Kyrkoherden Anna Runesson, i Svenska kyrkan i Toronto och Anders Runesson som är professor vid McMaster University, också det i Toronto, har utifrån en broschyr de fått från Kyrkokansliet, skrivit en utmärkt debattartikel om hur Svenska Kyrkan beskrivs från central nivå.
I broschyren ifråga står det - bland annat - så här: Svenska kyrkan är en idéburen organisation som arbetar nationellt och internationellt utifrån kristna värderingar.
Det är ett exempel bland många på samma tåtassande runt det det som man inbillade sig borde vara en kyrkas stolthet och glädje, nämligen hennes ursprung och mål - Jesus Kristus och gemenskapen med honom. Det märks i kyrkopolitiska valmaterial, (HÄR nämns vare sig Gud eller Jesus en enda gång, och inte HÄR heller, till exempel), det märks i intervjuer med kyrkligt anställda och det märks, faktiskt, ibland också i predikningar.
Istället talar man om värderingar, gemenskap, kärlek, respekt, tillit - till och med om det tro och evangelium.
Och det är ju inte fel. Inte alls. Men det är så ofta som man missar det andra ledet - nämligen vad som ligger bakom de kristna värderingarna, vem som är kärnan i gemenskapen, vem som är kärleken själv, vem som är vår förebild i respekt, vem som gett oss ett löfte som är värt att lita på, vilken tro som rättfärdiggör och vem detta evangelium handlar om.
Varför ska det vara så svårt att säga J-ordet? Vad är det som hindrar oss från att säga att vi tillhör Svenska Kyrkan, som är en del av Guds folk och Kristi Kyrka på jorden? Att vi tror på Jesus, Gud och änglarna, att vi tror att Jesus är Guds son som vill vara vår vän och rädda oss från allt som är ont och farligt, inklusive döden?
Att säga J-ordet betyder inte att vi inte bryr oss om det andra. Att stå för att man älskar Jesus och vill låta honom vara centrum för Kyrkans liv betyder inte att man per definition börjar skita i arbetsmiljön, solidariteten, miljön och öppenheten. Tvärtom. Det betyder att man får ett rotfäste och en fast grund för sitt engagemang, en anledning och en mening helt enkelt.
Det är inte det att jag tror att kärleken och tron på Jesus saknas. Tvärtom. Jag tror att det finns många hemliga relationer med Jesus i vår kyrka, många anställda, frivilliga och förtroendevalda som skulle vilja komma ut och säga "jag gör det här för att jag har en tro", men som faktiskt inte törs. För, hur paradoxalt det än låter, så är det på många ställen i Svenska Kyrkan så, att Jesus Kristus inte är något man pratar om.
8 kommentarer:
Amen!
Ära vare Fadern, Sonen och den helige Ande, så som det var av begynnelsen, nu är och ska vara från evighet till evighet. AMEN.
Det är ju uppenbart att Jesus är en nagel i ögat på de som bestämmer i kyrkan vilket kommer till uttryck i hur man framställer sig själv. Det måste ju vara därför för sådana som förnekar eller förringar Jesus som sann Gud och sann Människa, tänker särskilt på biskop Spong men även Jonas Gardell, dock att han inte går lika långt, får så mycket uppmärksamhet och hedersbetygelser.
Detta var huvudet på spiken! Tack!
Och Guds välsignelse
önskar
Gunnel
Kyrie eleison. Må vi vaka och be för oss själva och för dom som överger det centrum som bär Kyrkan. Må vår bön bli att Anden ständigt slungar oss inåt mot centrum, mot Kristus som är Kyrkans väsen, ursprung och mål. Må vårt sinne välsignas med ödmjukhet, trohet och fasthet så att vi frimodigt och med ansvar kan predika med hela våra liv, Gud Fadern till ära. En bön om Kristusdoft. En bön om frimodiga hjärtan så att vi kan stämma in i Kyrkans lovsång, den ständigt pågående lovsången tillsammans med alla heliga i alla tider och med hela den himmelska härskaran. Kriste eleison.
Amen! Precis så är det! Själv har jag engagerat mig i frimodig kyrka och ber för att nomineringsgruppen ska bli en murbräcka till en frimodigare kyrka efter kyrkovalet! Som jag ser det grundar sig rädslan på att Svenska kyrkan befinner sig vid ett vägskäl: Om man ska behålla många medlemmar som står långt ifrån kyrkan och är med av tradition genom att inte provocera dem - då är Jesus och alla hängivna kristusälskare ett problem eftersom Jesus VILL provocera folk till att omvända sig och följa honom helhjärtat. Sann kärlek är riskabel eftersom man alltid riskerar att den man älskar går bort från en vilket gör ont och i det här fallet ger minskade intäkter. Men om man verkligen tror evangeliet - hur kan man älska människorna och ändå låta dem vara utan det?
