Tio år i rad har jag varit på aKFs kyrkodagar. Tio år i rad har jag fått höra goda föredrag, fira fantastiska gudstjänster och träffat och lärt känna människor som blivit mina goda vänner, systrar och bröder i Kristus. Varje gång har jag gått eller åkt därifrån med tacksamhet och glädje - men också med en gnagande förvirring. För vad, har jag halvt omedvetet undrat, är det som gör att jag, som faktiskt förkroppsligar den reform som var orsaken till att aKF bildades för 50 år sedan, känner mig så hemma och så inspirerad just där? Vad är det för märkligt motvallsdrag i min personlighet som får mig att vilja vara på en plats där jag visserligen aldrig känt mig annat än välkommen - men där min närvaro ändå inte är okomplicerad?
De psykologiska aspeketerna kan vi lämna därhän - alla är vi konstiga på något sätt och far man inte illa av det så är det säkert meningen att det ska vara så. När jag satt i trappan i sal X i universitetshuset igår och såg alla välbekanta ansikten och lyssnade till Berit Simonssons utmärkta miniföredrag, då insåg jag plötsligt att det är i aKF -sammanhang som jag fått mycket av den erfarenhet och den kunskap jag behöver för att kunna utföra mitt uppdrag som präst på den plats där jag (närmast genom en slump) befinner mig. Kyrkodagarna, de människor jag mött där och den kunskap och inspiration jag fått ta emot där, har helt enkelt rustat mig för det arbete och det liv jag har idag.
Kanske är det förmätet att tro sig se Guds vägar och planer. Men jag tror ändå att Gud lät mig hitta den där hemsidan om aKF en sommar för nio år sedan, för att Han visste att jag där skulle få det jag behövde för att kunna tas i anspråk för Hans rike, det jag behövde för att hitta det sätt och de uttryck som är mina, både när det kommer till att vara andra människor till tjänst som präst och till att vara kristen i allmänhet, så att säga. Gud ledde mig till sångerna, till bönerna, till glädjen - och inte minst till den utmanande och välsignande insikten att vänskap och åsiktsgemenskap inte behöver vara samma sak. Han satte mig på ett ställe, för att sedan kunna använda mig på ett annat. Och mitt hopp och min bön är att jag förvaltar det Han gett mig på det sätt som Han hade tänkt.
Uppdatering: Dagen har också varit på Kyrkodagarna!
4 kommentarer:
aKF är verkligen ett salt som behövs, varesig om man är präst eller lekman. Även om ju ämbetsfrågan alltid finns där någonstans i bakgrunden så tycker jag att fokus för det mesta ligger åt annat håll.
Jag tycker att det är jättebra att du som kvinnlig präst är så frimodig i ord och handling visar vägen och deltar på AKF, säkerligen också dig och din församling till godo. Tyvärr finns det inte så väldigt många och det är synd, förhoppningsvis något som kan ändras.
Amen
Jag brottas med samma fråga... Att få vara där jag känner mig hemma, men att min närvaro inte är okomplicerad... När jag märker att jag så ofta delar teologiskt uppfattning med de som menar att jag inte skulle vara präst. men har under mina 15 år mött en helt ny respekt idag bland dem som har en annan uppfattning än jag i ämbetsfrågan. Kanskre är det inte bara de som har förändrats utan också jag? Är inte det själva samtalets och mötets grund att man faktiskt i samtalet får mötas på halva vägen, att försöka förstå varandra utan att nödvändigtvis försöka övertyga... Jag tror att vi kommer att kunna hitta vägar till framtiden, om vi vill det. Det finns två möjligheter, att stå ansikte mot ansikte i ett möte utan att alltid kunna bli överens, eller att ställa alla med näsan åt samma håll och säga Gå... Det är inte självklart att samförståndet ökar då...
Liselotte - precis mina tankar (som så ofta!). Man måste våga stå ansikte mot ansikte bara. Och jag är mycket, mycket tacksam över alla nyfikna och kärleksfulla ansikten som ställt sig mitt emot mitt i aKF-sammanhang under åren som gått. För detta handlar inte först och främst om MIN öppenhet - hade jag inte känt mig välkommen hade jag ju inte stannat kvar - utan om gamla och unga aKF:are som så frimodigt har tagit emot mig. Jag vet inte hur många kramar jag fick i lördags...
Och Jonas, vi nog är fler än det verkar - den här helgen var vi åtminstone fyra, samt minst en prästkandidat. Och för några år sedan var en inte oansenlig del av ministrantskaran kvinnliga prästkandidater...som nu är vigda och ägnar kyrkodagshelgen åt att döpa, viga och fira gudstjänst på hemmaplan.
Gud vare tack, jag såg bara två jag kände igen. Jag vet också en annan prästkandidat, kvinnlig sådan, som hade gått om hon hade varit i stan.
Nu blir det ju sannolikt inget nästa år, men jag hade gärna hört ett anförande, bibelföredrag eller liknande av dig, Liselotte, Maria eller någon annan, borde ju inte bara vara en sak för icke prästvigda kvinnor.
Skicka en kommentar