Jag har förmånen att få ha yrkeshandledning. Det betyder i korta drag att man med jämna mellanrum får sätta sig ner med ett proffs och prata om sitt arbete och hur det påverkar en. Detta inlägg ska dock inte handla om min handledning utan om män.
Min handledare sa nämligen en gång (apropå något jag inte minns nu) att den mest ifrågasatta och oskäligt problematiserade relation som finns, är vänskapen mellan en man och en kvinna. Även när sexuella och/eller romantiska känslor inte finns, så ställs ändå frågan, omedvetet eller medvetet, av omgivningen eller av kontrahenterna själva. Och detta gör att massor med vänskap blir mycket krångligare än den borde vara, och i värsta fall inte djupnar, för att man hela tiden måste påpeka att man "bara" är vänner.
För att om möjligt motverka detta trista förhållande något, kommer här ett vittnesbörd om några av de fantastiska män som är mina vänner - vare sig mer eller mindre. Och att några är nämnda, betyder inte att andra är glömda!
M visar ofta sin tillgivenhet i små gåvor som han hittar på alla små loppisar och försäljningar som han tycks ha en inbyggd radar för. Han är också en av de mest omtänksamma människor jag känner, och en av dem som är absolut bäst på att hålla kontakten. "Goddag, Guru!" är hans glada hälsningsfras när han ringer, oftast bara för att han vill prata lite och försäkra sig om att jag har det bra. Han har också gett mig det stora förtroendet att vara inte bara vigselpräst vid hans bröllop, utan också gudmor till hans förstfödde.
P både min bästa väninnas make och min guddotters far, men han är också min vän alldeles i sig själv. Han är en av de människor som lättast kan få mig att skratta, och också en av de människor jag känner som är bäst på att vara sig själv och göra som han vill, oavsett vad andra tycker. Vi har, sedan vårt första möte på en grekiskalektion för nio år sedan, gjort många olika saker tillsammans - åkt på roadtrip i en Ford Escort mellan Uppsala och Göteborg, tränat på gym, förberett kontraktskonvent, gråtit i smyg åt romantiska filmer, dansat styrdans baklänges. P har också en gång, när jag var mycket, mycket ledsen, tröstat mig på djupet med de förlösande orden: Men förstår du inte att det är djävulen som frestar dig?
M är en man med mycket stor integritet och därför tänker jag inte skriva mer om honom, än att jag genom att lära känna honom verkligen fått bekräftelse på tesen att åsiktsgemenskap och vänskap inte behöver vara samma sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar