Med åren blir man, har jag märkt, allt mindre avundsjuk. Man hinner liksom inte bry sig om sånt som andra har, eller kan, lika mycket, när man måste ha koll på allt sitt eget, liksom.
Men ibland, när man minst anar det, så dyker avundsjukan upp med sitt gröna tryne. Som när jag träffar andras levande mormödrar, till exempel. Och blir lite överrumplad av hur gräsligt orättvist det känns att just min ska vara död.
2 kommentarer:
Det kändes som alldeles nyss som jag hade en hel hoper med "förfäder". Sedan dog de, mormor och farfar, med en månads mellanrum. För åtta år sedan. Och då var det inte så stort för mig, det kändes som en naturlig del av livet. I våras dog min farmor och nu finns ingen kvar. Nu saknar jag dem, önskar att de fanns och tänker på det jag missade.
Jag ska inte beklaga sorgen efter sex år. Men jag kan önska dig styrka att se det du har istället för det du inte har. Kram till dig.
Jag minns ju din mormor...
Skicka en kommentar