Inte alla som säger Herre, Herre...

Jag har både tänkte och skrivit en hel del om kyrkligt fokus på sista tiden - i inlägget om att våga säga J-ordet, till exempel. Om vikten av att Jesus tydligt får stå i centrum i (Svenska) Kyrkans liv och verksamhet. Att våga tala om, och med honom, och helt enkelt ha honom i fokus.

Så läste jag Majas Bibelblogg häromdagen och fick mig en rejäl tankeställare. I ett inlägg om debattklimat och debattknep, påminner Maja nämligen om ett mycket viktigt Jesusord - nämligen detta, från Matteusevangeliet, kapitel 7 vers 20-23:

På deras frukt skall ni alltså känna igen dem. Inte alla som säger 'Herre, herre' till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. På den dagen skall många säga till mig: 'Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?' Då skall jag säga dem som det är: 'Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!'

Det räcker inte att bara prata. Framför allt inte om man med sitt tal om att sätta Jesus främst inte bara vill väl, utan även polemisera mot någon annan människa eller grupp. En kyrka, eller ett trosliv, med Jesus i centrum, måste sträva efter att låta ord och handling följas åt. Det vi bekänner med munnen måste bära frukt i vår omgivning. Det gör det inte om vi bara ställer Jesus på en piedestal i mitten för att det ska vara så, eller om vi säger att han är Herre bara för att de andra (vilka de nu är) inte gör det, eller för den delen säger det för att visa hur fromma vi själva är.

Jag tycker det här är jättesvårt för min alldeles personliga del. För jag tycker det är så viktigt med ett kristocentriskt fokus i Svenska kyrkans liv, jag kan känna sorg över den tafatthet som råder kring tron på Jesus som en personlig frälsare och den misstänksamhet man kan mötas med om man är mer outspoken. Och när man tycker något är så där jätte-jätteviktigt, då blir man lätt övermodig och försöker använda sin älskade Frälsare för att slå någon annan på käften med honom, eller för att framhäva sig själv. Vilket inte precis är förenligt med vår himmelske faders vilja...ändock händer det mig, ganska ofta.

Jag tror inte att Jesus vill att våra munnars bekännelse ska tystna - men den får inte bli till en dom över andra. Bekännelsen och kärleken måste få konsekvenser i form av god frukt för Guds rike - och det är något vi måste öva oss i, hela tiden.