Den andra vägen är att vara en hängiven kyrka i kristi efterföljd, att man accepterar att några går men att man istället får levande och bedjande församlingar, som kan kompensera detta genom bön, frivilliga gåvor och frivilligt arbete så att kyrkan blomstrar. Men för att gå den vägen måste man handla i tro på Guds löften för sin Kyrka, eftersom rena ekonomiska kalkyler visar att kyrkan är beroende av att behålla sina nuvarande medlemmar för att överleva ekonomiskt. Men ett bra motexempel är väl Clara Kyrka vars stora välsignade verksamhet bekostas av frivilliga gåvor!
Jag anser att dessa vägar är oförenliga, det går inte att både ha kakan och äta den. Fortsätter kyrkan länge till att låta människor svälta andligen så kommer de som skulle kunna vara grunden till att bygga levande församlingar att ge upp sv K eller aldrig komma in i gudstjänstlivet(se artikel om gudstjänsten i förra KT t ex) Jag är dock övertygad om att inte heller de som inte vill ha kristen förkunnelse i längden kommer stanna, kanske de som är med nu, men inte nästa generation, så den vägen är en återvändsgränd, även i krass ekonomisk bemärkelse. Dessutom måste Kyrkan vandra med Kristus för att vara en kyrka alls, och om det verkar innebära ett kors så må vi bära det som vår mästare!
Guds Frid!
Så sant! Som anställd i Svenska kyrkan får du akta dig för att bli "för mycket"
enl en del som anser sig vara "ofarliga".
Det anses som övergrepp på människor att nämna Jesus, du kan ju "pracka på" någon en tro som människan inte själv har valt osv.Det är så sorgligt, så sorgligt...Tack för ditt träffsäkra inlägg!
Hej! Tänkte tala om att jag läser :-)
Och bekänna att jag själv ibland kan känna det som att jag värjer mig lite... ja, mot j-ordet alltså...
Det handlar inte om att jag vill vara "ofarlig" eller "neutral" men det handlar kanske om att jag inte vill blandas ihop med de där som faktiskt försöker pracka på sin tro på andra. Jag vill inte att människor ska förutsätta att bara för jag säger att jag tror på Jesus är jag också automatiskt kvinnoprästmotståndare, bokstavstroende och mot samkönade äktenskap...
Ibland kan jag sörja att det går att lägga beslag på ord så att andra inte törs använda det, eller så att man missuppfattas om man trots allt utnyttjar det beslagtagna vokabuläret.
Jag tror fast och fullt på att varje människa måste få hitta sin egen väg till Gud men om jag pratar om Jesus med mina konfirmander hellre än om Gud, eller kärlek, gemenskap och kraften som bär, så kan inte komma ifrån att jag tror att alla förutfattade meningar och fördomar kommer ställa sig ivägen och göra det svårare för mig att få igenom det budskap som jag ändå vill få fram: Du är älskad. Jesus är kärleken. Och jag undrar bara i mitt stilla sinne, vad är viktigast, budskapet eller vokabuläret? /Mirjam (med J)
Mirjam med j - självklart handlar det om budskapet och inte om vokabulären. Men jag tror ändå det finns en poäng med att tala klarspråk om budskapet, så undviker man missförstånd och glidningar.
För den kristna tron är ju inte en tro på en idé, en samling texter eller på en lära, utan på en person som man kan ha en relation till. Jesus. Det är honom Nya testamentet handlar om, han som personligen är kärnan och stjärnan. Och jag tror att det blir både enklare och tydligare om vi använder hans namn när vi talar om honom.
Eftersom vi är olika som människor, pratar vi med honom, och om honom, på olika sätt, med olika ord och i olika bilder. Det är jättebra. Men att undvika Jesu alldeles vanliga tilltalsnamn för att andra har missbrukat det (eller använt det i sammanhang man inte vill förknippas med), är inte det att göra hela samtalet mycket mer invecklat än vad det behöver vara?
Det bästa sättet att bekämpa en fördom är att bevisa att den är osann. Att i klarspråk berätta om den Jesus du känner och vill att andra ska vet om, till exempel. Och att säga "Jesus" behöver ju inte betyda att man låter bli att använda alla de där andra orden OCKSÅ.
Skicka en kommentar