Kyrksyster skriver med brutal träffsäkerhet om mobbing i allmänhet och arbetsplatsmobbing i synnerhet. Och det är så bra att jag inte nöjer mig med att länka, jag måste citera en liten bit också:
"Men vuxenmobbning är mer raffinerad. Den ger alltid ett sken av att vara motiverad. Den kan alltid förklaras och ursäktas."
(Kyrksyster, 040809, kl. 23.42)
Nog för att många mobbare i tonåren och yngre försöker rättfärdiga sitt beteende på samma sätt - "han är ju så ful / hon är ju så jobbig" men i de fallen är det inte så svårt för vuxenvärlden, eller för den delen de mer skarpsynta bland de jämnåriga, att avslöja att den argumentationen tyvärr inte håller.
Men när någon som passerat myndighetsdagen med flera decennier säger "han står för en människosyn/arbetsmetod/världsbild jag inte ställer upp på", eller "hon är helt omöjlig att samarbeta med för hon vill alltid stå i centrum själv/pratar ju aldrig/får ingenting gjort/är helt inkompetent", då blir det svårare när man står bredvid. Kanske därför att man förstår eller rentav delar känslan, den som används för att rättfärdiga utfrysning, pikar och obehagliga konfrontationer. Eller kanske för att det som anförs som skäl att frysa ut, utesluta eller helt enkelt snacka kvalificerad skit, är sånt som är så inkorrekt eller socialt oaccepterat att man till och med tycker det är rätt åt vederbörande - eller i alla fall inte törs säga högst att man delar, eller i alla fall tycker det är OK. Ännu svårare blir det när man använder sig av det egna välbefinnandet och hävdar sig fara psyskiskt illa av den andra människans beteenden eller blotta närvaro. För känslor är, och ska vara, något man tar på allvar och inte förnekar eller förringar. Just därför är de så effektiva som vapen mot en människa man önskar vore annorlunda. För det är ju trots allt skillnad på att någon verkligen gör en illa, och på att man tycker det är obehagligt att någon inte är som man önskar att den vore? En subtil skillnad förvisso, ibland vet man inte riktigt själv. Precis som det är svårt att veta vad som egentligen är OK, när allting är lite fel på ett eller annat vis.
I hackordningar bland barn handlar det om vem som bestämmer, vem som är bäst och vem som får vara med. Det är obehagligt - men lätt att se och förstå. I hackordningar bland vuxna handlar det egentligen om precis samma sak, men eftersom vuxna besitter mer makt och kontroll, blir det hela mer raffinerat. För den som bestämmer, bestämmer också i viss mån värderingarna - vad man får tycka, hur man får vara, vad som är rätt - och definitionsmallarna för vilka som passar in och inte. Med arbetslivets hela arsenal av formella och informella maktmedel i sin hand, kan man relativt enkelt göra sig av med en misshaglig medarbetare - bara man får tillräckligt många med sig. Det är lätt att dras med. För är man inuti hopen, så är man inte framför den, och det har vi lärt oss redan på lågstadiet, hur smärtsamt det är.
7 kommentarer:
Det är jobbigt och svårt att i det läget ställe sig upp och säga 'men hallå, vi har ju faktiskt bara hört den ena sidans version av detta!' Man placerar sig själv i en väldigt utsatt position när man står där, ändå måste man. Det är som Astrid Lindgren skrev, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.
Precis! Och ännu utsattare blir den om man tvivlar på sig själv och sin egen bedömning - för sådana här situationer har en tendens att röra sig på en subtil och liksom luddig nivå...
Du utvecklar resonemanget mycket bra. Och slår huvudet på spiken i hur det går till i våra församlingar.
Just det där med känsloargumenten är bra att du berör, för så är det ju. Men det har jag inte tänkt på tidigare. Vi kräver att andra ska ta ansvar för våra känslor genom att bete sig, vara, må, tycka så att det blir komplikationsfritt för oss. Minsta ifrågasättande och vi har blivit kränkta... och professionell hjälp ska tillkallas. Och den som ifrågasatte har blivit ett arbetsmiljöproblem... den som det är rätt att kränka helt plötsligt...
Ja, nu hårddrar jag men principen är ungefär så...
Det här verkar mycket klokt. Men är inte det stora problemet att både kyrkan och skolan är arbetsplatser som i själva verket är otroligt oprofessionella. Man måste väl jobba med alla som finns där och inte komma med saker som att "den tycker jag inte om, så den vill jag inte prata med."
Det här med professionalitet blir svårare ju mer människocentrerad en arbetsplats blir - svårare, men samtidigt viktigare. Jag tror också att sådana här problem lätt uppkommer när man har för lite att göra eller prioriterar fel. Om man arbetar hårt och noga med det man ska och har uppgiften och målet som fokus, istället för arbetsgruppen och arbetssättet, så har man vare sig tid eller möjligthet att gå runt och störa sig på varandra, eller för den delen vara elaka mot varandra.
Men så finns ju också en komplikation till med alltihop. Nämligen att det finns en liten grupp av människor som på grund av sjukdom/personlighetsstörningar/
vanlig, simpel elakhet faktiskt kan förstöra och förgöra en arbetsplats, och som kan åberopa mobbing när någon försöker hindra honom/henne. Och när det är på det viset, är det inte alltid så lätt att inse skillnaden.
Ja, livet är en röra och iblaned en strid. Tur att Jesus har vunnit :-)
Jo, en viss sorts störda människor dras till kyrkan. Och får hållas eftersom vi är så snälla, det är deras offer som blir de "elaka" istället. Mycket snabbt vänder man på begreppen och förövaren blir offer. Jag skrev om det häromdagen och om man letar under "gamla inlägg"(länk i högerspalten) finns fler om kyrkans problematiska tjänare.
En annan sida av saken är ju att vi använder oss själva som redskap. Vi blir känsliga, och måste vara det. Men våra arbetsgivare förstår inte det. Vi satsar oss själva och det vi tror på i vårt yrke. En konflikt blir därför så allvarlig, för det handlar inte om röd eller grön färg på en produkt utan om oss själva och vår tro. Och då är vi skyddslösa.
Precis! En konflikt i en församling kan bokstavligen handla om hur vi ser på liv och död och evig salighet - och då är det svårt att kompromissa. Och ännu svårare att inte bli ledsen och arg. När man sedan häller "snällhetskomplexet" ovanpå en sådan konflikt, då blir det en Molotovcocktail på väg att implodera. För explodera går ju inte an....
Skicka en kommentar