Bitterprälla

Vi behöver få in fler yrkesgrupper i samtalet, och tala om hur det är att vara man och kvinna i kyrkan (Katarina Wuopio i Kyrkans Tidning).

Hon sätter fingret på något som jag ofta tänker på, och som jag förut har bloggat om – nämligen att när det ska talas jämställdhet i kyrkliga sammanhang, så slirar samtalet ofta rakt in i ämbetsfrågan, och stannar där. Vilket är föga konstruktivt, men egentligen inte särskilt konstigt. Det är lättare att skylla på en liten grupp som man genom avståndstagande och osynliggörande ger närmast mytiska egenskaper, än att se om sitt eget hus och sin egen vardag och faktiskt göra något åt sånt som inte ens är svårt att åtgärda, utan bara jobbigt eftersom det kräver självrannsakan och en hel del ansträngning.

Som till exempel löner – varför tjänar vaktmästare inte sällan med än församlingsassistenter? Varför är en kvinnlig kamrer sämre betald än en manlig? Beror diakonatets låga löneläge bara på att deras utbildning (ibland) är kortare än prästerskapets – eller på något annat, som till exempel att diakonatet består övervägande av kvinnor?

Hur resonerar vi vid tillsättningar – anses ett arbetslag med ”för många” män som ett lika stort problem som ett med ”för många” kvinnor? Betraktar vi en gift kvinna i fertil ålder som lika attraktiva för en ledig tjänst som en gift man i samma ålder, eller tänker vi ”föräldraledighet” när vi ser henne och ”stadgad och påtlitlig” när vi ser honom?
Och så det mer subtila – hur möter vi varandra? Får kvinnor vara starka, brinnande och bestämda på Svenska Kyrkans arbetsplatser? Vilka ges mest utrymme på sammanträden? Vilkas idéer blir hörsammade och vilka får störst spelrum i gruppen? Talar vi om och till varandra på ett lika respektfullt sätt oavsett kön? Behandlar vi kyrktanterna på ett annat sätt en kyrkorådsfarbröderna?

Jag har varit präst i fem år. Jag har aldrig undvikit sammanhang där det finns människor som inte tror att Gud kallar kvinnor till präster – snarare tvärtom. Men jag kan ärligt säga att jag aldrig upplevt mig diskriminerad, kränkt eller ifrågasatt av dessa människor, kollegor såväl som andra, för att jag är en prästvigd kvinna. I dessa sammanhang har jag blivit bemött till största delen med respekt, nyfikenhet och faktiskt kärlek, och i undantagsfall med stillsam likgiltighet.

Däremot sker det minst en gång i veckan att jag blir särbehandlad för att jag rätt och slätt är kvinna, och dessutom en (med kyrkliga mått mätt) ung sådan. Milt och omilt blir jag påmind om att min plats och min roll är att vara omvårdande, varm och inkännande. I olika sammanhang ser jag hur mitt kön liksom är en del i bemötandeekvationen, utan att det egentligen har någon betydelse i sammanhanget. Jag förväntas vara en motbild och ett alternativ till mina manliga kollegor – samtidigt som jag ofta inser att förväntningarna på mig är lägre ställda, eftersom jag ofta får höra att jag är så ”duktig” när jag gör helt vanliga saker som ingår i varje prästs tjänst.

Det här är inget angrepp på min arbetsplats eller min församling – precis samma saker äger rum oavsett i vilket sammanhang jag befinner mig och jag är övertygad om att kvinnliga kollegor såväl som kvinnor i andra yrken delar min upplevelse. Oftast tänker jag inte ens på det, för jag är så van vid det. Men ibland blir det påtagligt – som nu, i kyrkovalstider - och då är det frustrerande att det att så många av dem som har makt och ansvar att faktiskt förändra sliter fram ämbetsfrågeskynket och viftar med det ett varv till istället för att ta itu med vardagsdiskrimineringen på allvar. För den är ett faktiskt problem för oändligt många fler, ett trovärdighetsproblem och en rejäl helgelseutmaning.