Idag är det Värnlösa Barns dag, eller, som det stod i vårt Lectionarium, kyrkan minns De Oskyldiga Barnen i Betlehem. Dem som Herodes slog ihjäl för att han blev så ursinnig på stjärntydarna som blåst honom på vägbeskrivningen till Jesusbarnet, och (främst) för att han till varje pris ville göra sig av med potentiella rivaler om tronen.
Denna händelse nämns närmast i förbigående i Matteusevangeliet, i relation till profetior som går i uppfyllelse. Det verkar inte väcka särskilt mycket känslor hos evangelisten Matteus som helt sakligt förklarar vad som hände, och vilken profetia det infriade - men jag blir lika iskall inuti varje gång jag läser eller hör dem.
För det här är en berättelse som inte är det minsta unik. Dels har jag har läst någonstans att massmord på småpojkar var en ganska vanlig inrikespolitisk åtgärd för makthavare under den perioden. Dels är det ett mönster som går igen i stort och smått över hela världen, hela tiden. Det närmast slentrianmässiga våldet och övergreppen mot barn, det som bara finns och verkar få fortsätta finnas så länge det finns vuxna som gör någon sorts vinst på det. Som kan sälja och köpa dem, avreagera sig på dem, eller förslava dem som soldater eller underbetalda industriarbetare. För att det alltid är lättast att få det man vill ha av någon som är mindre och inte kan slå tillbaka och som man kan göra sig av med utan att det märks så mycket.
Världen är full av värnlösa, oskyldiga barn, som just nu, möter just sin tids, och just sina livs Herodes.I situationer som är så smutsiga och förfärliga att vi inte riktigt rår med att tänka på det fullt ut - ungefär som Matteus inte ger några detaljer om vad som verkligen hände i Betlehem efter att Herodes gett sina order. Men det betyder inte att det inte händer. Och det betyder inte att Gud också vänder sig bort. Tvärtom, som vi alltid tjatar om så här års, så blir han en av oss. Han var barnet som kom undan - men han är också hos, och i, det barn som möter sin Herodes just nu. Han är barnet som kom undan - och domaren som ingen kommer undan på den yttersta dagen.
1 kommentar:
Torbjörn Tännsjös filosofi går ju delvis ut på att vi utan vidare eftertanke kan döda/skada ofödda och nyfödda barn. Detta eftersom ingen av oss vuxna behöver frukta samma behandling. Det är därmed svårare att motivera dålig behandling av äldre och dödshjälp. Det kan skapa ångest hos befolkningen.
Mäniskan skulle därmed vara enbart sig själv.
Jag har alltid undrat hur han reducerat föräldrarna?
Eller den vanliga empatin? Den en frisk människa känner även för den som är i en situation man aldrig själv kan hamna i...
Även om man kan glömma Gud, människovärde och resten...
Skicka en kommentar