måndag, november 07, 2011

Deprimerade präster och flummiga krav

I slutet av förra veckan kunde man läsa i diverse media om att präster hör till de yrkesgrupper som oftast sjukskrivs för depression och/eller stressreaktioner. Aftonbladet beskrev t.ex. det hela med sedvanlig billig raljans ("få böner hjälper") och en anstrykning av storögd förvåning, att Guds budbärare så ofta drabbas av ångest.

I alla fall. Jag är inte det minsta förvånad. Det finns massor med saker som gör Svenska Kyrkan i allmänhet och vigningstjänsten i synnerhet till stresstriggers av rang.

För det första, är Svenska Kyrkan, på papperet, och enligt uråldriga traditioner, en mycket hierarkisk organisation. Men, å andra sidan, har hon en kultur där man ofta sätter personliga hänsyn, gemenskap och relationer i centrum. En miljö där det inte alltid är så lätt att veta vem som bestämmer - egentligen. Och där det inte alltid är så lätt att veta vilka reaktioner man möter när man tar det ansvar man på papperet har. För ibland måste prästen bestämma, annars händer det ingenting. Och ibland är det så fruktansvärt, att prästen alltid ska bestämma. Å ena sidan tycker man att det och det, det ska bara prästen göra. Och å andra sidan, så är det så jobbigt att "det bara är prästen som räknas". Inte konstigt om man blir lite förvirrad. Och stressad.

För det andra, finns ett ideal, åtminstone för oss som är vigda på 2000-talet, att prästen alltid ska vara personlig och utgå från sig själv och sitt. Att, för att travestera en lärobok jag hade på Pastoralinstitutet, rota i potatislåren efter gammal, beprövad tradition, anses ofta som lite fegt, eller åtminstone osäkert och osjälvständigt. Men, om man inför varje predikan, varje griftetal och varje betraktelse ska ösa ur sitt eget själsliv och Den Egna Erfarenheten, så blir själen till slut både tom och trött. Dessutom tappar man lätt kopplingen bakåt och utåt, om man inte tillåts att ibland falla tillbaka på andras tankar och erfarenheter och bli buren av sina fäder, mödrar, systrar och bröder i tron såväl som i förkunnelsen.

För det tredje - och här tror jag mina diakonkollegor är avsevärt mer utsatta - finns det ofta en ständigt närvarande frustration över att man inte kan, eller förmår, göra mer än man göt. Att man inte alltid kan svara när det ringer en ledsen medmänniska. Att man inte kan upphäva avvisningsbeslut eller vräkningar.  Att gudstjänsterna inte blir så där varma, välplanerade och ända mänskliga som man önskar. Att man inte förmår låta bli att störa sig på medmänniskorna som söker en. Att pappersarbetet tar så oändligt med tid. Och så vidare.

För det fjärde. Svenska Kyrka är en kyrka, en idéburen verksamhet. Men vi som är tjänstgör där, pratar inte alltid så högt om idén med varandra. För vi vill inte skriva på näsan, inte tvinga oss på. Vi är rädda att någon ska ifrågasätta vår tro, och kanske ännu räddare för att råka ifrågasätta någon annans. Och missunnar därmed oss själva att tillsammans hämta kraft, och växa i tron på Honom som faktiskt är grunden till allt vi gör. Och skapar ännu en stressande dubbelhet, när Gudpratet bara går utåt, så att säga.

Så, nej, det är inte så konstigt att präster - och diakoner, inte att förglömma - ofta mår dåligt. Men det är heller ingenting som är ett nödvändigt ont, eller enbart ett personligt ansvar. För det går att förändra otydliga strukturer, ifrågasätta flummiga ideal och det går framför allt att stödja varandra genom att försöka vara ärliga, tydliga och respektfulla. Både när det gäller vår tro, men också när det gäller vad vi förväntar oss av varandra.

10 kommentarer:

Talja sa...

Bra skrivet! Skicka gärna in det till Aftonblaskan!

Jag lärde mig ett begrepp i Svensk sjuksköterskeförenings tidning, Omvårdnadsmagasinet, som jag tycker passar in här med: samvetsstress.

Leif Ekstedt sa...

Bra analys. Men huvudproblemet är som alltid för ett "stort företag" målsättning och genomförande måste ske utan att tappa focus.
Frågar man vad målet är kan det tyckas ha en fast kurs som inte viker av. Men "kryssarklubben" tycks ju sedan några år tillbaka ha hand om rodret(Kyrkomötets sekulära grupp). Back to basic!!

P-A Rudberg sa...

Bra!!!

