"Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte förråder, förtalar eller ljuger om vår nästa, utan försvarar honom, tänker och talar väl om honom och tyder allt till det bästa."
Så lyder Luthers förklaring till den åttonde budet, som förvisso förklarar väldigt bra vad det rör sig om - och också visar hur svårt det är att efterleva. Så här i Kyrkovalstider, t.ex, har jag lagt märke till att jargongerna plötsligt hårdnar. I de olika nomineringsgrupperna finns ett ständigt inslag av att utmåla övriga grupper inte bara som meningsmotståndare, utan som hot. De har inte bara fel - de är farliga och har en dold agenda. Men röstar ni på oss, då ska vi befria kyrkan. Från politikerna/prästerna/biskoparna/homofoberna/de som aldrig går i kyrkan/fanatikerna/you name it.
Och jag undrar stillsamt - vill vi verkligen att hot och skrämsel ska vara drivkraften när man går och röstar i Kyrkovalet? Vore det inte trevligt om valretoriken handlade ännu mer om vad man vill göra, varför man vill göra det, och hur det ska göras? Utan att hela tiden ta de andra som en negativ mot- och hotbild? Man kan faktiskt hävda sina åsikter - och att de andra har fel också för den delen - utan att behöva underkänna motståndarens goda vilja.
1 kommentar:
Detta är förmodligen ännu en negativ effekt av att Svenska kyrkan hämtat sitt valsystem direkt från den världsliga demokratin.
Med en mera lokalt förankrad valordning skulle vi troligen få en mera sansad och relevant debatt. Kanske skulle slagorden då ersättas av en äkta omsorg om kyrkan och dess medlemmar.
Första steget är att i september rösta på ett alternativ som möjliggör en sådan utveckling. :-)
Skicka en kommentar