Jag ska erkänna. Min gamla människa blev lite förtjust när jag först skummade Henry Cösters artikel "Frälsarkrans när livet flyter" i SKT nr 23. För är det något som är i det närmaste oberörbart i Svenska Kyrkan just nu, något som i är rätt i nästan alla lägen, så är det Frälsarkransen. Jag tror inte jag hört ett enda kritiskt ord om något annat än dess utseende någon enda gång. Därför kändes det lite uppfriskande att någon tagit sig tid och mod att faktiskt granska Frälsarkranskonceptet, och kanske också det man slarvigt kunna kalla för Frälsarkransfromheten, kritiskt.
Sedan läste jag ordentligt, och blev gruvligt besviken. För det som jag faktiskt anser är berättigad kritik och relevanta frågor inför Frälsarkransen, går förlorat i ett veritabelt kulregn av hånfulla slängar ("dagisaktivitetens pärlplattekonstruktion") och kategoriska överdrifter ("...den aktivitet som låter skenbar religiös fantasi snurra runt i självcentreringens snöre") som inte bara är rena oförskämdheter gentemot Martin Lönnebo, utan också idiotförklaringar av de tusentals kristna som använder Frälsarkransen. I och med detta, så blir chanserna till ett kritiskt samtal om Frälsarkransen välsignelser, såväl som dess risker, avsevärt mindre, eftersom det kommer handla mer om att försvara, än att förklara, så att säga.
Detta är som sagt tråkigt. För alldeles fel ute är Cöster faktiskt inte. Åtminstone tycker inte jag det. För det som förmodligen är nyckeln till Frälsarkransens framgång, att den utgår från det egna livet och de egna upplevelserna, det har faktiskt också risker. Även om det finns betydligt mer kopplingar till både Bibel, tradition och omvärld i Lönnebos frälsarkranslitteratur än vad Cöster låtsas om, så är kritiken om självcentrering faktiskt inte helt grundlös. För alla pärlor relaterar direkt till mig själv och mitt eget - eller är åtminstone väldigt lätta att tolka så. Mitt dop, mitt livs öken, mina hemlisar, min själs mörka natt. Kärleken jag ger och kärleken jag får. Min uppståndelse. Och när man stannar upp för påfyllnad, så är det inte inför inkarnationen, eller välsignelsen, eller Vår Fader eller trosbekännelsen eller något annat konkret som jag delar med andra människor - utan inför tystnaden. Och det finns heller inte någon tydlig plats på Frälsarkransen för tacksägelse (även om jag personligen ofta kopplar samman det med den blå Bekymmerslöshetspärlan) eller för förbön för andra än de absolut närmaste (hemlighetspärlorna).
Samtidigt är det just Frälsarkransens öppenhet för att lägga in personliga tolkningar och kopplingar som gör den så användbar. Jag har använt den för att förklara frälsningshistorien, både universellt och personligt, för konfirmander och skolbarn. Den är ett handfast hjälpmedel i samtalsgrupper, medan jag brukar undvika den i själavården. Jag vet människor som verkligen upplever att den ger den stadga och regelbundenhet i bönelivet som de längtar efter. Precis som jag faktiskt hört och sett exempel på hur Frälsarkransen använts på ett sätt som jag faktiskt tycker ställer den enskilda människan i centrum på ett sätt som inte är riktigt bra. För även om varje människa är centrum i sitt eget liv, och tolkar sin värld och sin tro utifrån detta, så är det som bekant inte bra för människan att vara ensam. Vi behöver påfyllnad, strukturer och sammanhang, och när Frälsarkransen används frikopplad från den kristna traditionen och gemenskapen - vilket jag tror är ganska vanligt - så är risken faktiskt överhängande att den inte för oss närmare vare sig Gud eller varandra, utan bara närmare oss själva. Oss själva, som är avsevärt svårare att förstå sig på, om vi inte får sätta oss i relation inte bara till en gränslös, närvarande Gud av ljus, utan också till en kroppslig, närvarande gemenskap i Kristus Jesus.
Frälsarkransen är en del av vår kyrkas fromhet, och den är här för att stanna. Precis som andra saker som tillkommit till Guds ära och till medmänniskans tjänst, finns det risker och baksidor som behöver lyftas, luftas och diskuteras. Frälsarkransen ska därför inte vara immun mot kritik. Men den kritik som Henry Cöster levererar i SKT, är så proportionslös och grov att den blir kontraproduktiv, vilket knappast gagnar någon.
7 kommentarer:
equalinFörsta gången jag hörde talas om Frälsarkransen kopplade jag ihop den med mina besök hos mina paktiskanska leverantörer.
Vid förhandlingar var ofta "gamlingen" han som överlämnat verksamheten till sonen aktiv med radbandet.
Frälsarkransen är en god idé som många följer upp. Vad skiljer Frälsarkransen från Radbandet?
Här kan du läsa mera!
http://www.fralsarkransen.se/
Har varit skeptisk till Frälsarkransen sen vi fick en på kyrkans grundkurs med tillägget TM på. Invändningarna mot egocentreringen som du gör har jag inte tänkt på, men den verkar vettig. Det jag känt är mer att den är konsumistisk, något för kvinnor i övre medelklassen som har råd att åka på dyra retreater och köpa fina böcker från Verbum. Konsumera sin tro liksom, så kände jag instinktivt i början, till skillnad från det jag själv kände så starkt då: att hålla fast vid Jesus som en flytboj, att vara räddad. Jag har själv aldrig använt Frälsarkransen.
Men med tiden har jag sett att alla vägar till Gud som funkar är bra vägar. Och jag har förstått Martin Lönnebo som en pragmatisk person som försöker göra sitt bästa bara att hjälpa sig själv och andra att ha en levande relation till sin tro på Gud. Som det väl är med det mesta så kan säkert kransen också missuppfattas och missbrukas - men det kan ju ske med själva Bibeln också.
Jag har själv inte använt den men ser att det är ganska många som har den..jag förstår den inte fullt ut men nog tror jag absolut att det finns något gott i den. Kan den vara ett insteg till att använda rosenkransen, som bör finnas hos varje kristen och också användas.
Leif Ekstedt, här kan du läsa om rosenkransen.
http://www.stpaulus.se/rosenkransen.htm
Tack för intressanta tankar om Frälsarkransen! Själv ser jag den som ett av många möjliga sätt att närma sig Gud, söka och uttrycka sin tro, be, reflektera över tro och liv et.c. Likaså ser jag den som ett av olika möjliga verktyg för att kommunicera med Gud. Har aldrig tänkt på aspekten att det finns en risk att den brukas "privat" så att säga. För mig börjar tron i individen och måste nog så göra för att bli levande i en människas liv. Frälsarkrans eller inte vill jag tro att Gud ändå alltid ser oss och vår önskan till relation :)
Jag har också känt en viss tvekan inför användingen av Frälsarkransen kanske främst för att den används så mycket i konfirmandundervisning och andra sammanhang bland unga. Själv kom jag i kontakt med den just som introduktion för kommande konfirmandundervisning. Jag tror att den använd som komplement till handfast, biblisk undervisning kan vara till nytta men frälsarkransen enbart blir kristendom som terapi-religion där precis som du skriver JAG står i centrum. Frälsarkransen kanske skulle användas för att fördjupa pensionärernas tro och förtröstan på sin betydelse och sina möjligheter som en viktig del av Guds plan istället, så att de kunde berätta för de unga om Jesus utifrån alla bibelberättelser de kan - det tror jag skulle vara en mycket mer framgångsrik undervisningsform! Berättandet är exklusivt idag!
Skicka en kommentar