Jag tycker att det blivit väldigt underligt med kravet att präster i varje betraktelse och predikan ska lägga ut sina privata erfarenheter till allmänt beskådande - utan att få någon egentlig samtalspartner till det. Det ena är att det dränerar prästen, och det andra är att det ofta blir tämligen krystat.

Och det måste vara extremt frustrerande att vara engagerad församlingspräst och hela tiden få läsa megafonprästernas och proffstyckarnas åsikter i KT och andra ställen om att SvK är i kris. Det kan knäcka den starkaste... Speciellt om man själv upplever ett levande och positivt församlingsarbete.

Emil sa...

Apropå predikan är det ett riktigt fanstyg den där idén att varje predikan skall emanera helt och hållet från prästen. Det kan låta så fint och självklart. Men präster som varit predikanter ett tag måste väl märka att det inte funkar. Det är kanske typiskt att det är ingrottade lärare som pläderar för detta. Jag tycker det är så fint beskrivet i Stengrunden om prästen som drabbas av predikoångest och läser upp en predikan av Schartau. "Det är alltid någon som står bakom", eller hur det nu är en from församlingsbo säger. Självklart skall prästen stå helt och fullt för predikan. Förkunnelsen skall vara erfarenhetsmättad och inte teorier. Men erfarenheten är faktiskt inte bara prästens utan hela Kyrkans.

kyrksyster sa...

Du beskriver väl kyrkoarbetarens hårda tillvaro. En kollega sa en gång: "Först kommer jag, sen kommer budskapet jag har med mig".

Så har det nog blivit. För 25 år sedan öppnades dörrarna bara genom titeln ungefär. Kyrkan hade just då(inte alltid årtiondena tidigare)ett enormt förtroendekapital. Men sakta men säkert har det förtroendet blivit något varje enskild kyrkoarbetare själv måste erövra. Ofta i motstånd och misstro. Och där ett endaste litet misstag kan rasera allt man byggt upp. En enda människa som blir missnöjd... en enda person man glömde bort... en enda dålig dag... en missbedömning... ett dumt uttalande... och så är insändarstormen och pratet igång. Eller åtminstone så kommer det in ett antal utträdesansökningar.

Till det hör också kyrkans inre oförmåga att stödja varandra. Man hellre letar syndabockar, gör sig bättre genom att förminska andra... Chefer som ser dugliga medarbetare som hot och inte tillgång...

Men som du säger: det behöver inte vara så. Det är inte så överallt och jämt. Det finns fungerande församlingar. T o m jag har varit i ett par sådana.

Anonym sa...

Klockrent beskrivet :)Tack för all igenkänning!
Helig Vardag/Jonna

Jonatan sa...

Mycket bra skrivet! Jag håller med om... Ja, allting tror jag. :-)

Gunnel sa...

Tror ni mig om jag skriver, att jag bär på en stor sorg? För mig är det inte att anmärka på Svenska Kyrkan, som är det viktigaste. För mig är det inte att anmärka på mitt moderssamfund Svenska Missionsförbundet och analysera förändringarna. För nu har jag kaos i huvudet var Pingströrelsen står i teologi också. Det har stormat mycket runt Stefan Swärd EFK men hans bok: "Efter detta" innehåller inget, som ändrar min bibelrespekt. Det är bara att konstatera, att jag hellre är en fegis själv och vill bara framhålla Guds kärlek.

Jag blev så glad, när jag hittade Miriams Blogg. Någon mer präst följer jag inte. Sofia hänvisar till Dag S och då läser jag den. Alltså uppskattar jag förkunnare som står kvar i sin gärning som förkunnare. Bibeln är den samma och olika översättningar är berikande. Det jag inte klarar är präster/pastorer med egna funderingar, som inte är grundade i bibeln.
Så ni präster! Vet att vi lyssnare vill ha mat och inget annat för att sen kunna tugga på.

P-A Rudberg sa...

Gunnel, har du någon gång funderat på att det du beskriver som "funderingar, som inte är grundade i bibeln" kan vara lika starkt grundade i Bibeln som de du anser vara rätt grundade i Bibeln?
Bibeln kanske inte är så entydig som vi ibland vill tro? Gud är kanske inte så självklar som vi vill får det till? Kanske det kristna mysteriet och Guds storhet går bortom det vi försöker klämma in i våra trånga tankefållor?

Gunnel sa...

P-A Rudberg
Då ber jag om ursäkt för min otydlighet. Jag menar, att de tre texter som är föreslagna för varje söndag under kyrkoåret har ett sådant sammanhang, att det räcker långt för en predikan. Det jag menar är, att det fattas grundkunskap idag i bibeltexterna, som nutidsmänniskor behöver. De bibliska personerna har ju stor livserfarenhet, där det går att känna in sig.