Jag har haft Jesus i mitt liv sedan jag var liten. Det blir lätt så när man är prästbarn och dessutom både söndagsskolebarn, körbarn och juniorbarn. Så gradvis lärde vi känna varandra, Jesus och jag. Men jag värjde mig lite, när jag ser tillbaka. Till exempel tyckte jag att mina frikyrkliga vänners sätt att rikta böner till Jesus var konstigt och överdrivet. För att inte tala om när de gick runt och skrev "Jesus lever" i sina plånböcker. Och det där med försoningen, det fattade jag inte riktigt - han dog, han uppstod för att han var Gud och Gud kan ju inte gå runt och vara död liksom, men vad det hade med mig att göra, det tänkte jag inte så mycket på. Jag fortsatte vara ett körbarn, men blev även en konfirmandassistent och en minst sagt engagerad KU-tjej. Jag var med på alltinge och gick dessutom i kyrkan varje söndag - men tyckte inte det där med nattvarden var en så big deal. Eller, det tyckte jag nog egentligen. Men eftersom jag inte fattade vad det var jag upplevde så låtsades jag som att det inte var någon big deal. Och att det skulle vara Kristi kropp och blod på riktigt - knappast...Jag hade massor av kyrk-kompisar i olika åldrar, och visst pratade vi om tro, visst pratade vi om Gud - men Jesus? Mja, kanske inte. I alla fall kände jag mig inte så bekväm med det. Trots att jag, mer eller mindre i hemlighet var rätt övertygad om att jag ville bli präst. Vilket jag också började utbilda mig till, tämligen direkt efter gymnasiet.
Det fanns massor med saker, personer och händelser som fick mig att våga närma mig Jesus ännu mer och till och med prata med och om honom. Min gymnasiebästis Linda och min grundkursbästis Lisa. De tålmodiga förebedjare som också är mina föräldrar. Diverse pissiga perioder i 19-20-årsåldern. Min böne- och samtalsgrupp Heliga Klubben, mina vänner och godmodiga antagonister på teologen. Sankt Ansgars studentförsamling. Och, inte minst, mina studier i Nya Testamentets Exegetik.
Jag läste grekiskan på ett tidigt stadium, direkt efter A-kursen, och en helt ny värld öppnade sig. Inte så mycket själva språket (även om jag faktiskt tyckte om det också) som insikten att bibeln faktiskt är en riktig text och erfarenheten att läsa evangelier och brev ord för ord, på det språk den faktiskt skrevs. Jesus talade från mina kladdiga Novum-kopior och jag blev kär. Sedan har det fortsatt på den linjen - även om jag inte läser Bibeln på grekiska så ofta längre.
7 kommentarer:
Tack Miriam, tack!
Nästa som att läsa om sig själv - skumt! Men också trevligt att för det visar att det inte är så konstigt att växa upp i kyrkan och trivas där, men egentligen inte på djupet "möta" Jesus Kristus förens i grekiska studierna.
Det är därför jag brinner så för bibelstudier - jag är nog inte den enda som behöver ordentliga bibelstudier för att kunna närma mig Jesus och öppna mig för en relation med honom. Många är det som bär på felaktiga missförstånd och bilder. Så fram för mer bibelstudier där vi som präster och teologer delar med oss av vår kunskap till de församlingsbor som längtar efter fördjupning och de som söker...tack för ett bra inlägg.
Liza: Kul med igenkänning! Jag tror att det ibland är så i Svenska Kyrkan att vi tar Jesus som så självklar och underförstådd, att vi liksom räknar med att honom har vi ju koll på, han är ju här - och så missar vi hur härligt det kan vara att umgås med honom 24/7 så att säga. Vilken man blev tvungen till när man läste grekiska...
Hej Miriam!
Nu har jag skrivit en Blogg om din Blogg, som gjorde mig så glad och muntrade upp mig.
Hälsningar
Gunnel
http://gunnelsplats.spaces.live.com/
Om du har behov av ytterligare 24/7 med Jesus(texter) kan vi köra en kurs i Paulus brev igen -- eller varför inte beta igenom Lukas och Apg.
Jag leker ju som bekant gärna med döden, så säg bara till! Kan du skicka ett intyg till min kh bara så hon förstår att detta är tjänstledighetsgrundande?
Gunnel: TACK!
Skicka en kommentar