Brudöverlämning

Det finns få kyrkliga frågor som väcker så mycket känslor, både bland anställda och medlemmar, som frågan om hur brudparet bör ta sig fram till altarringen vid en vigselgudstjänst. På sajter som Bröllopstorget finns diskussionstrådar med flera hundra inlägg om detta, på Facebook finns en grupp som (med en tydligt glimt i ögat, men ändå) heter "Brudöverlämnare, nu ska du dö". Det handlar alltså om brudar ska gå in i kyrkan tillsammans med sin far eller ej. Något som blir vanligare och vanligare i Sverige trots att det ursprungligen är en anglosaxisk sed, och som många präster invänder mot å det bestämdaste.

Pappor är viktiga och bra, och bröllopsdagen är på ett sätt en dag då familjebanden står i centrum eftersom de förändras och utvidgas - men det som det handlar om är ju först och främst brudparet, där och då. Två vuxna som frivilligt och självständigt valt varandra och som frivilligt ingår en juridisk förening som föräldrarna inte påverkas av alls eftersom de som gifter sig i princip alltid är myndiga. Kyrkohandboken är tydlig med att brudparet går in tillsammans, och det finns ingen svensk tradition av "liturgisk" brudöverlämning över huvud taget vad jag vet - inte ens på den tiden då äktenskap i allmänhet var ekonomiska uppgörelser mellan två familjer. En kvinna är inte längre en sorts valuta som kan bytas in mot jord eller pengar, inte heller en omyndig varelse som lämpas från den ena mannens ansvar till den andra. På så sätt kan man säga att brudöverlämning dels är anakronistiskt, dels hänger samman med synen på kvinnan som underordnad och omyndig.

Å andra sidan förändras traditioner och symbolvärden förskjuts över tid. Vita klänningar har inget med sexuell erfarenhet att göra längre - inte brudkronor heller, för att ta ett exempel. Ingen ifrågasätter de traditionerna, trots att de ännu tydligare handlar om kvinnans underordning och begränsade makt över sin egen person. Laddningen har gått ur och symboliken har blivit en annan - istället för renhet och bevis på att man skött sig, signalerar nu vit klänning och krona att man är prinsessa för en dag. Och brudöverlämning står för andra saker nu, än de gjorde i England på 1600-talet.

Självklart finns det brudpar som sett amerikanska filmer på TV och tror att man SKA gå in med pappa för den skull - men min erfarenhet är att de flesta har tänkt lite längre. De brudar som vill gå in med sin pappa, gör det för att de tycker det är symboliskt riktigt att koppla samman dåtiden, nuet och framtiden. Någon gör det för att visa att en strulig tonårstid är glömd och förlåten, eller för att visa att försoning är nådd med en frånvarande pappa. Ytterligare andra vill visa för en älskad bonuspappa att hans tid, kärlek och omsorg räknas minst lika mycket som blodsband. Några går in tillsammans med sina mödrar. Och så vidare.

Det finns många aspekter att ta hänsyn till, och många olika sidor av saken - och egentligen handlar det om en ganska liten grej. Min inställning är att utgångspunkten är att brud och brudgum går in i kyrkan tillsammans. Det speglar kyrkans syn på äktenskapet som en överenskommelse mellan två vuxna människor av fri vilja, och det är så att säga i linje med gudstjänstens innehåll och det säger jag till alla "mina" brudpar. Samtidigt ser jag ingen anledning att konsekvent förbjuda och fördöma dem som vill göra på något annat sätt. Det verkligt viktiga i vigselgudstjänsten sker när brud och brudgum är på plats vid altaret, och där handlar det om trohet, omsorg och aktning. Det handlar om vad det innebär att leva tillsammans, om att ställa sin gemenskap i Guds och medmänniskans tjänst, om respekt och lojalitet och kärlek i handling och sanning. I en tid där brustna relationer och löften är en smärtsam del av vardagen som påverkar både barn och vuxnas liv, kanske de frågorna förtjänar lite mer av vår kyrkas tid och kraft?