Sveriges Radio berättar nu på morgonen att en majoritet av kyrkopolitikerna i stiftsstyrelserna vill att Svenska Kyrkan ska behålla vigselrätten - alla stiftsstyrelser säger ja utom Växjö och Visby som säger nej, och Strängnäs och Stockholm som så att säga "röstar blankt" tills vidare.
Det är ingen direkt överraskning och det är högst troligt att det blir så. Med andra ord misstänker jag att det är lika bra att samtliga, både de som av olika skäl skulle föredra att vigselrätten förbehölls staten, och de som vill att Svenska Kyrkan ska behålla den, funderar över vilka förhållningssätt som kan tänkas bli fruktbara i framtiden.
En väg att gå är konfrontationens, med kategoriska omdömen om andra människor och deras uppfattningar. Det är en ganska lätt väg och den har sina fördelar. Ingen behöver tvivla på vilka som företräder respektive ståndpunkt, till exempel. Och för den som är ett fan av "survival-of-the-fittest"-tanken, så är konfrontation praktisk - den starkaste vinner, den svagaste får anpassa sig eller försvinna. Oklarhet och dubbeltydighet i de här frågorna kommer på sikt att försvinna och ingen behöver fundera på vad Svenska Kyrkan egentligen tycker. Konfrontationens väg innebär också på sikt god kontroll över de människor som hör till kyrkan och på olika sätt vill tjäna den - alla kan lita på att de följer den sida som vinner, och att de som till äventyrs inte gör det, effektivt förflyttas, förändras eller själva väljer att försvinna i ett moln av hätsk bitterhet. Konfrontationens väg leder också oundvikligen till att människor förgår sig mot varandra i Guds namn, till att människor förlorar sin tro på kyrkan (vilket inte är hela världen) och på Gud (vilket kan få fatala konsekvenser).
En annan väg är ödmjukhetens väg. Och missförstå mig inte nu - man kan vara ödmjuk samtidigt som man står stenhårt fast vid sin åsikt. Det handlar inte om undfallenhet utan om att försöka se hela bilden, inklusive sin egen felbarhet och om att lyssna på vad den andre faktiskt säger istället för vad vi tror oss veta att de egentligen tycker. Det handlar också om att inse att lika viktigt som detta är för mig, lika viktigt är det för den som tycker annorlunda. Den handlar också om att våga se människorna bakom principen - bredvid den bibeltolkning man inte delar, finns människor som älskar varandra OCH Gud och bredvid den äktenskapsuppfattning man anser som föråldrad och diskriminerande står en människa som uppriktigt vill lyda Gud mer än människor. Ödmjukhetens väg handlar också om att klamra sig fast vid fokus och att inse att innan vi börjar karva i Kristi kropp, oavsett om vi försöker skära bort oss själva eller de andra, kanske vi i alla fall ska ha stannat upp och konstaterat att det är just det vi håller på med?
Jag menar inte att slå mig för bröstet och påstå att jag själv skulle vara en fantastisk ödmjukhetsapostel. Jag menar inte heller att enbart kritisera dem som är är för vigselrätt och för könsoberoende äktenskap - konfrontationslinjen är lika vanlig bland dem som tror att äktenskapet är ämnat för man och kvinna och/eller att Svenska Kyrkan bör frånsäga sig vigselrätten.
Det här handlar inte om konfliktfrågorna, utan om hur vi ser på kyrkan, på varandra och - faktiskt - på Jesus. Det handlar kanske inte ens om att till varje pris undvika splittring, utan om att undvika att förgå oss alltför mycket mot varandra på vägen dit.
19 kommentarer:
Du skriver väl och naturligtvis är detta en prövningens tid för alla.
Jag undrar om hur vår kyrka skulle ställa sig under omständigheten, att Staten fick för sig att administrera och registrera alla
parförhållanden.Två möjligheter kan jag se. Kyrkan genomför vigselakten och paret tar med sig ett intyg som präst och ett vittne signerat till statens registreringsmyndighet.Blankett för Hindersprövning kan naturligtvis utgöra grunddokument.
Det kommer ju att framgå ,att
det är ett äktenskap som instiftats genom kyrklig vigsel.
Det kan innebära att samkönade par och heteropar fått samma behandling av Sv. Kyrkan.
De samfund som vill sammanviga kan väl då göra sammaledes. Resten kan gå direkt till registreringsmyndigheten eller till en borgerlig vigselförättare.
Kan vara en möjlighet till att äta kakan och ha den kvar..
Kyrkan kan kanske få in i sin vigselsyn, att kontraktet gäller minimum ett antal år. Själv är vi uppe i 51 i dagsläget.
