Citatet i rubriken kommer från filmen Shooting Dogs, från en scen där en BBC-journalist förklarar den känslomässiga skillnaden hon upplever mellan att rapportera från Bosnienkriget och folkmordet i Rwanda. I Bosnien, säger Rachel, som karaktären heter, grät hon varje dag. I varje död bosnisk kvinna såg hon sin mamma. Men i Kigali, ser hon bara döda afrikaner.
Jag kom att tänka på den scenen, när jag läste Per Gudmundsons artikel i gårdagens SvD, om västvärldens oförmåga att ta in det faktum att kristna världen över faktiskt förföljs och dödas just för att de är kristna. Gudmundson resonerar klokt och bra, men jag tror att perspektivet ovan också finns med. Visst behöver vi som är vana vid den västerländskt självkritiska bilden av kristendomen som en kolonial överhetsreligion vänja oss vid tanken på att kristna också kan vara offer.
Men det handlar nog minst lika mycket om vår människosyn. För, det är i Afrika som kristendomen ökar mest och samtidigt, som Per Gudmundson skriver, är de flesta av dem som dödas för sin kristna tro i världen, just svarta afrikaner. Och för att riktigt kunna ta in detta, behöver vi behöver vi vänja oss vid att se afrikaner som riktiga, fullvärdiga människor, precis likadana som vi själva. Människor kapabla till att vara både förövare och offer, både förtryckare och förtryckta. Människor som du och jag, helt enkelt.
Det borde vara självklart. Men jag är inte så alldeles säker på det. För, tämligen ofta, så reagerar vi nog, nästan omedvetet, som Rachel i Shooting Dogs - they're just dead Africans". Och det är ett större problem, än vårt postkoloniala dåliga kristendomssamvete. Det är ett kärlekslöst förakt för vår nästa, för våra bröder och systrar. Och vi vet knappt om att vi går runt med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar