Jag kan inte påstå att jag alltid håller med Maja fullt ut. Vi verkar både tycka olika och tycka om olika saker. Inte desto mindre gillar jag hennes blogg. Underrubriken "en tumme i ögat" håller sannerligen vad den lovar. Maja är skarpsynt, orädd och frispråkig och träffar skickligt på både ömma punkter och vassa kanter. Idag skriver hon om prästerligt högmod och dito självupptagenhet. Inte för att jag riktigt begriper varför hon måste blanda in om grönsaker och kroppsöppningar - men det är mycket annat som är effektiva jämfotahopp på diverse ömma tår. Intressant blir det också att jämföra det Maja skriver från sin synvinkel, med det som Dag Sandahl skrev häromdagen: "...att återställa proportionerna på vad det är att vara präst (för så märkvärdigt är det inte)"
För är det egentligen så fantastiskt och speciellt att vara präst? Och om det nu är det - vari ligger det speciella? I personligheterna hos oss som passerat igenom antagning, prövning och vigning? I ämbetet i sig? I andra människors förväntningar eller bemötande? Eller i det som Gud vill använda oss till? Det är lätt att bli så upptagen av tanke på att man fått ett uppdrag att man glömmer bort både uppdragsgivaren, och uppdragets innehåll. Och har man glömt det, så är det lätt att fortsätta med sig själv - för då får man med tiden inte så mycket annat att göra.
3 kommentarer:
Förvisso sant - så märkvärdigt är det inte att vara präst. Men vi får aldrig glömma att vi är en del av en episkopal kyrka! Prästen har en särskild uppgift: prästen är teologen, teologen har kunskap = tolkningsföreträde. Prästen blir andlig ledare: i församlingen som kyrkoherdens medhjälpare (komminister), som kyrkoherde, kontraktsprost eller Biskop. Det är i prästämbetet makten att påverka finns - låt oss aldrig glömma det...Visst är prästens roll ibland uppförstorad - MEN att ha denna episkopala linje och bara tillåta män att vigas - det är verkligen att ge makt till en grupp och utesluta en annan.
Svaret på min retoriska fråga i inlägget är givetvis tudelat - det är både ämbetet i sig (eftersom vi är en episkopal kyrka med apostolisk succession), och själva uppgiften. Jag tror att det är viktigt att stå fast vid episkopaliteten (heter det så?) och ändå problematisera och kritisera prästämbetet i förhållande till resten av församlingen.
Prästen är teolog - men inte den ende teologen i en församling. Det finns akademiska teologer på andra kyrkliga tjänster, och i någon bemärkelse är ju alla kristna teologer i och med att de tänker på, och talar om Gud. Tolkningsföreträde på ett sätt, ja - eftersom präster är satta att vara ansvariga för att ordet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas och dessutom har fått adekvat utbildning för det. Men att tolka och förstå bibeltexter, tradition och bönesvar - det är alla kristnas ansvar och därtill något som ges som en gåva.
Prästen är satt att vara en andlig ledare - men anden blåser vart den vill och en ledare kan man vara utifrån många olika roller i en församling.
Det finns makt i prästämbetet - ganska mycket sådan - men makt är ett mångfacetterat begrepp, precis som tjänst, ansvar och omsorg. Allt detta kan bedrivas på flera plan, av flera människor - och så ska det vara. Prästen av avskild och vigd för att ägna sig enkom åt att vara församlingens och Ordets tjänare - men alla andra är kallade till samma sak, om än på en annan plats och i en annan roll.
Och vad kön beträffar, så är det min tro precis som din att Gud behöver både män och kvinnor i sin tjänst - oavsett om det gäller vigningstjänsten eller någon annan.
Liza och Miriam
Dessa två kommentarer är ju viktiga och Majas frispråkighet som föranledde dom.(Gissar att Maja fått kritik och inte vill vara med längre)
Jag har frågat präster på bibelsajten från år 2002 mer än en gång om prästlöftet inför Gud och församlingen att förkunna bibelns budskap.
Jag har ringt mer än en gång till min f.d.granne och förhört mig om vad jag uppfattade i Skara domkyrka, när hon prästvigdes om prästlöftet.
Får en präst stå och meditera över egna synpunkter hur som helst söndag efter söndag? Om Dag Sandahl tyr sig till er två och min f.d. granne förvånar mig inte alls. Ulla säger, att kvinnoprästmotståndarna är bäst det vill säga trogna sitt uppdrag att förkunna evangeliet, som det framställs.
Våga fortsätta att samtala om detta. Jag har följt er kvinnliga präster i tankarna och debatterna alla 50 åren fast inte ni var med på den svåra tiden.
Maja har många poäng från sin horisont.
Allt gott!
önskar
Gunnel
Skicka en kommentar