I detta sammanhang får man konstatera att Svenska kyrkans hantering av kvinnoprästfrågan förskräcker och ger anledning till missmod. Man har där valt konfrontationens väg istället för ödmjukhetens. Och det verkar inte finnas så många som ser något problematiskt i det. Mycket talar därmed för att kyrkan än en gång gör samma olyckliga vägval.
Men låt oss för all del fortsätta be och hoppas. Det är inte för sent förrän karvandet i Kristi kropp är ett faktum, även om de lemmar i kroppen som inte är helt nedsövda redan kan förnimma hur skalpellen kommer allt närmare.
Herre, gör ett under med oss.
Tyvärr så kommer nog den "svenska" mentaliteten segra i detta, den som säger att alla ska följa gruppen och det som är politiskt korrekt. Gör man inte det ska man hånas, tystas ner och uteslutas. Så gör man med de kvinnopräst motståndare som finns inom Svenska Kyrkan, de stackare som fortfarande törs uttala sina åsikter.
Jag tycker att en kyrka som Svenska Kyrkan ska kunna rymma allt från lågkyrkliga till högkyrkliga, kvinnopräst motståndare och de som är för kvinnliga präster, de som är för samkönade äktenskap och det som inte är för det.
Däremot tycker jag inte att Svenska Kyrkan ska inte behålla vigselrätten, utan låta staten sköta den frågan helt.
Det finns ingen anledning när Svenska kyrkan och staten inte längre hänger ihop att Svenska Kyrkan ska ha vigselrätten. Speciellt när inte alla kristna samfund har vigselrätt. Det verkar lite konstigt att visa samfund ska ha vigselrätt och andra inte när alla ingår i den världsvida kristna tron. Vad gör tex Syriskortodoxa kyrkan till sämre kristna och inte legitima i vigselrätts frågan?
Tack, syster!
Isabella, du skriver mycket klokt, dock menar jag att frågan om äktenskapet är något oerhört grundläggande för den kristna tron. Ska jag som präst få predika att Gud instiftat äktenskapet för att man och kvinna ska leva ihop eller måste jag tiga still?
Det är ju redan så idag att de präster och andra som står upp för äktenskapet diskrimineras, snart får man inte vigas till präst, bli kyrkoherde och biskop..
Vad kyrkan nu behöver är biskopar och kända präster i ledande ställning som vågar ta strid för sin tro i denna fråga och vågar bli martyrer...jag tror faktiskt att konfrontation (på ett respektfullt sätt) behövs, och ändras kyrkoordningen finns det inget bättre än att Svenska kyrkan splittras, jag tror att det då är det bästa som kan hända.
Problemet är ju inte att vi ska söka en konfrontation för att sedan se vem det är som "vinner" så att kyrkans mening ska bli tydlig. Kyrkan fattar sitt beslut i september - och DET är då kyrkans grundläggande hållning. Jag tror tyvärr att vi är på väg till punkten då det inte kommer hålla längre i vår kyrka - kanske är en kyrkosplittring att föredra??? Just för att vi inte ska behandla varandra så illa som kvinnoprästfrågan är ett bevis för kan ske...Är det inte enklare att se, bemöta och respektera varandra i ekumeniska sammanhang. Kanske är Sverige redo för en Luthersk frikyrka och En svenska kyrkan?
Alla medlemmar skulle kunna få välja vilken kyrka de vill tillhöra och sedan fördelar vi kyrkor o församlingshem sinsemellan.
Tyvärr är väl de stora förlorarna prästvigda kvinnor som har en klassiskt äktenskapsteologi. För i ena kyrkan går det inte att förena sin äktenskapsteologi och i den andra kommer det inte att gå att vara kvinna o präst.
Men undrar om inte våra medlemmar ändå vinner mest på detta - och i trohet för vårt uppdrag - att föra ut evangelium till människor, så undrar jag ändå inte om detta skulle vara det ärligaste och bästa. För ett inomkyrkligt (primärt prästerligt) krig som kommer rulla ytterliggare 50 år - det vet jag inte om någon av oss orkar...
Hur tänker ni andra???
Jag tror nog inte att en kyrkosplittring någonsin är av godo. Jag tror att vi som det är nu måste lära oss att härbergera flera olika uppfattningar i vår kyrka men skapa samvetsutrymme för den ensklide/ensklida prästen. Som det är idag kan väl eg. en präst även neka ett heterosexuellt par vigsel om han/hon anser att det förligger särskilda skäl, eller?! Då kommer det först och främst an på kyrkoherden att fixa detta. Skulle det inte bara vara bra om vi gav varandra lite utrymme. Och, visst, ja, jag hör till dessa präster med en klassisk äktenskapssyn men vid en enventuell delning av kyrkan så tror jag inte delningen skulle ske med ämbetsfrågan som gräns...faktiskt. Men det är en annan diskussion.
