...när jag älskade filmen Titanic. Jag såg den på vintern 1998, sista året i gymnasiet, och fast jag egentligen önskade mig höjd över all svulstig, imperialistisk filmromantik, och så vidare, så blev jag helt såld. Så såld att jag såg den på bio tre gånger inom loppet av ett halvår.
Igårkväll såg jag delar av den igen - jag kom in mitt i och orkade inte hålla mig vaken genom alla turer i vattenfyllda korridorer - han får ju ändå bara is i ögonbrynen och sjunker på slutet - och insåg att på 14, 15 år så händer det saker. Både med teknik och med människor. För Leonardo diCaprio ser ut att vara exakt och precis 12 år gammal och Kate Winslet spelar hela rollen genom att spärra upp ögonen mer och mer. Om man inte visste det, skulle man aldrig ana att båda två är stora karakärsskådespelare med integritet nu för tiden. Isberget, som såg så verkligt ut 1998, ser ut som Pingus igloo. Filmen lär vara späckad med mer eller mindre tydliga faktafel (t.ex. filtercigaretter, arméryggsäckar från 30-talet, Stilla-Havsdelfiner i Atlanten osv...). Intrigen är en enda, förutsägbar klyscha, de små skämten är på roliga-timmen-nivå och merparten av skådespelarna, förutom möjligen Victor Garber, spelar konsekvent över.
Så jag kommer med andra ord inte gå och se Titanic i 3D, när den kommer i april. Men jag klandrar heller ingen tonåring som gör det, och tycker den är underbar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar