Rädsla, menas det ibland, är drivkraften bakom hat, misstänksamhet och ovilja människor emellan. Och visst är det så. Nutidshistoriens alla fruktansvärda inbördeskrig och folkmord, t.ex. det i Rwanda, vittnar om hur (förvisso framprovocerad, och/eller uppiskad) rädsla och misstänksamhet kan få människor att begå de mest fruktansvärda brott. Oproportionerlig rädsla för den som är annorlunda, kombinerat med bristande empati och impulskontroll kan ha samma effekt. Så visst är rädslan på många sätt hatets, våldets och förtryckets motor. En av dem, åtminstone. För dessvärre tycks övertag, och makt, kunna trigga precis samma grymheter.
Men, när det handlar om vardagligare saker, om sådant som faktiskt inte handlar om vare sig våld eller hat, så undrar jag om det där med rädslan alltid stämmer. Vi kan ta ett mycket vanligt uttryck som exempel, nämligen "konflikträdsla". Vi talar, kanske särskilt när det gäller samarbets- och arbetsmiljöproblem, ofta om just detta, att vi skulle vara så rädda för konflikter. Men är det verkligen alltid rädsla det handlar om?
Jag tar mig själv som exempel. Mina känslor inför vardagliga konflikter, har nämligen en hel del gemensamt med mina känslor för att diska. Jag tycker verkligen inte om det. Jag tycker det är tråkigt, besvärligt och otillfredsställande och undviker det gärna in i det längsta. Men, jag diskar när jag måste. För disk måste man ju, precis som konflikter, ta tag i innan den blir äcklig och svår att få ren.
Samma sak med förändringar, eller olikheter - det sägs det ju också att folk är så rädda för. Dem tycker jag inte heller alltid om. För det betyder oftast att jag måste lära in nya saker, vänja mig av med bekväma system eller vara tvungen att börja räkna in fler parametrar i min världsbild, och kanske till och med göra mig av med några. Det är jobbigt. Och tar en massa tid och kraft. Kanske innebär det att jag måste omvärdera mig och mitt och det kan ju ibland vara lite surt för stoltheten - men är jag rädd för dem? Nej, faktiskt inte. Rädd på riktigt är jag för sjukdomar, våldtäktsmän, att bromsarna på bilen ska sluta fungera, för att något hemskt ska hända dem jag älskar och så faktiskt för fjäderfä också. Men för vardagskonflikter, förändringar och olikheter? Nej. Sånt tycker jag är störigt, irriterande och frustrerande. Men det är faktiskt en annan sak.
Så nog dras det lite för stora växlar på det här med konflikt-, förändrings- och olikhetsrädsla. För det är oftast inte rädsla det handlar om, utan lättja. Lättja, trångsynthet och enkelspårighet. Inte lika dramatiskt, inte lika lätt att förhålla sig milt överseende till - men bra mycket vanligare. Så varför inte använda de orden, och inte låta rädsla, som i grunden är en sund, livsbejakande och livsbevarande känsla, användas förklenande och nedlåtande, när människor inte tycker och beter sig precis enligt den psykologiska A-planen? För oftast är vi faktiskt inte rädda. Bara lata.
5 kommentarer:
Tänkte precis i samma banor ikväll, lustigt... på Skavlan var en kvinna vars pappa suttit i koncentrationsläger med. Hon berättade att fadern sagt att det i fängelset fanns två sorters människor: de som stal brödet av en svag människa och de som hjälpte till att mata henne. Och de pratade där på Skavlan då om extrema omständigheter när döden hänger över en och man måste försöka överleva. Jag tänkte hur lätt vi gör oss den moraliska biten då vi talar på koncentrationslägernivå. Det vi borde fråga oss är ju varför vi inte matar den svaga när vi faktiskt inte alls behöver brödet själva. Och jag tänkte då på lättja, och bekvämlighet. Det är bekvämare för mig att köpa gräddglass än havreglass för jag vet hur det smakar och det finns fler sorter att välja på, det är liksom minsta möjliga motståndets lag som gäller. Evolutionärt drag som håller på att utplåna oss om det inte balanseras av moral, ett annat evolutionärt drag som fått oss dit vi är idag.
Sicken spammare, den där Angelo. Hur som helst: instämmer. Lättja, snarare än rädsla är ofta förklaringen till att man inte gör något. Orkar inte. Vill inte. Men rädd - inte så ofta.
Fast rädsla är lite mer social accepterat än lättja kanske därav språkvalet? Vi kan komma undan med bekvämligheten och även okunskap men inte att vara lat.
Fast tonåringarna säger 'orka' så det kanske inte är så bland de yngre. Eller så har jag missförstått uttrycket.
/Marie
Skicka en kommentar