Jag håller med Lisa, när hon säger: "vid en enventuell delning av kyrkan så tror jag inte delningen skulle ske med ämbetsfrågan som gräns".
Tycker det är lite beklämmande att Liza utgår från att alla män i den "högra" nya kyrkan potentiellt är kvinnoprästmotståndare.
En splittring är aldrig av godo.
Precis som Lisa säger - vi har i åratal haft ett system där varje präst har vigselrätt men där ingen har vigselplikt. Det finns många församlingar där vissa präster inte viger frånskilda, men där man löser det kollegor emellan på ett sätt som sätter brudparets bästa främst.
Med lite pragmatism och respekt från båda håll, tror jag att man skulle kunna använda sig av samma princip när det gäller vigsel av samkönade par, och det skulle inte behöva bli en så stor grej av det.
Anledningen till att jag tycker att Svenska Kyrkan ska avstå från vigselrätten handlar egentligen inte om att jag tror att vi kommer undan frågan om samkönade vigslar då (vill man inte viga vill man inte välsigna heller, i de allra flesta fall, så frågan kvarstår) utan därför att jag tycker att i en kyrklig kontext är frågan om äktenskapet en praktisk-teologisk fråga, och i dylika frågor ska en kyrkan själv kunna avgöra vilka principer hon ska följa. Med andra ord - ska någon tvingas eller inte tvingas att genomföra en ceremoni ska det vara kyrkans eget beslut, inte statens.
Även om jag skrev i slutet att kyrkosplittring inte kan undvikas till varje pris, så ska det självklart undvikas så långt det är möjligt. Och jag tror, precis som Lisa och Mattias, att enbart äktenskapsfrågan inte i sig kan vara kyrkodelande.
Jag är inte så orolig. Vad prästen anser om samkönade äktenskap har ganska liten betydelse i det dagliga arbetet. Det är bara om vi envisas med att blåsa upp det här till en principfråga som vi skapar oss problem. Vi är oense om så många andra saker som vi kan leva med att vara oense om.
Det handlar inte om att "blåsa upp det till en principfråga". I grund och botten är det en fråga om bibelsyn och kyrkosyn, och det är det som gör frågan så brännande. Kan en kristen kyrka bara bortse från tydliga ord i sin heliga skrift? Kan en kyrka välsigna något som inte Gud välsignar (om man nu tror så)?
Därmed ÄR det en principfråga. Eller egentligen mer än så; det är en grundläggande fråga om vem Gud är, hur vi vet hans vilja och vilket uppdrag den kristna kyrkan har.
Det är bara olyckligt att en redan ganska utsatt grupp människor hamnar i kläm i detta läge.
Ok om Lisa och Mattias har rätt - det återstår väl att se, men om jag ska tolka er så är förhoppningen att vi inte behöver se det. Tycker det är spännande att detta med kyrkosplittring per automatik ses som så negativt. Den kristna kyrkan är ju redan splittrad - vi tillhör själva en kyrka som (även om Kuther själv inte ville det) var med och splittrade den västromerska kyrkan.
Förstår att det vore det nobla och ödmjuka att kunna finnas i samma kyrka - och personligen är det min förhoppning med - men vi kan inte bortse ifrån att vi har djupt olika teologiska ställningstaganden, som på vissa punkter skiljer sig avgrundsdjupt ifrån varandra.
Visst kanske är det möjligt? Men jag tror att tiden får utvisa det. Som sagt ville mest ha en diskussion om kyrkosplittring som idé konstruktion.
Luther menade jag givetvis *ler stort*
För mig handlar undvikandet av kyrkosplittring främst om att vi faktiskt har en gemensam grund i Jesus Kristus. Vi är hans kropp, han ber att vi ska vara ett. Då är det inte bara en fråga om att vara nobel och ödmjuk som självändamål -det är en fråga om trohet och lydnad mot vår Herre och frälsare, såväl som en fråga om omsorg om varandra.
Jag menar, är det Kristus som är den minsta gemensamma nämnaren, så är den minsta gemensamma nämnaren väl värd att kämpa för.
