torsdag, augusti 06, 2009

Om splittring och enhet...

Liselotte delar ett tilltal från Oasmötet i Borås, ett tilltal som går rakt in i mitt hjärta när hon beskriver det. Jag ska inte försöka återge det - läs själva!

För mig är Liselottes vittnesbörd en påminnelse om att mitt i all kyrklig debatt, polemik och splittring, så kvarstår faktum - Guds vilja och Jesu bön är att vi ska vara ett. Vi klarar det inte på egen hand och det är det ingen som begär av oss heller - men har vi ens viljan kvar? Hur når man tillbaka till en längtan efter sina syskon och en vilja till försoning som man glömt, eller som man kanske aldrig tillåtit sig känna? En längtan som det inte är så enkelt vare sig orka eller våga att stå för, i en tid av etiketter och såriga stridsfrågor?

Ibland är jag själv en del av splittringen. Inte för att jag egentligen vill det, utan därför att jag inte alltid klarar att skilja på sak och person och inte klarar av att söka efter den minsta gemensamma nämnaren, som trots allt, oftast, är Jesus Kristus. Han som ber att vi alla ska vara ett.

En mycket klok ämbetssyster sa en gång, att istället för att ifrågasätta eller ta avstånd från våra teologiska meningsmotståndare, ska vi, med en blinkning mot den västsvenska fromheten, gå och befråga oss hos dem. Istället för att ägna tid och kraft åt att störa oss på det vi tycker är villfarelser och falskt, ska vi våga tala om det djupaste: Vad betyder Jesus för dig? Vem är han i ditt liv, hur har du erfarit honom? Inte för att sätta på prov och sätta dit, utan för att inför Herrens ansikte, föra ett riktigt samtal om det som är riktigt viktigt. Ju närmare Jesus vi står, desto närmare kan vi också komma varandra.

8 kommentarer:

Jonas sa...

Jag tycker också att det var ett viktigt och angeläget tilltal. Det finns inget som är så viktigt som Kyrkans synliga enhet, dels att vi internt i Svenska kyrkan kan enas men framförallt med den världsvida katolska kyrkan.

Vi måste gå tillbaka och rannsaka oss i allt, pröva och ompröva från grunden, inte göra saker som hindrar och försvårar enheten.

Jag tror därför att Svenska kyrkan inte i sina ekumeniska strävanden ska vända sig åt Missionskyrkan och frikyrkorna utan åt det hållet där faktiskt vi själva bröt oss loss och är skuld till brustenheten (även om skulden är delad). Det som varit har varit och vi måste se framåt, i kärlek och uthållighet.

Karin sa...

Tack Miriam (och Liselotte och Jonas)!

Det är så befriande när någon sätter ord på mina egna tankar och känslor. Ibland tror man man är ensam.....men vi är faktiskt fler som längtar efter enhet!

Ingela sa...

jag är rädd för att det är ett väldigt stort gap mellan den evangelikala grenen och den gren jag själv tillhör och synen på Jesus och vårt uppdrag.
Och gapet misstänker jag har att göra med hur bestämd man är i tolkningen av Jesus, WWJD och hur dom som har dessa banderoller med all önskvärd tydlighet tror sig veta det. Dom vet också att det är fel med sex före äktenskapet, homosexualitet, kvinnliga präster osv, dom vet också att vissa krig är rättfärdiga och att vissa har ett överflöd "cos they worth it"

Svåra nötter att bita i för mig i alla fall

Tack för en trevlig blogg, har börjat själv lite smått- Välkommen dit!

Ingela

Miriam W Klefbeck sa...

Ingela - menar du OAS-rörelsen när du skriver den evangelikala grenen?

Ingela sa...

Ja, det menar jag. Jag vill egentligen inte se splittring i kyrkan, men det finns krafter som jag tror hamnar rakt i myllan av gammal högkyrklighet och kvinnoprästmotstånd. "Family values" och framgångsteologi i förening med en mycket bestämd och säker syn på vad Jesus menade ger grugrunden. Vad tror du? är det ett ämne att granska mer ingående?

Miriam W Klefbeck sa...

Ingela: Oasrörelsen har en traditionell syn på äktenskapet och har inom sig olika syn på prästämbetet, vilket de är helt öppna med och för ett kontinuerligt samtal om.

Jag har aldrig någonsin hört något från Oasrörelsen (vare sig i officiella uttalanden eller enskilda personers vittnesbörd från möten) som gett mig några framgångsteologiska vibbar, ej heller något om rättfärdiga krig eller predestination.

Trots att jag själv inte känner mig hemma i Oasrörelsens fromhet, så tycker jag är Oasrörelsen är en viktig och berikande del av Svenska Kyrkan, som bidrar till mångfalden och vågar försöka sig på enhet och försoning mitt i mångfalden.

Jag är också lite nyfiken på vad du menar med "gammal" högkyrklighet?

Ingela sa...

Gammal betyder inte mer än min subjektiva syn, att den tillhör en äldre del av vår kyrkas mångfald. Vad jag är rädd för är att band knyts mellan svenska karismatiska rörelser, som jag inte har några problem med,och högerkonservativa dito från USA, med påhitt som brudöverlämning, family values, motstånd till samkönade äktenskap osv. Men det kanske inte är någon orsak till oro?
för övrigt så håller jag helt med dig om mångfaldens fördelar

Miriam W Klefbeck sa...

Om du med Family Values menar att man tycker att äktenskap är avsett för en man och en kvinna, samt att barn behöver båda sina föräldrar, så är det faktiskt en rätt vanlig syn på saken även i Sverige, precis som i Oasrörelsen - men det är inte de som Oasrörelsen i första hand står för, utan gemenskap, lovsång och kärlek till Jesus. Eftersom detta är det centrala, kan rörelsen rymma människor med olika syn på de moralteologiska frågorna.