sexuella och fysiska i offerrollen betonas? Varför finns det så få ungdomsromaner/filmer om vanliga tonåringar, om dem som vare sig lever ett glättigt Gossip-Girl-liv eller skär sig, gruppvåldtas eller knarkar? Eller så få filmer där en kvinna har huvudrollen utifrån sin karaktärs personlighet, yrke eller uppgift och fokus också ligger där - och inte på att hon är kvinna? Och varför är det filmiska offret bara attraktivt, om det är en kvinna?

Nina Björk har svaret, är jag rädd, när hon säger följande: "Jag vill inte att de ska vara där och skapa bilden av kvinnan, som är den manliga fantasins bild av kvinnan men som passerar som stor, allmängiltig, konst."