I vår kyrka finns många olika hållningar till bibelordet. Vi ser olika på den dubbla utgången, på nattvarden och på dopet. Visst det finns officiella hållningar som vi förhåller eller inte förhåller oss till men samtidigt kvarstår faktum: Kyrkan bär redan nu många olika teologiska synsätt. Då undrar jag följande: varför skulle samkönade äktenskap vara annorlunda. jag är definitivt för en diskussion om lära och bekännelse men då måste det ske över hela linjen och inte bara i denna fråga. Det känns som en märklig markering då så mycket annat tillåts att florera. Som ett märkligt exempel på en sådan typ av markering är att biskoparna har en negativ syn på bruket av liljor i stället för mull vid begravningar men sedan finns det liksom inte så många andra saker som man kan ta människor i örat för. Hoppas att ni förstår hur jag tänker här...
Sedan tror jag att denna fråga tillåts bli så stor för att media blåser upp den till att bli den enda frågan som just nu karaktäriserar Svenska kyrkan och det är trist, särskilt som vi hela tiden tycks gå på den bilden själva. Jag ser det lite som dimridåer för en kyrka som verkligen har andra mera djupgående problem och helt underbara glädjeämnen som vi ska lyfta upp för att kunna rabeta med dessa och för att få vara glada tillsammans. Så tänker jag...typ nu.
Har läst alla tidigare kommentarer och tycker att alla har en poäng, även om jag inte håller med om allt.
Jag tycker att en splittring av Svenska Kyrkan vore en absolut sista utväg.
Det är inget jag är positiv till.
Jag tror dock att Svenska Kyrkans agerande runt kvinnopräst frågan kommer kännas som en smekning i jämnförelse med hur det kommer bli i frågan om samkönade äktenskap.
Denna gång är det starka lobbygrupper med i spelet som kör en tuff linje med media som snäll och okritisk budbärare.
De stackare som vågar vara både kvinnoprästmotståndare och emot samkönade äktenskap har en tuff tid framför sig.
Med vilken trovärdighet kan Svenska kyrkan vara Kristi Kyrka när man inte är klar över en sån grundläggande fråga som äktenskapets innebörd. Kyrkan kan bara ha en tro i detta avseende, och nu ska vi alltså ta till oss en uppenbart heretisk tro (ja man ska kalla det vid det rätta namnet). De som har den kristna tron kommer aldrig att kunna bli biskopar och inneha ledande befattningar, kommer inte heller att kunna prästvigas..och präster och biskopar kommer inte att få predika Guds ord i detta avseende och beskyllas för att vara diskriminerande när de inte vill befatta sig med välsignelser eller "vigslar". Det känns också väldigt tungt och besvärligt att behöva ta reda på vilka präster man ska undvika och vilka som är ok..
Och angående Kristi Kyrka; mycket har ju hänt sedan salig biskop Giertz skrev sin för den tiden utmärkta bok med samma namn. Varför måste vi hålla fast vid att det är Svenska kyrkan? Ja visst kan man konvertera till katolska kyrkan, men för många känns det ju inte 100% rätt. Nog måste det bästa ändå vara en splittring där de kristtrogna (jag förutsätter att några av biskoparna, till exempel biskop Ragnar och biskop Esbjörn) följer med så att den apostoliska successionen kan bevaras) bildar en ny kyrka och de som vill vara kvar i intresseföreningen för trosfrågor har sin. Det skulle alla tjäna för. För att Kyrkan ska bli stor måste den först bli mindre.
Kristi kyrka är En och odelad i himlen, Kristi kropp. På jorden så finns det en yttre institution i vårt fall benämnd Svenska kyrkan. Denna yttre institution kan i större eller mindre utsträckning utgöra kontaktpunkt mellan det himmelska och det jordiska och bör stå i historisk kontinuitet med apostlarnas kyrka. Kristi kyrka i himlen ändrar ju liksom inte på sig för att de jordiska kyrkorna inte är i enhet och att Svenska kyrkan beslutar att förmedla, eller inte förmedla, dess fulla nåd. Sakramenten kvarstår på Guds löften så länge vi bevarar dem i praxis och är oförvanskade kontaktytor oavsett vilka åsikter vi människor väljer att ha om dem.
Det bästa är väl att vi alla höjer blicken mot Jesus "som stigit upp till himmelen" och förkunnar honom även då våra åsikter tycks överensstämma med hans.
Den kyrka som inte står i apostolisk succession med aposteln S:t Petrus är inte en del av Kristi Kyrka, så är det. En nödvändighet är därvid den historiska vigningssuccessionen som Svenska Kyrkan har obruten tack och lov, men sedan krävs det ju också att tron inte förvanskas på ett så uppenbart sätt som det blir fråga om när det sakramentala äktenskapet inte fortsätter att vara det som Gud instiftat.
Skicka en kommentar